Vestnik Evropy – ”Den europeiska budbäraren” hette på 1800-talet en av de mest betydande litterära journalerna i Ryssland. Tidskriften har en viss roll i en ny bok av Orlando Figes, The Europeans. Three Lives and the Making of a Cosmopolitan Culture från 2019, i pocketugåva 2020. Figes är professor vid Birkbeck College, University of London, och världskänd för sina böcker, framför allt om Rysslands historia. Den kulturhistoriska exposén Natasha’s Dance (2002) är en av dem. Sedan har han skrivit mycket om revolutionen (”ett folks tragedi”), Stalintiden och gulag-lägren, även om Krimkriget. Nu är han tillbaka som budbärare för ett förenat Kultureuropa – i boken förlagt till 1800-talets senare hälft.
Genom att följa den märkliga berättelsen om triangelförhållandet mellan sångerskan Pauline Viardot, hennes man Louis – konstkonnässör, skriftställare, teaterchef m.m. – och författaren Ivan Turgenev förenar han väst och öst. De tre livsödena och deras högkulturella umgänge i alla betydande städer på kontinenten öppnar en ny, turbulent värld av nya kulturformer. Reproduktioner av konst, litteratur eller musik i massupplagor uppstod genom ny teknik. I hela Europa blev konsten en del av det internationella affärslivet, med egen juridik, ekonomi och marknadsföring. Allt detta dessutom beroende av järnvägar, telegraf och nya förbindelser.
I överdådigt rika utvikningar kring de tre huvudpersonernas liv och verk framträder en epok som förändrade den europeiska identiteten. I Finland är alla fortfarande strikt uppfostrade med en nationalhistoria och -kultur baserad på nyckelbegreppen språk-folk-nation-stat, en evig förening som ältats i det oändliga. Allt detta framstår som en ensidig överdrift. Figes lägger i stället fram bevismaterial för ett gemensamt Kultur-Europa, ett kosmopolitiskt, mångspråkigt Inter/Trans/Hybrid/Queer-Europa som började ta form under 1800-talet.
Litteratur, bildkonst, musik, opera, teater och balett rörde sig plötsligt över alla gränser. Samma pianostycken spelades, samma böcker lästes, översattes och trycktes överallt, bildningsborgerskapet regerade oberoende av språk. Allt fler kunde dessutom många språk. Likadana operahus för samma operor byggdes från Brasilien till Sibirien. Massupplagorna av Jules Verne och Alexander Dumas förenade de läskunniga på alla samhällsnivåer.
De stora nya museerna, konstmuseerna och biblioteken hade både en nationell och en internationell dimension. Bildkonsten, arkitekturen eller musiken hade en gemensam utvecklingshistoria, där det allmänna och utstrålningen från metropolerna med Paris i spetsen var det bärande, trots små nationella krusningar i Europas periferier. Turisttrafiken, badorterna och resehandböckernas sevärdheter skapade en ny geografi för gemensamma upplevelser. Universiteten och konst- eller vetenskapsakademierna bildade ett nätverk, igenkännbart för alla lärda.
Det var lätt för borgerskapet i alla länder att förena sig. Proletärerna hade det svårare, men proceduren var i grund densamma, när det gällde att ta till sig de nya kulturformerna – Marx och Engels var själva idealtyper för det nya gemensamma Europa. Figes vill visa hur kultur och konst knöt samman Europa, på en annan nivå än politiska idéer och system, nationalspråkliga väckelser eller olika kyrkosamfund.
Språk, folk och nation är bara delar av kulturens helhet. Vi har kanske blivit lurade eller åtminstone indoktrinerade allt för länge och kedjat fast oss vid 1800-talets snäva gränser i bok efter bok: ”Finlands kulturhistoria”, ”Finlands svenska historia”, ”Finlands litteraturhistoria”, ”Finlands konsthistoria” och så vidare. Därtill krigsförhärligande, nationalheroism och stora män. Under 1900-talet förstärks i själva verket Figes alternativa syn ännu mera: filmen, grammofonskivorna, radion, tv:n, massmedierna, digitaliseringen, de privatsociala medierna rör sig över Europas gränser, fritt. Engelska språket är numera förhärskande.
Som god engelsman har Figes en inbyggd kulturell geografi som inte omfattar det nordligare Europa. Boken har tre kartor, två över Europa och en över 1800-talets huvudstad, Paris. Eftersom Skottland och Gibraltar bör ingå så får södra Norge, Sverige i höjd med Stockholm, Finska viken och S:t Petersburg komma med. Av Finland skymtar den yttersta spetsen av Hangö udd. Den enda referensen till Finland gäller författaren och arkitekten Jac Ahrenberg, vars Människor som jag känt citeras på över en sida (av bokens 552) – det handlar om hans sammanträffande med Turgenev under en författarkongress i Paris 1878.
Trots att den finländska periferin inte har någon roll i boken så är den ryska kulturen, litteraturen och konsten hos Figes helt integrerad med den europeiska . Den ingår i det ”gemensamma europeiska hus”, som Michail Gorbatjov talade om på 1980-talet. Europeiska unionen – utan Storbritannien och Ryssland – är ett stympat Europa. Orlando Figes vill inte förflytta sitt 1800-tal till i dag men ser det brittiska utträdet ur EU (”indeed, unthinkable”) som vådligt. Han vill uttryckligen framstå som budbärare för det som förenar: ”the unifying force of European civilization”.
Rainer Knapas
