Coronakrisen som svepskäl

av Jonas Sjöstedt

Det var som det brukade. De finska journalisterna rapporterade om hur framgångsrik den finska regeringen hade varit i förhandlingarna i Bryssel, de spanska gjorde likadant om det egna landets förhandlare. I Sverige rapporterades om hur nöjd Löfven var med att den chockhöjda medlemsavgiften hade kommit med en rabatt och han var också nöjd med att det inte blev riktigt lika mycket bidrag som tänkt i EU:s återhämtningsfond. I Italien berättades det om de enorma summor som landet ska få i bidrag. I Ungern jublade Orbán i den välkontrollerade median om hur han lyckats stoppa krav på rättsstat som villkor för att få stöd. I Köpenhamn och Amsterdam hävdades motsatsen, nu skulle EU verkligen kunna ställa krav på Ungern och Polen. Landskampsjournalistiken frodades, som den så ofta gör i rapporteringen om EU.

Men hur ska man som socialist se på den stora uppgörelsen om budgeten och återhämtningsfonden som gjordes i Bryssel? Handlade det ens om corona och den ekonomiska kris som viruset orsakat?

Jag tror inte det. Sambandet mellan länder som drabbats hårt av viruset och de som får eller inte får stöd finns inte där. Belgien och Sverige som drabbats hårt är stora nettobetalare, Grekland och Ungern som klarat sig hyggligt är vinnare. Pengarna som ska betalas ut i lån och bidrag går till de gamla vanliga, länderna i Syd, men också länder i östra EU som Polen och Ungern. Ungefär som vanligt med andra ord.

Utbetalningarna från fonden ska ske efter att nationella planer har granskats och godkänts i EU:s byråkratiska kvarn. Utbetalningarna ska pågå till 2026 och de ska betalas tillbaka i årtionden framöver. Det mesta av stödet lär komma för sent för att fungera som stimulans för att komma ur krisen. Stimulans borde sättas igång redan denna höst och fortsätta under nästa år. Det hade sannolikt varit både snabbare och effektivare att använda EU:s väl fungerande investeringsbank EIB för att snabbt få igång stora gröna investeringar i direkt samarbete med länderna. Något som sannerligen behövs för såväl klimatet som ekonomin.

Så vad handlar det om? Jo, om att rädda euron och ge EU mer makt att styra politiken i medlemsländerna. Coronakrisen blev det perfekta svepskälet för att göra sådant som tidigare inte varit politiskt möjligt. EU försitter sällan chansen att använda en kris till att göra det som enligt EU är svaret på varje kris, föra över mer makt till den egna organisationen, bort från de folkvalda parlamenten i medlemsländerna.

Euron har förstärkt gamla ekonomiska obalanser. När finanskrisen slog till räddades bankerna och deras ägare medan arbetslösheten steg och välfärden skars ned. EU styrde med järnhand över länder i akut skuldkris. Nu ökar åter skulderna snabbt. Alla vet att Grekland och Italien aldrig kommer att kunna betala sina statsskulder. Skuldavskrivningar kommer att bli nödvändiga, man har bara skjutit dem framför sig. De ekonomiska och politiska spänningarna är stora och i praktiken är det ECB:s aldrig sinande tillskott med obligationsköp och generösa villkor till bankerna som har räddat euron. Men grundproblemen finns kvar: för att fungera som en valutaunion krävs gemensam finanspolitik, en gemensam upplåning och större transfereringar mellan länderna. Det är det som är återhämtningsfondens roll. Pengarna ska strömma från Finland och Tyskland till Spanien och Grekland.

Det rimliga hade varit att detta skulle vara ett arrangemang för euroländerna som har valt den vägen, inte för länder som Sverige och Danmark. Men våra EU-vänliga regeringar ville inte ställa sig på tvären och bråka. Det lät ju dessutom angeläget med solidaritet i Coronans tid. Så de betalade dyrt, för Sveriges del 148 miljarder till återhämtningsfonden och en årlig höjning av avgift på sex miljarder kronor. Vi kommer att ha lika mycket pengar mindre för att bedriva en expansiv ekonomisk politik som får ned vår växande arbetslöshet och för att satsa på sjukvård och äldreomsorg.

EU-kommissionen har alltid velat ha en större budget, och därmed mer makt. Att spara är inget som EU vill göra i de egna institutionerna, det är något man tvingar medlemsländer att göra. Nu får EU-kommissionen mer egna pengar att styra över, till och med uppdrag att ta fram förslag på EU-skatter och dessutom ökad makt över medlemsländernas ekonomiska politik genom de program som ska upprättas för att få del av återhämtningsfondens medel. Bingo för alla som tror på Europas Förenta Stater, en förlust för alla oss andra som tycker att det både är en oönskad och orealistisk vision för europeiskt samarbete.

I slutet av förhandlingen urvattnades såväl skrivningarna om respekt för rättsstatens principer som klimatkrav om villkor för att få del av stöd. Ett tydligt bakslag. Nu står ord mot ord om vad som ska gälla om rättsstaten från de olika parterna. Ungern och Polen ser sig som segrare och visade detta omedelbart: i Ungern tystades en att de viktigaste oberoende medierna som finns kvar, i Polen vill man lämna den internationella konvention som ska skydda kvinnor mot mäns våld.

De nationella regeringarna fick glänsa inför sina nationella presskårer när toppmötet var över. Men snart kommer räkningen. Den betalas inte bara i pengar, den betalas lika mycket genom EU-institutioner som är marinerade i marknadsliberalism och högerpolitik och som nu ska styra vår politik än mer, på den demokratiska maktens bekostnad.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.