Elbilar och svarta svanar

av Lars Sund

Sedan i vintras kör jag elbil. Skamlöst erkänner jag att jag älskar den ”Lilla vita valen”.

Svägerskan A. gav vår Renault Zoe det smeknamnet, eftersom bilen är vit, ganska bullig till formen och har registreringsskyltar som börjar med bokstavskombinationen MBY; hon tänkte strax på Herman Melvilles Moby Dick. Det är en njutning att köra Valen: den glider fram tyst och smidigt, är billig i drift och släpper framför allt inte ut någon koldioxid i atmosfären. Efter ungefär två års körning beräknas bilen ha ”tjänat in” alla utsläpp från tillverkningen (där framför allt 52-KWh-batteriet är den stora klimatboven), och all körning efter det är en nettovinst för klimatet. Vi laddar naturligtvis Valen med förnybar el.

Nej, jag kommer aldrig att vilja köra fossilbil igen efter att ha vant mig vid eldrift. Valen är inte precis någon racerbil, men när jag på 2+1-vägen ut till landet lämnar eko-läget (som begränsar hastigheten till omkring 90 km/h) och ger ”gaspedalen” ett extra litet tramp i omkörningsfilen skjuter Valen iväg som en av Elon Musks SpaceX-raketer.

Men hur mycket jag än älskar Valen måste jag erkänna att elbilarna inte är framtiden. De är snarare slutkapitlet på massbilismen, som vi känner den.

Som Björn Forsberg, författare och forskare från Umeå, skriver i sin nya bok Fartrusiga – om en gränslöst massmobil tid och vår fossilfria morgondag (Ord & visor förlag, 2020): hur tilltalande tanken på att hålla liv i vår nuvarande massmobilitet med hjälp av eldrift än ter sig, är den i praktiken orealistisk. Fysiken och geologin sätter käppar i hjulet.

Den allra största delen av våra transporter – omkring 96 procent – drivs idag med fossila bränslen. Forsberg visar i sin bok hur först kolet, och sedan oljan revolutionerade transporterna. Behovet att transportera människor och varor bara växte till absurda proportioner: typiska exempel är torskfiléerna från Nordsjön som i värsta fall tar vägen via Kina innan de hamnar i våra frysdiskar. Eller lågprisflyget, som åtminstone före Covid19-pandemin fraktade människor över jordklotet till absurt låga priser tack vare stora offentliga subsidier, som du och jag betalar. Våra barnbarnsbarn kommer berätta fantastiska historier om hur det ännu gick till i början av seklet, men för dem kommer det inte att vara en självklarhet att ta bilen till Prisma och Citymarket och storhandla, åka till södern på all inclusive-resa eller beställa prylar från Kina via nätet. En mycket mer stationär tillvaro väntar våra efterkommande, liksom en helt annan och betydligt lägre konsumtionsnivå.

Det är inte säkert att deras livskvalitet behöver bli sämre än vår. Hur lyckliga gör vårt resande, vårt konsumerande oss? Ja, om man inte köper en ny elbil då, förstås – det ska medges. Valen gör mig en smula lycklig.

När vi försöker förutspå framtiden gör vi ofta misstaget att tro att utvecklingen kommer att fortsätta i ungefär samma spår som nu om 50, 150 eller 200 år; i stort sett all samhällsplanering bygger på grundantagandet om kontinuitet och tar aldrig hänsyn till ”svarta svanar”, som den libanesisk amerikanska ekonomen och författaren Nassem Nicholas Taleb väljer att benämna oväntade händelser som utan förvarning kommer flygande och får förödande konsekvenser: första världskriget, internet och 11 september-attackerna är några sådana. Oväntade händelser kan man förvisso inte planera för, men vi är även alltför ofta blinda för vart utvecklingen på sikt leder. Politiker, tjänstemän och andra samhällsaktörer verkar tro att vi kan fortsätta att tuta och köra precis som förut bara vi hittar ett nytt och klimatvänligt bränsle. Det finns idag ungefär 1,4 miljarder personbilar i världen. Den överväldigande majoriteten drivs fortfarande med bensin eller diesel (det var den billiga oljan som överhuvudtaget gjorde massbilismen möjlig).

Att ersätta flottan av fossilbilar rakt av med elbilar är antagligen omöjligt med tanke på att resurserna av litium, kobolt och andra batterimineral knappast väntas räcka till. Och att generera all den el som skulle behövas för att driva de här bilarna skulle kräva en radikal utbyggnad av världens kraftverkskapacitet. Nu ser jag för mig hur kärnkraftens vänner gnuggar händerna. Då ska jag påminna om att reaktorn Olikuloto 3 i Finland är mer än tio år försenad och kommer att kosta minst 15 miljarder euro istället för de 3,2 miljarder som projektet skulle kosta när det drogs igång 2005. Olkiluoto är inte undantag utan regel. Hittills i år har inget nytt kärnkraftsbygge startat någonstans i världen. Kärnkraften håller på att fasas ut, precis som kolkraften – vilket i det stora hela är goda nyheter för vår planet.

Biogas är förvisso klimatneutralt, men kan framställas i högst begränsade mängder. Etanol har visat sig vara en återvändsgränd. Kring sekelskiftet fästes stora förhoppningar vid bränslecellstekniken, men också den verkar ha framtiden bakom sig. El kommer att vara det viktigaste drivmedlet för klimatneutrala transporter.

I framtiden måste all el vi använder för att förflytta oss själva och våra varor, liksom elen som behövs för belysning, för att driva datorer och internet, värma (eller kyla) våra bostäder och arbetsplatser, genereras med hjälp av förnybara källor som inte alstrar koldioxid: framför allt handlar det om ”sol, vind och vatten”, som Ted Gärdestad sjöng redan 1973. El fungerar bäst när den kan tas ned från en tråd på järnväg. Eldrivna tåg och annan spårbunden och eldriven trafik kommer därför i framtiden att bli det viktigaste transportmedlet på längre sträckor till lands. En del tecken tyder på att vätgas också kommer att spela en roll som bränsle för framför allt tunga transporter – i Tyskland pågår försök med vätgasdrivna tåg – men som lagringsmedium för energi får vätgasen sannolikt ännu större betydelse. Och våra barnbarnsbarn kommer att cykla. Precis som deras förfäder gjorde: Björn Forsberg påminner i sin bok om vilket revolutionerande färdmedel cykeln var, inte minst på landsbygden. Våra städer kommer att anpassa till cyklar och fotgängare istället för till bilar: den här anpassningen pågår redan på flera håll i världen.

Men glöm eldrivet flyg. Glöm biobränslen. Glöm dessa väldiga containerfartyg som seglar kors och tvärs oceanerna med laster som i många fall inte är livsnödvändiga – som torsken som färdas tur och retur till Kina.

Våra barnbarnsbarn kommer att leva i en värld som ser väsentligt annorlunda ut än världen gör i dag. Det kan bli en värld härjad av extremväder, svält och krig, om mänskligheten fortsätter att strunta i klimatkrisen; eller så kan en omställning ske till en värld som präglas av en annan ekonomisk och samhällelig ordning än dagens. Det är vi som väljer, och det är bråttom. Klimatförändringarna syns redan tydligt, inte minst i form av extremväder. I skrivande stund ligger havsisens utbredning i Arktis på rekordlåg nivå, och det finns forskare som befar att en tröskeleffekt uppnåtts, som innebär att polarområdet håller på att få ett helt nytt klimat. Liknande tröskeleffekter kommer till synes i andra delar av jordens klimatsystem.

En radikal omställning är nödvändig, om vi vill ge våra barnbarnsbarn en någotsånär beboelig värld att leva i. Gör vi ingenting kommer naturen att stå för omställningen – och det tror jag ingen vill.

En värld med radikalt minskade klimatutsläpp behöver inte nödvändigtvis bli så eländig att leva i. Covid19 har givit oss en föraning om ett annat, lite mer stationärt sätt att leva. Pandemin påminner oss också om att radikala ingripanden i samhället är möjliga. Vi har fått en del nyttiga lärdomar för hur vi ska hantera klimatkrisen.

Tänker jag och går ut och lossar laddkabeln från Valens nos. Batteriet är fulladdat. Jag har el för 350 kilometers körning, meddelar appen i min telefon, som är uppkopplad mot bilens dator.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.