Tack, Tegel

av Lisen Sundqvist

På den tiden när man rörde på sig mera och det ännu flögs – i fjol till exempel – ingav mig de olika flygplatserna väldigt olika känslor. Även om jag skurit ner på flygandet under åren har det ändå blivit en del flighter och vissa flygplatser har blivit mer bekanta än andra.

Medan Arlanda hör till mina absoluta hatobjekt (det är få ställen som jag sprintat så mycket på som där) tillsammans med Charles de Gaulle­ (där man alltid är vid fel terminal och sedan åker runt i det oändliga mellan ett okänt antal terminaler), har Berlins Tegel aldrig känts vare sig för stort eller överambitiöst. Antagligen därför att det varken var stort eller överambitiöst.

När du läser denna text har Tegel stängts och bredvid det som var Östberlins huvudsakliga flygplats Schönefeld har den nya Brandenburgflygplatsen öppnats. Tegel fick sin början 1948, under kalla krigets dagar och under omständigheter som var resultatet av tillfälligheternas spel: på 90 dagar färdigställdes Europas längsta landningsbana, främst för att betjäna den franska militära närvaron i det ockuperade Berlin. Den civila flygtrafiken kom igång 1960 och 1968 hade alla internationella flighter flyttats från Tempelhof till Tegel.

1974 kom den nuvarande betongarkitekturen till och den sexkantiga arkitektur som de unga arktitekterna Meinhard von Gerkan och Volkwin Marg skapade kom under många år att stå modell för flygplatsbyggen runtom i världen. Honnörsordet var lättillgänglighet. Senare byggdes flera terminaler, nu i stilen plåtlada (exempelvis terminal C som öppnades 2007) för att man skulle kunna hantera de allt större skarorna av resenärer.

Fördelen med Tegel var att det sällan var långt eller svårt att hitta mellan terminalerna. Det kommersiella utbudet i form av butiker och restauranger var inte överdrivet glamoröst. Tegel flög man till och från, man kom inte ett par timmar i förväg för att shoppa eller förundras över arkitekturen eller fördriva tiden. Det fanns nämligen inte särskilt mycket tidsfördriv, men en öl och en smörgås hittade man alltid.

I och med att den nya flygplatsen söder om Berlin aldrig ville bli färdig fortsatte Tegel att tjäna stora delar av Berlinresenärerna på övertid. I mitten av 70-talet tänkte man sig betjäna drygt två miljoner resenärer om året, facit visar att det blev över 22 miljoner i året (2018). Från dag ett har Tegel varit för trångt, för litet och överbelastat.

Ändå har berlinarna själva tyckt om sitt Tegel, inte bara för att de varit tvungna att göra en dygd av nödvändigheten. En av orsakerna är uppenbar för alla: närheten till centrum. Flygbussarna märkta TXL tog en på några korta minuter till hållplatsen vid Beusselstrasse och S-bahnstationen en trappa ner, lite längre tog det till järnvägsstationen men ändå inom rimlighetens gränser. Ändhållplatsen låg vid Alexanderplatz, knappt hundra meter från tv-tornet.

Tegels uppkomst och aktiva tid som Berlins viktigaste flygplats präglades av tillfälligheter – som mycket annat i Berlins efterkrigstida historia – men funktionaliteten var god. Tegel återfanns aldrig på några Airport of the Year-listor och gjorde inte heller anspråk på några titlar av det slaget.

Men detta är historia nu. Den 7 november 2020 lyfte det sista internationella flyget från Tegel.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.