Kulturstuderande i alla länder brukar förena sig i läsningen av Walter Benjamins studie från 1935–36, Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit, om konstverkens reproduceringsteknik och dess följder. Här behandlas särskilt fotografi och film, då nya konstformer för masskommunikation oberoende av tid och plats. Även alla äldre reproduktionssätt, inklusive kopior av konstverk eller skrift och tryck, kommenteras. Allt detta i en marxistisk belysning som inte var opportun i 1930-talets tyska klimat.
Walter Benjamins reproduktioner för massorna producerades materiellt och i kontrollerbara mängder, i x antal existerande exemplar, likt böcker och tidningar. Redan på 1930-talet hade radion som ett nytt elektriskt och helt gränslöst medium för tal och ljud slagit igenom. Bland radiorösterna blev Hitler en av de mest kända. Även televisionen debuterade vid de olympiska spelen i Berlin 1936.
De immateriella elektroniska medierna har sedan dess sköljt över hela världen med sin world wide web, som i slutändan ger bilder och texter på en skärm. Ljud tillkommer ofta. Vad skulle Benjamin säga i dag – om digitaliseringen, om dataläckor och masstölder av elektroniskt lagrad information, som i fallet med psykoterapicentret Vastaamo i Finland?
Kontrollförlusten av de mest personliga berättelserna, avsedda bara för läkare och patienter blir här det mest kränkande, därtill kommer i detta fall själva brotten, dataintrånget och utpressningarna.
Skillnaden mellan dagens massdigitala värld på nätet och de äldre, idylliska reproduktionssätten är den, att singulariteten och individualiteten i innehållet och kontrollen över materialet och hela beteendekulturen har gått förlorad. Man kunde – och kan fortfarande – själv bestämma om man vill se en film, gå på teater, läsa en tidning. Man kunde själv bränna upp sina brev och vaxdukshäften om man inte ville arkivera dem. Nu vet ingen vad som sker med alla gamla e-postmeddelanden, finns de eller finns de inte i molnen med ett evigt liv när man själv är död? Eller sjukhusens patientuppgifter?
Den digitala världens och nätets verklighet fördunklas av att man använder till synes oskyldiga och hemtrevliga begrepp, som e-post, minne, hemsida eller cookies, småkakor, facebook eller småfågel-twitter. Som om det vore fråga om ett individuellt, unikt brev med kuvert, frimärke, avsändare och mottagare, som ingen annan läser. Tvärtom, Gud vet var texten egentligen ligger och hur länge, vem som kopierar och vem som läser den. För att inte tala om avsändarnas och mottagarnas adresser, också de pengar värda – för en tredje, fjärde eller femte part, eller för rena bedragare som förr alltid skrev till dig från Nigeria.
Hänsynslöst utnyttjande av massornas aningslösa förhoppningar, naiva framstegstro och teknikentusiasm, för att mata den globala kapitalismen, skulle Walter Benjamin säga. Den elektroniska världens levnadssätt är fullt av betingade reflexrörelser, som hos Pavlovs hundar: alltid mobilen inom räckhåll. Pling!
Det är inte vi som söker på Google, utan Google som söker upp oss, registrerar, arkiverar och säljer uppgifterna till den mystiska ”tredje part” som alltid omtalas med fin stil när man skall ladda ner olika applikationer. Logga in, registrera dig, lille vän, kryssa för acceptera. Pling!
Det ser inte ut att finnas någon motsvarighet till Walter Benjamin i dag, någon som kort skulle ha analyserat den digitala världens verkningshistoria i hela dess vidd. De nyord och begrepp som cirkulerar här och som överfaller oss dagligen, på engelska eller i förvillande översättningar, är newspeak där ordens verkliga innebörd inte framgår. Vi talar om ”minne” och associerar till något mänskligt och personligt, när det i själva verket är fråga om att stjäla våra minnen och texter och fara iväg med dem till okänd ort – någon server någonstans i världen.
Namn, e-postadresser, personnummer, bankkonton, kreditkortsnummer, telefonnummer och mycket mer verkar trots alla security-försök cirkulera i massor, okänt var. Vastaamo-fallet visar konkret på förlusten av den kontroll och integritet som bygger upp den enskilda, singulära och unika människan. Massuppgifter över tiotusentals människor, i andra fall miljontals, får ett värde i pengar, lika väl för företag som för banditer.
Själva tekniken kan inte återkallas men måste differentieras. För de datorberoende är ett liv utan nätförbindelse lika med döden. På nätet finns bara det som lagrats där – för den enskilda människan är valmöjligheterna för det som läggs ut oftast helt utom räckhåll. Om man inte vill bjuda ut sig själv förstås, som twittrare och influerare.
Ett historiskt och i dag utopistiskt experiment med återhållsam kommunikation: tänk om kommunerna i stället för att ösa ut tiotusentals bärbara datorer över skolbarnen skulle ge var och en en reservoarpenna med guldstift och fint skrivpapper i stället? För att öva upp ett tänkesätt för personlig skriftlig information, i ett exemplar med vacker handstil. Integritet för skribenten och förtroende för mottagaren, inga delningar och kommentarer på nätet.
”Förtroende är bra, kontroll bättre”, som talesättet lyder. Frågan är vem som skall få större och vem mindre kontrollmöjligheter av det digitala flödet – på tekniska, moraliska eller politiska grunder? I dag drabbar kontrollförlusten ofta den intet ont anande, på samma fullständigt oberäkneliga sätt som coronaepidemin.
