Ett sökande efter gränser

av Andreas Holmström

Blödningen är en roman som avsiktligt faller i delar. Först och sist delarna om Em och hennes flickvän Julie, Ems förälskelse i Kim, samt Julies mamma Rosemarie och hennes kärleksslitningar. Däremellan ryms en essä som cirkulerar kring bokens teman, med djupt avstamp i Lyra Kolis eget liv. Det kan se ut som en vågad idé, att så att säga osäkra fiktionens kraft genom att medvetet minera den. Så kan det säkert också uppfattas, som ett isärfallet verk som splittrar sig självt, men det är snarare dess styrka. Även om det är en kluven styrka.

Det är Stockholm, nutid, ung kärlek. Em deltar i ett lajv där hon blir närmast besatt av guiden Kim. Han rör henne, ser henne, och för henne till känslorum där hon aldrig tidigare befunnit sig. Utanför sin guideroll är Kim mer ordinär, tråkig rentav, men inte desto mindre vill hon ha hans kropp, hans kön i sig. Mest det, men också något annat, obestämbart. Pirr? Rus? Anledning att finnas till? Em vill plötsligt ha ett öppet förhållande och flickvännen fogar sig. Parallellt lär vi också känna 50-åriga Rosemarie inifrån, hennes trötta leverne med sin man, och att hon aldrig lyckats släppa tanken på ungdomsvännen Geraldine. Rosemarie söker upp henne och får sitt livs överraskning.

Koli har ett osvikligt gott öra för mänsklig ambi­valens, motstridigheterna inom oss, och därtill ett frodigt språk tryfferat med träffsäkra liknelser. Därför är det också fascinerande att följa hennes karaktärers inre vindlingar, även när perspektiven flyttas från Em och Rosemarie till Julie, till pappan Peter, till Kim, och till den Geraldine visar sig vara. Alla får en röst och en plats i Blödningen, och blöder gör de alla. Blödningar som de försöker lindra genom sex eller sprit, droger eller spel, begär och åtrå. Vilket bara för dem bort ifrån sig själva, inte till. De är också personer som spelar sina tydliga roller, som ständigt förställer, blidkar eller åmar sig. Som att de uppför ett slags performance inför både varandra och sig själva. För det gäller att upprätthålla ordnade och kontrollerade fasader.

I essädelen, som är bokens stora behållning, penetreras dessa frågor, men ställs även nya. Vad är ett verkligt och sant liv, hur levs det? Och vad är en verklig och sann roman, hur skrivs den? Eller är allt en vilja till gränslöshet, eller tvärtom, bara ett sökande efter gränser?

Essän kan vara ett sätt att vilja ge de fiktiva delarna ett förment djup. Problemet är att essän är mycket intressantare än fiktionen. Den tydliggör bara att romanens karaktärer till största delen är konstruktioner, byggen med mänskliga egenskaper och kontaktytor för diskussion. Ja, varför dikta alls när också essän är dikt, glidningar, språkspel. Och när Koli beskriver hur hon undersöker märkena efter ljusvax på sina bröst och där repen grävt in i huden på armar och ben, då brinner det onekligen till. Det är naturligtvis mer kittlande än den romanvärld hon skriver fram – och det tror jag Lyra Koli vet om.

Lyra Koli:
Blödningen.
Modernista, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.