Motturi och Tichý begrundar skapelseprocessens villkor

av Robert Myhreld

Det skulle inte förvåna mig om många författare med viss avundsjuka sneglade åt musikerskråets håll, i och med att musiker på ett mer naturligt sätt tycks kunna jobba tillsammans då de skapar konst. Aleksander Motturi (bilden) och Andrzej Tichý har dock inte låtit sig hindras från att experimentera med att kollektivt skapa litteratur. Båda har tidigare skrivit tillsammans med andra författare och är nu aktuella med romanen Skymningszoner.

Romanen vecklar ut sig i tre olika skikt: dels pappan, författaren Aslak, som håller på att skriva sin sista urartade monolog innan han begår självmord, dels mamman Juana som på sjukhemmet där hon vårdas för sin psykiska sjukdom berättar om campingresan i skogen som föregick Aslaks desperata gärning, dels sonen Tristan som i dialog med vännen Valeria mer än ett decennium efter händelsen försöker komma till rätta med den. Det är alltså upplagt för ett familjedrama med kraftiga svallvågor, för en berättelse där olika perspektiv skär sig mot varandra i det förflutnas mest dunkla skikt.

Man kunde kanske säga att bokens centrala tema är skapelseprocessen, eller villkoren för och problemen med att skapa något. Det här syns bland annat i hur relationen mellan föräldrar och barn lyfts fram och hur den ljusfattiga mesopelagiska zonen i havet får fungera som en återkommande symbol för jakten på tystnaden som paradoxalt nog föder något nytt. Men att skapelseprocessen fungerar som navet i boken syns kanske allra främst i Aslaks tankar om författaren som en ”lömsk rösttjuv” eller en våldsam kannibal som parasiterar på andras erfarenheter för att skapa något eget, som till och med parasiterar på sig själv för att därigenom göra skrivandet till ett slags självmord.

På ett lågmält och subtilt sätt anknyter boken till en mängd olika filosofer. Medan jag läser dras tankarna bland annat till Gayatri Spivak, Jacques Derrida och Ludwig Wittgenstein. Till Spivak i och med att boken aktualiserar problemen med att ge ”jordens fördömda” en röst. Till Derrida i och med gestaltandet av skapelseprocessen som en kaotisk händelse där varje författare måste stjäla sitt material av andra för att kanske enbart lämna efter sig stöldgods som i sin tur blir ”läst, förvrängt, stulet, tolkat, bedömt på nytt”. Och slutligen dras tankarna till Wittgenstein i och med att karaktärerna brottas med att verkligen uttrycka sina erfarenheter och på det sättet göra sig själva rättvisa. Speciellt det här kopplas på intressanta sätt ihop med självmordet: ”Intresset för självmordet är inte en fråga om livsmening, utan en fråga om språk, dess gränser, för vad som är möjligt att säga om tillvaron”.

Boken är alltså ganska teoretisk och väcker många frågor, ändå är den nästan helt fri från jargong. Trots att karaktärsutvecklingen känns lite väl abrupt är boken överlag en luftig och välkomponerad läsupplevelse.

Aleksander Motturi & Andrzej Tichý: Skymningszoner. Nirstedt/Litteratur, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.