Det är en nåd för vissa så kallade feminister att de har ”transfrågan” att bita i. Det är en skenmanöver som får deras verksamhet att verka viktig – nu är kvinnan hotad! Den borgerliga kvinnan får det att framstå som att det är de binära motsatsbegreppen man och kvinna som är grunden för hela jämställdhetspolitiken, en politik som naturligtvis också handlar om henne själv, hennes karriärmöjligheter, hennes reproduktiva rättigheter och hennes möjlighet att hävda sig bland männen. Det är inte underligt, kvinnan som karriärvarelse är ett relativt nytt fenomen. Kvinnan i arbetslivet är ett socialt experiment som pågått inte mycket längre än 100 år. Det är rimligt att man tar till alla tänkbara tillhyggen för att övervinna de hinder som funnits på kvinnans väg ut i det offentliga.
Jämställdhetspolitiken i Norden har varit hopplöst heteronormativ. Detta är ett faktum som bland annat syns i hur illa vi än idag klarar av att ens föreställa oss, än mindre ha några juridiska verktyg eller handlingsplaner för att förstå, diskriminering och sexism som sker mellan människor av samma kön. Vår rådande jämställhetsdiskurs saknar begrepp för att begripliggöra våld inom samkönade äktenskap och vi står handfallna inför att ens ställa frågan om hur jämställda samkönade förhållanden är.
Det är därmed ironiskt, och tröttsamt, att se hur kvinnor viftar med feministvimpeln och på olika sätt kröns med epitetet radikalfeminist, när de för en retorik som endast bygger små staket kring sina egna sociala revir, samtidigt som man fokuserar på ”mannen” i form av den trojanska hästen – transkvinnan. Det är en nåd för den borgerliga kvinnans identitetsprojekt att transkvinnan finns där som spottkopp så hon kan hävda sig i sin utsatthet.
Det finns inget radikalt i detta över huvud taget. Feminismen avradikaliserades när den sögs upp i folkhemssvampen. Transkvinnor är socialt marginaliserade, men kvinnor med spaltutrymme och socialt kapital tar sig an denna situation för att få det att handla om dem själva.
Det är på liknande sätt som kvinnor sluter upp bakom torskhatet samtidigt som sexarbetande kvinnor utesluts ur debatten om sexköp. Det handlar om att beskydda den borgerliga kvinnans sexualitet och könsuttryck, för slamporna får oss att se illa ut. Kvinnan som tagit sitt kliv ut i det offentliga, men fortfarande har den andra foten kvar i hemmet, upprätthåller med svetten i pannan vågspelet mellan den traditionella kvinnligheten och den offentliga rollen.
Det blir då viktigt att disciplinera kvinnan, så att hon både kan behålla sin särart och samtidigt tävla med männen på den offentliga arenan. Statsfeminismen och jämställdhetspolitiken är ett konstant extrapolerande av vad kvinnan är, hur hennes relation till männen ser ut, ett kartläggande av hennes utsatthet i den heterosexuella geografin. Detta för att det finns socioekonomiska belöningar att vänta. Det som talas om i mindre grad är hur många kvinnor som de facto står utanför denna politik. Lesbiska kvinnor, arbetarkvinnor, invandrarkvinnor, hemmafruar, religiösa kvinnor, slampor, sexarbetare, etc. Det som man också talar mindre om är den identitetspolitiska mekanik med vilken man mejslar fram kvinnan, hennes behov och förtrycksprofil, och på vems bekostnad detta sker.
Konspirationen kring transkvinnan som en utklädd man som smiter in i kvinnorummen är på många sätt paranoid, det är i de flesta sammanhang där rädslan yppas oklart vad den har för motstycke i verkligheten. Men det är en bild som fungerar eftersom den går hand i hand med den heterosexistiska logik som såväl män som kvinnor köper – att kvinnan måste skyddas.
Vad vi missar är att detta narrativ på många sätt egentligen skyddar mannens utrymme. Det skapar en situation där det patriarkala samhället selektivt kan tilldela kvinnan utrymme. Rädslan för mannen i klänning är ett dött ben som man i självgod okritiskhet gnager på, det är ett klassiskt exempel på hur det slutligen är de utsatta grupperna som börjar rycka fjädrarna av varandra. Den borgerliga feminismen är som en småflicka som får ett eget rum i sin pappas hus och där hävdar sin makt genom att säga att inga pojkar får vara där! Hon kommer av självbevarelsedrift att skydda detta med näbbar och klor. Fokus på ”kvinnofrågor” i form av moralism kring kvinnorummen och prostitution är dödsryckningar hos en feminism som sedan länge skitit i att hänge sig åt genuin kritik.
I samma maktspel håller vår queerrörelse på att urvattnats. Där sinar de anti-essentialistiska ambitionerna till förmån för en gammaldags rättighetspolitik, delvis för att ta upp kampen med ”kvinnan” på jämställdhetsarenan.
Queerbegreppets avradikalisering syns i hur man exempelvis inte klarar av att öppna upp för queera förståelser av män och manlig sexualitet. Talet om den ”vita, heterosexuella cismannen” bekräftar antagandet om att manligheten är maktens centrum. Var är den kritiska reflektionen kring manlighetens pluralitet? Man markerar sitt avstånd från hegemonin men låter manligheten behålla sitt reservat. Mannen görs till en halmdocka, som paradoxalt nog ställs på piedestal. Han är den enda i samhällsspelet som döms efter sina handlingar, exempelvis om han allierar sig eller inte.
Vi är på grund av ren självbevarelse, som får oss att slåss om faderns beskydd, jävligt dåliga på att kritisera heteronormen och patriarkala institutioner.
