Kritiska frågor men tendentiösa svar

av Salla Aldrin Salskov

Ska du recensera Ekis nya bok!?” frågar en bekant till mig då vi talar tidigare i vår. Ja, svarar jag. ”Du vet väl att hon är hatad i transcommunityn!?” säger hen och tonfallet indikerar att jag borde akta mig för vad jag ger mej in på. Att själva handlingen, att recensera boken, kan ses som ett ställningstagande – att ge boken och författaren synlighet – visar hur olika (feministisk, queer- och trans-) former av aktivism idag ofta görs på ett polariserande sätt. Jag tänker på idkandet av så kallad call-out eller cancel culture, där en representant för en oönskad åsikt eller politisk ståndpunkt ses som problematisk eller våldsam och bör därför motarbetas eller bestraffas på något sätt. En utilitaristisk syn har smugit sig in i den politiska kritiken: man ska överväga vad man sätter sin redan dränerade energi på i kampen mot det heterosexistiska, patriarkala och kapitalistiska systemet, inte sätta sin tid på motståndare för det tar krafter och är till ingen nytta. Man vet redan vad de står för. Ingen vits att tala med dem. I efterdyningarna av #metoo- och BLM­-rörelserna spreds budskap som formuleras i absoluta termer: ”believe all women”, och ”är du inte anti-rasist så är du rasist!”.

Ny förståelse av kön

I en situation där slogans som dessa fyller sociala medier framstår en bok som Kajsa Ekis ­Ekmans Om könets existens – tankar om den nya synen på kön som välkommen. Den granskar den förändring som skett inom könspolitiken under 2000-talet. Hon fokuserar framför allt på den nya transaktivismen men också den politik som görs i den nya könsförståelsens namn, där det centrala är hur var och en uppfattar sin egen könsidentitet. ”Kroppen har blivit av underordnad betydelse. Det är nu personligheten som avgör könet.” Ekman skriver att idealismen är tillbaka, men att den skapar spänningar. Hur kan till exempel partiet Feministiskt Initiativ både påstå att kön är socialt konstruerat, men även att det är en fast identitet?

Ekman frågar vilken sorts ideologi som kommer till uttryck i den nya synen på kön. Hon undrar också vilka konsekvenser den får. Dessa är viktiga frågor, samtidigt som det även är viktigt att granska ur vilket perspektiv dessa frågor ställs och vilken agenda de ger uttryck för.

Den nya synen på kön representerar för Ekman tanken om kön som en identitet, som en inre känsla av att vara man eller kvinna (eller icke-binär, något Ekis dock inte nämner). Det handlar alltså inte om vad ens hormoner, dna, eller kropp betecknar.

För den som följt med de senaste 20 åren av queer- och feministisk teori och politik framstår detta knappast som radikalt. I Judith ­Butlers fotspår har tanken om en kausal relation mellan kropp, sexualitet och könsidentitet ifrågasatts, och förståelsen av kön utvidgats. Själva tanken om att något överlag kan bestämma eller definiera kön har utmanats. Snarare är kön ett mångtydigt begrepp, förankrat i vår kultur, vårt samhälle och i våra vardagliga liv. Ekman skriver att den feministiska kritiken går ut på att kunna definiera och ifrågasätta stereotypiserande föreställningar om kön; ”pojkar klättrar, flickor gör pärlhalsband”, ”mannen är aktiv, kvinnan passiv”.

Det som nu är nytt, menar Ekman, är att en könspolitik som utgår från en oproblematiserad­ erfarenhet och känsla av att vara av ett visst kön ofta tar till stereotyper. Lite tillspetsat kan man säga att där queerrörelsen öppnade betydelser, parodierade kulturella föreställningar och lekte med kön, tar den nya könspolitiken i en något moraliserande och rigid ton erfarenhetsbegreppet som utgångspunkt för sin politik; man kommer med anvisningar, eller bestämmer vilka ord som får användas.

Enligt Ekman förs ett språkligt krig för att ”göra kvinnan omöjlig som ett politiskt subjekt”.  Hon hänvisar till hur ordet kvinna har blivit problematiskt att använda eftersom termen ses som både uteslutande och normativ. Hon menar att denna utveckling lett till att begreppen man/kvinna, inklusive den feministiska maktanalysen, fått ge vika för ett nytt begreppspar, och en ny maktanalys där cis/transperson utgör den nya dikotomin. I denna är ciskvinnan priviligierad och transpersonen är förtryckt. Men, skriver Ekis, ”Vi ser inte begreppet man luckras upp, ifrågasättas, bytas ut mot icke-kvinna, mxn eller m*n”.

Vad är kön och könsskillnad?

I bokens första del introduceras läsaren till olika sätt som forskningen och feminismen har teoretiserat betydelser av kön och hur uppfattningar om könsskillnaden har varierat historiskt. Ekman ger exempel på hur man i historien ansett att kvinnan är en sämre version av mannen. Könsskillnaden har suttit än i hjärnan, än i könsorganen och kön har vid olika tider teoretiserats som socialt eller biologiskt bestämt.

Än idag kan varken vetenskapen, feminismen eller genusvetenskapen entydigt förklara vad kön är eller vad könsskillnader är eller beror på, bara hur de iscensätts:

[…] Det finns fortfarande inget blodtest, ingen hjärnskanning, inget dna-prov som kan finna någon ”könsidentitet”. […] Så gott som alla vetenskapliga studier i ämnet konstaterar att resultaten hittills är svårtydbara och att inget kan sägas säkert. Forskningen vet med andra ord inte om det finns något som heter könsidentitet! Vad som är klarlagt är att det finns något som heter kön.

Trots detta görs studier där forskare funderar på om fingerproportioner kan vara en indikation på maskulinitet eller transidentitet och där man inte kunnat svara på frågan om det är ”samhället som bestämmer vad som är tjejkläder eller sitter det i hjärnan?” Ekman visar hur absurda och paradoxala slutsatser forskare drar då de inte är på det klara med den begreppsapparat de använder och heller inte kritiskt granskar den kausalitet som studierna antar mellan kön och faktor X (helt seriöst, finger­toppslängd!). Ekman konstaterar helt riktigt att skulle könsidentiteten sitta i hjärnan, eller i kroppen (”mellan benen”) så vore det lätt att avgöra genom prov. Enligt nyare forskning går det inte på 92–100 procent av människorna att avgöra om hjärnan tillhör en man eller kvinna.

Transbarnen

Trots att det inte finns någon etablerad vetenskaplig eller annan definition av vad könsidentiteten kan sägas bestå i, har ett synsätt som utgår ifrån könsidentitet, till exempel könsbekräftande vård som strävar till ’könskongruens’ – att utseende, känslor och kropp stämmer överens – vuxit fram. Ekman menar att dessa begrepp och praktiker hänger ihop med en ”extrem och rigid könsordning som patologiserar och medikaliserar barn som inte beter sig i enlighet med snäva könsmönster. Könen bör rensas på medicinsk väg från människor som inte passar in”. Hon skriver: ”Då man förr tog bort klänningen från barn med penis, vill man nu tar bort penis från barn med klänning”.

Ekmans kritik riktar sig mot den nya identitet som vuxit fram sedan 1990-talet, en transidentitet som fått fotfäste som en rörelse som kräver rättigheter för transbarn. En industri tjänar på att transbarn som tar hormonblockers och genomgår operation blir livslånga kunder.

Ekman menar att transbarn skapas av föräldrar till barn som bryter med stereotypa könsroller. Hon ger exempel på kulturer med en strikt tvåkönsmodell, och på religiösa sammanhang där föräldrar inte vill ha homosexuella barn och hur en ”lösning” på ”feminina pojkar” eller ”maskulina flickor” där är att de får en transdiagnos, så att de kan passa in och framför allt inte bli gay. Hon nämner också föräldrar som ser sig som politiskt progressiva och därför stöder sitt barn som eventuellt inspirerats av Youtube-videor och bloggar i sin transprocess.

Liknande argument framfördes i Helsingfors 2017 av queerforskaren Judith Jack ­Halberstam om den nya kategorin ”transbarn”. Hen uppmärksammade tendenser att bortse från kritiska perspektiv på kön, och att en reell omsorg om barnen får ge vika för en liberal självbild hos föräldrarna. Halberstam påminde även om att feminismen sedan 1970- och 1980-talet problematiserat betydelser av maskulinitet, femininitet, identitet, begär, och makt. Denna diskussion har glömts bort till förmån för en normalisering av en tvåkönsmodell och framväxten av ”transbarnet”.  Halberstam menade att transbarns relation till könsidentiteten kan fluktuera, på samma sätt som den kan fluktuera hos vuxna senare i livet. Att i en alltför ung ålder göra oåterkalleliga ingrepp på kroppen kan enligt Halberstam få förödande konsekvenser.

Medan aktivister kämpar för ”allas rätt att vara sig själva” är transvården enligt Ekman från läkemedelsföretagens sida ren business. Beroende på perspektivet är transvården ”en cynisk verksamhet som steriliserar unga människor för profit” eller något som kan ”rädda liv, öka tolerans och bryta könsmönster”. Det är inom dessa perspektiv som kritiska frågor bör ställas, och det gör Ekmans bok. I dokumentären Tranståget 2 som visades av SVT 2019 intervjuades till exempel Angela Sämfjord, som var drivande i uppbyggandet av transvården i Västra Götaland. I programmet säger hon att hon mötte en stor patientgrupp med stor psykiatrisk samsjuklighet, ”90 procent har någon psykiatrisk diagnos”, och att risken för felbehandlingar var så stor att hon sa upp sig.

Ekmans agenda

I den sista delen av boken blir Ekmans egen förståelse av feminismen som en kvinnofeminism tydlig. Hon ger exempel där manliga brottslingar korrigerat sitt kön och krävt en plats i kvinnofängelser och ger exempel på en tidigare yrkesmilitär med nationalistsympatier som åtalats för barnpornografibrott som bytt kön från man till kvinna och därmed rubricerades som en kvinnlig förövare, och menar att detta förvränger statistik gällande könat våld. Då Ekman ville skriva en krönika om detta och benämna den åtalade som man, fick hon inte det utan ombads använda ”person”. Då Ekman vägrade ställdes krönikan in. ”Varje man som säger att han är kvinna är det”, skriver hon och hänvisar till ”mannens suveräna rätt” att bestämma vad kön är.

Denna syn på transpersoner är genomgående i boken, Ekman använder hon och han på raljerande sätt för att göra egna feministiska poänger om hur den nya transpolitiken kör över kvinnofeminismen, såsom hon ser den. Hon gör detta utan att alls visa ett intresse för transpersoner eller den mångfald av politiska anspråk som görs i transpersoners namn.

Det är här Ekmans egen agenda blir tydlig.

Ett av Ekmans kritiska angrepp består i att det är kvinnor och feminismen som är den politiska motståndaren för transfolket, inte män.  Istället för att angripa uteslutande, polariserande och moraliserande tendenser inom könspolitiken överlag, ställer hon upp kvinnofeminismen och transfeminismen som varandras motsatser. Den nya politiken framstår för Ekman som närmast en konspirationsteori, där ”makten” och ”männen” nu genom en ny könsdefinition ger ”män” tillträde till kvinno­utrymmen. Transkvinnor får tävla i sport och därför är det nu ”män” som tar över och vinner i kvinnors idrottsgrenar, ”män” tar plats i kvinnors omklädningsrum och så vidare. Boken diskuterar därmed frågor i extremt polariserande och entydiga termer, där slutsatsen är att ”patriarkatet” i form av transpolitik nu innebär en backlash för kvinnofeminismen.

Istället kunde man formulera dessa som utmaningar, frågor vi bör diskutera och försöka förstå, även om det kan vara svårt och vi ställs inför knepiga nya frågor gällande till exempel idrott där frågan om transpersoners deltagande är allt annat än entydig.

Enligt den nya synen på kön, skriver Ekman, handlar feministisk politik nu i inkluderingens namn om att folk själva ska få bestämma hur de uppfattar sig, vilket personnummer, namn och vilken könsidentitet de har. I samband med denna trend har det enligt Ekman plötsligt blivit okej att anamma stereotypier. Ekis nämner den svenske författaren Marisol/Fredrik Ekelund som i självbiografin Q beskriver hens två olika sidor. ”Som Fredrik vill jag alltid prestera …Marisol är mer harmonisk.” Ekman provoceras av att Ekelund beskriver sig i stereotypiserande könade termer, och skriver raljerande: ”Naturligtvis vet han bättre än ’sin’ kvinna”. Detta är intellektuellt slappt, tendentiöst och barnsligt. Kanske Ekman kunde släppa det krampaktiga taget om dikotomin man/kvinna och pröva tanken om att det manliga och kvinnliga inte bestäms av stereotypier, utan har lekfulla, fantasifulla och njutningsfulla betydelser i människors liv? Att detta är något var och en bör reflektera över är sedan en annan fråga.

Ekman menar att ”könsfrågan blivit en intellektuell dödsdal”, och syftar på författaren Chimamamnda Ngozi Adichie, J.K Rowling och andra som enligt Ekman kritiserat den nya synen på kön, men framställts som transfober och därmed blivit ”cancelled”. Men Ekman skiljer sig inte från den ton i vilken kritik mot den nya könspolitiken har framförts, hånande, stereotypiserande och annangörande. Ett genomgående drag i vår kultur som dokumentären om transkvinnor inom underhållningsbranschen Disclosure visat på.

Att Ekman själv blivit ”cancelled” på grund av sina transfobiska synpunkter går lätt att tolka som att en politiskt korrekt kultur angriper kvinnofeminister. Och visst är denna tendens till att censurera snarare än diskutera destruktiv. Att tre transpersoner (av vilka en är Marisol) i Svenska dagbladet uttalar sig och uppmanar Mittuniversitetet att ändra sitt beslut om att ställa in ett seminarium som handlar om hennes bok visar på en solidaritet bortom motsättningar och polarisering, en öppenhet och mångsidighet i tänkandet som tyvärr inte finns hos Ekman själv.

Detta är svagheten hos en bok som ställer viktiga frågor, men som i sina svar på dem hemfaller till populistiska tendenser, där den intellektuella skärpan tyvärr brister.

Kajsa Ekis Ekman:
Om könets existens: Tankar om den nya synen på kön.
Polaris, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.