Rädda Repparfjorden

av Eva-Stina Byggmästar

Sametinget och miljörörelsen i Norge har kritiserat planerna på att väcka den gamla koppargruvan vid Repparfjorden till liv. Eva-Stina Byggmästar skriver om kolonialistisk politik och om regeringen Solbergs tomma löften om att kämpa för rena hav.

Jag har aldrig besökt Nordkap, inte satt min fot i Skarsvåg, trots att det är en livslång dröm. Somliga saker blir bara inte av. I fjol var jag närmare än någonsin. Av tusen orsaker kom jag inte ända fram men jag nådde fram till Hammerfest – landvägen – och till Alta Canyon, Porsangerfjorden, Karasjok, Kautokeino, och Máze.

För snart tjugo år sen blev jag inbjuden att läsa dikter på biblioteket i Vadsø. På grund av dimma kunde inte flyget landa i Vadsø, så det blev Kirkenes flygplats, sen taxi runt hela Varangerfjorden. Sedan dess har jag längtat tillbaka till Finnmarken, eller min längtan började tidigare än så – som 16-åring åkte jag till Tromsø för att jobba på fiskfabrik – sedan dess har jag velat tillbaka men vägen har varit minst sagt krokig.

Historien upprepar sig

Det var i Máze – på samiska Masi – det så kallade Alta-upproret startade. Norges största civila olydnadsaktion. Demonstrationerna blev extra stora eftersom uppdämmningen och bygget av vattenkraftverket skulle komma att påverka samerna som bedrev renskötsel i området och den övriga lokalbefolkningen på ett katastrofalt sätt. Det berörda området var ett viktigt kalvningsland. Norska staten ville sätta hela Máze under vatten och stora delar av Kautokeino och Karasjok med omnejd. Det var dammarnas och vattenkraftverkens epok. Men folket reste sig och satte ner foten, resten är som man säger historia – historien har dock en tendens att upprepa sig.

Planerna på att bygga ut Altaälven inleddes 1968 men tog mer konktret form 1976. Altaupproret pågick mellan 1979-1981. Den 5 juli 1979 inleddes den första civila olydnadsaktionen med att 32 personer sätter sig för att hindra arbetsmaskinerna. På Alta Museum såg jag förra sommaren utställningen ”Kampen om Alta”. Där fanns kättingar och hänglås som använts under Altaupproret. Jag har minnesbilder av demonstrationen från tv-nyheterna då det begav sig – jag var tolv år.

Den 14 januari 1981 sätts 600 polismän in mot demonstranterna. Många av dem förhörs och bötfälls. Det är extremt nära att även militären sätts in. Den 24 januari 1981 startar flera samer, bland andra Mikkel Eira och Ante Gaup, en hungerstrejk i Oslo. Några dagar senare ställer de flera krav till statsministern. De vill att samerna får en grundlagsfäst status som urbefolkning och att ett folkvalt politiskt organ för samerna bildas – det här är startskottet till Sametinget. Den 24 januari 1982 upphör protestaktionerna men i februari samma år fastslår Högsta domstolen att Stortingets beslut att bygga kraftverket i Alta var lagligt. I maj 1987 kör kraftverket i Alta igång, men Máze, Kautokeino och Karasjok hamnade inte under vatten.

Gruvdrift med lång historia

I fjol höstas satt jag på Repparfjordens strand och åt smörgås, drack te ur termosen. Hungern är den bästa kryddan. Det skymde, vågorna svallade. Borta vid Kvalsundbron lekte en flock tumlare. Det var en idyll! En skenbar idyll? Ja, mer skenbar och så mycket skörare än jag fattade då. Jag hade hört lite om planerna på att väcka den gamla gruvan till liv men det lät ju för galet. Det kändes dock som om landskapet höll andan, nåt var i görningen. Sedan dess har jag satt mig mer in i detalj i det fatala öde som väntar en av Norges vackraste och mäktigaste laxälvar, samt följderna av den förestående gruvdriften som kommer att sprida sitt gift i Finnmarken och sen ut i Ishavet. Det är för galet.

Samer och miljöfolk har slagit sig ihop för att göra en aktion mot planerna på den omfattande gruvbrytningen vid Repparfjorden. Demonstrationen startade den 1 juni i år och kommer att pågå hela sommaren fram till Stortingsvalet i september. Föreningen Natur og Ungdom har tagit initiativ för ett tältläger för sina medlemmar och hjälper med praktisk information.

Gruvdriften vid Repparfjorden såg dagens ljus redan för hundra år sedan. Nordiske Grubekompani skaffade sin prospekteringsrätt år 1903 och 1905 startade driften för ett 30 km2 stort område. Från 1905 var 30–40 man i arbete. Driften varade till 1910 och avvecklades 1915. Efter det var det flera olika gruvsällskap som visade intresse för att starta upp verksamheten igen. 1955–57 gjorde kanadiska Invex Corporation Ltd undersökningar. 1963 gick rättigheterna över området till A/S National Industri. De sålde 1970 vidare till Folldal Verk, då ägd av den norske industrikonseren Borregaard. Man lade ned versamheten på 1970-talet helt eftersom världmarknadspriset sjönk, dessutom var kopparmalmen vid Repparfjorden av dålig kvalitet. Men nu har efterfrågan stigit och med det världsmarknadspriset. En biprodukt vid kopparproduktion är guld och nickel.

Fatala utsläpp

Nussir ASA kommer inte att slänga pengar i sjön på att rena det giftiga gruvslammet. Man bara tillsätter lite mer kemikalier som ska binda allt från nanopartiklar till millimeterstora gruskorn och så dumpar man klabbet på botten av fjorden. I och med nuvarande beräkningar ska gruvbrytningen dumpa två miljoner ton avfall om året, med hjälp av ledningar, på 50-90 meters djup i fjorden. I ett första steg är gruvbrytningen planerad att pågå i 15, kanske 30, år.

Enligt Nussir ASA kommer utsläppen av koppar att ligga på bara 30-40 kilo per år. Det innebär att kopparhalten i fjorden kommer att öka med runt sju procent. Avfallet innehåller även andra kemikalier. Havsforskningsinstituttet har angett ”medel/stor negativ påverkan” för fisken i fjorden – men säger att de inte vet konsekvenserna.

I fallet med det planerade utsläppet från gruvan vid Repparfjorden kommer kopparinnehållet att vara så högt att avfallet miljömässigt sett klassas i den värsta tillståndsklassen av den norska Miljödirektoratet. Det norska gruvbolaget Nussir ASA fick den 29 november 2019 regeringens godkännande för att dra igång gruvdriften och deponera det förgiftade slammet på botten av fjorden. Rent konkret blir det 17 lastbilslass i timmen. Livet på botten i stora delar av området kommer att begravas i gruvslam och dö. Att en fjord är ett helt ekosystem är ingen nyhet. Dör en art ut följer nästa, allt hänger ihop. ”Vi anser inte att det är en hållbar användning av Repparfjorden”, säger Terje van der Meeren, forskare på Havsforskningsinstituttet. Men den norska regeringen, ledd av Erna Solberg, har sen planerna av koppargruvan började ta mer konkret form 2013 kört över allt och alla: forskningsinstitut, Sametinget och sitt eget miljöministerium, naturskyddsföreningar, det sunda bondförnuftet, you name it. Här ska Nordens största koppargruvna ligga i framtiden, punkt slut.

Då som nu handlar det sist och slutligen om kolonialism och rasism. Kolonialism, imperialism och rasism är kapitalismens nav. Någon som tycker sig ha mer status och makt och existensberättigande stjäl någon annans levebröd, land och krossar deras kultur och indentitet. I fallet Repparfjorden är det helt uppenbart: samerna tvingas till tvångsslakt för att regeringen via statens tjänstemän påstår att renarna blir för många och betet inte räcker. Regeringen vill inte diskutera stödutfodring. Samtidigt ger regeringen sin välsignelse till gruvor som öppnas likt blödande sår i landskapet och som gör mer skada än någon renhjord nånsin är kapabel till – av nationella eller multinationella gruvbolag. Hyckleri och dubbelmoral är för milda ord i sammanhanget. Folkmord är mer korrekt.

Repparfjorden är av den norska staten klassad som en av de allra viktigaste laxälvarna. Den åtnjuter statens beskydd. Norge håller på att skjuta sig själv i foten, man vill offra fjorden för profiten. I klartetxt säger man från Oslo: Sápmi är bara skräpmarker, det bor ju knappt nån där, ett maktlöst urfolk som snart går under.

Kolonisationen som drabbat samerna i hundratals år har inte försvunnit någonstans, den tar bara nya former. Kung Harald må ha sagt ursäkta och förlåt – i något av sina menlösa tal till folket – för vad staten utsatt samerna för i det förflutna, men allt fortsätter som förut, både i och utanför maktens korridorer.

Den norska regeringens beslut väcker avsky hos samer och miljörörelsen. Regeringen har ignorerat alla råd från havsforskare och Sametinget. Vaga argument som att nu kommer avfolkningsbygden att befolkas igen och närsamhällena blomstra kring gruvan låter ihåliga. Jag bara frågar, vem vill flytta med sin familj och bygga hus vid en skitig flod?

Tomma ord och döda fjordar

Gruvan kommer hur som helst att bli en katastrof för livet i Repparfjord och rennäringen och folk som bor i området. Solberg-regeringen dumpar sin miljötrovärdighet i fjorden och visar noll respekt för samernas rättigheter och sitt eget miljöminsterium. Det senaste året har Solberg försökt att utmåla sig och sin regering till förkämpar för havet, men här visar statsministern att hon ännu en gång bara kan leverera tomma ord och döda fjordar.

Gaute Eiterjord från Natur og ungdom säger att man har protesterat mot planerna i flera år: ”Det här är den största planerade naturföroreningen i modern tid i Norge. […] Norge är ett av fem länder i hela världen som fortfarande dumpar gruvavfall i havet”. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.