Socialskydd som mänsklig rättighet

av Mio Lindman

I en ny rapport (lanserades 31.8 2021) konstaterar Amnesty International och Förbundet för mänskliga rättigheter att socialskyddet i Finland ligger på en sådan nivå, att det inte motsvarar grundläggande mänskliga rättigheter. I rapporten åberopas aktuell forskning och man har också gjort intervjuer med människor som berättar om hur den ekonomiska utsattheten kommer till uttryck i vardagen. Utgångspunkten är att Finland är ett rikt industriland som kunde fördela sina resurser på ett annorlunda sätt.
Rapporten utgår från läget år 2019, då var sjätte finländare riskerade att bli fattig eller marginaliseras. Man poängterar också att pandemin har förvärrat läget. I rapporten tar man fasta på att allt fler personer i Finland tvingats söka utkomststöd, som för många snarare än en tillfällig lösning i en krissituation blivit något permanent. Det konstateras där att 7,2 procent av hushållen hade problem att klara av vardagens utgifter år 2020.
Heli Markkula, som arbetar för Förbundet för mänskliga rättigheter, säger att Finland länge fått kritik för ett bristande socialskydd, som drabbar i synnerhet barnfamiljer, äldre, arbetslösa och personer som har problem med sin hälsa.
Frågan om grundskyddet i Finland är på tapeten med jämna mellanrum. Även om vi känner till att det finns brister behöver problemet uppmärksammas, inte minst med tanke på att en av de frågor regeringarna under det senaste decenniet brottats med är en grundlig socialskydds­reform. När detta nu länge varit i görningen är frågan vilken dimension som ses som mest grundläggande: handlar det om att få så många finländare som möjligt ut i arbetslivet, till och med om detta sker på ett sådant sätt, att utkomststöd anses vara en gångbar lösning om lönerna hålls på en låg nivå?
I rapporten granskas grundtryggheten som en fråga om mänskliga rättigheter: man talar om ekonomiska och sociala rättigheter. Detta är intressant och utmanar eventuellt en bild av mänskliga rättigheter som opolitiska – medan det här blir tydligt att dessa är knutna till kampen om resurser. Frågan är vilken typ av perspektivförskjutning som sker då socialskydd ses just ur denna optik. Åtminstone kan man säga att man då fjärmar sig från den vedertagna bilden av socialskyddet som ett slags miniminivå som har som syfte att garantera ekonomiskt produktiva medborgare. När utgångspunkten är de mänskliga rättigheterna tillämpas ingen sådan instrumentell logik, grundtrygghet för alla ses som viktigt i sig.
Som tilläggstips, förutom rapporten som nämns här, för att belysa det finländska socialskyddets otillräcklighet och vardagliga konsekvenser, vill jag lyfta fram Sonja Hellmans i alltför ringa grad uppmärksammade bok Bästföre-datum­ (2019), där hon i klartext beskriver hur fattigdomen i Finland ser ut.

Foto: Lilian Tikkanen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.