Investeringstips i en värld som brinner

av Jan Rundt

Den moderna penningteorins lösningar fungerar inte på vår tids stora utmaningar, eftersom den inte befattar sig med verkliga, utan endast konstruerade resursbrister. Jan Rundt ser sig om efter alternativ.

För tre år sedan skrev jag en text (”Kakan delar inte sig själv rättvist” i Ny Tid 11/2018) som behandlade de växande klyftorna i fördelningen av egendom i Finland, som igen var på tapeten för ett par månader sedan, när Statistikcentralen presenterade nya siffror i ämnet. I korthet handlar det alltså om att det är en matematisk ofrånkomlighet att de rika under det rådande ekonomiska systemet bara blir rikare. Det beror på att den rikaste tiondelen av befolkningen innehar merparten av alla aktier och liknande finansiella instrument. De här instrumentens värde fördubblas med ungefär tio års mellanrum bara av sin egen vikt, vilket betyder att aktiemiljonärerna obönhörligt får en allt större del av all världens egendom.

Ni som har läst Piketty är säkert bekanta med att det här fenomenet blir särskilt tydligt då den ekonomiska tillväxten stannar upp. En kraftig tillväxt äter till en viss grad upp det försprång som den ägande tiondelen (vissa säger ”överklassen”) har, därför att den ger möjlighet för uppkomlingar att tjäna in stora summor. Har man därtill någon form av socialistisk modell i samhället, till exempel lever i ett välfärdssamhälle, så kommer det att finnas mekanismer som fördelar den ekonomiska tillväxtens frukter också till de bredare folklagren.

När tillväxten stannar upp sinar ymnighetens horn för den vanliga medborgaren, medan aktier och liknande investeringar fortsätter ge stadig avkastning, och den skillnaden i förutsättningar för olika samhällsklasser avtecknar sig väldigt bra i Statistikcentralens siffror. Hur ska vi då förvänta oss att kakan fördelas, nu när vi antagligen står inför en kaka som inte bara slutar växa, utan som i ljuset av vad vi vet om naturens och klimatets tillstånd antagligen måste krympa?

Vad säger MMT om det här?
Det första vi måste konstatera är att det här inte handlar om den sortens ekonomiska fluktuation som kan lösas genom att vifta med den moderna penningteorins (MMT:s) trollspö. För er som inte bekantat er med MMT (till exempel genom Stephanie Keltons bok Underskottsmyten som recenserades i Ny Tid 1/2021) kan jag göra en kort genomgång både av vad ekonomiska kriser under kapitalism brukar gå ut på och hur den moderna penningteorin har bra lösningar för dem.

En klassisk ekonomisk kris brukar bero på att investerare börjar oroa sig för att vinsterna ska minska, så det blir svårare för företag att få ett tillskott av pengar (investeringar eller lån) för att driva eller öka sin verksamhet. Det här leder till att företagen slutar anställa eller sparkar personal, vilket i sin tur gör att folket konsumerar mindre. Detta i sin tur försämrar ytterligare företagens kassaflöden och vinster, och gör investerarna ännu mer försiktiga. Så skapas en nedåtgående spiral.

Enligt den moderna penningteorin – som vi bland annat har kunnat se i form av de enorma stimulanspaketen i samband med den senaste tidens pandemi – kan den här formen av kriser undvikas genom att en stat med en suverän valuta (alltså en stat som själv trycker sina egna pengar, i Finlands fall EU) stimulerar ekonomin och får hjulen i rullning igen. Det här har staten alltid möjlighet till eftersom den faktiskt är källan till alla pengar. Pengarna kommer inte från skatter eller dylikt, utan de skapas i centralbankens tryckpressar (eller snarare datorer).

Problemet är att den moderna penningteorins stimulanslösning främst fungerar i kriser där problemet är tillgången till pengar. En sorts konstgjorda kriser, där allting egentligen finns tillhanda: det finns kunniga arbetare, det finns produktionsmedel, det finns energi och råvaror, men allting har stannat upp på grund av investerarnas rädsla för fallande vinster. Det här är dock inte fallet nu, då det främsta problemet är att konsumtionsfestens glada gäng hör grannarna ringa argt på dörren.

Framtidens torftighet
Ännu hörs lugnande röster om att den gröna omställningen främst kommer att innebära gröna investeringar – inte nedskärningar, men här kan vi anamma den moderna penningteorins insikt om att det som sist och slutligen avgör inte är pengar eller investeringar utan samhällets konkreta tillgångar.

Om länder och företag världen runt måste övergå till att bygga om sin infrastruktur och avstå från att utnyttja tillgångar som tidigare har skapat välfärd och rikedom, så kommer någon att vara tvungen att avstå från något. Det handlar om konkreta samhälleliga resurser som antingen inte kan användas eller som måste användas på nya sätt, till exempel för att ersätta de fossila bränslen som idag skapar nästan hälften av Finlands fjärrvärme.

Så vad vi talar om när vi talar om framtidens torftighet är det faktum att det blir mindre av allt, eftersom något annat inte är möjligt. För att parafrasera Jussi Ahokas, chefsekonom på paraplyorganisationen SOSTE (Finlands social och hälsa rf), i en intervju för Yle 23.8.2021: vi står inför en enorm chock när det gäller tillgången på varor – en ”strukturomvandlingschock”. Enligt den senaste IPCC-rapporten har vi en koldioxidbudget kvar att konsumera innan vi överskrider 1,5-gradersmålet som räcker för några år av normalförorening. Men det är inte bara det. Vi måste också få ner det materiella fotspåret av vår livsstil.

I ett blogginlägg från april 2021 hänvisar den finländska forskargruppen BIOS till en vetenskaplig artikel (ur tidskriften Resources, ”Eight Tons of Material Footprint—Suggestion for a Resource Cap for Household Consumption in Finland”) där tre forskare försöker föreställa sig hur livet ser ut i ett Finland som förbrukar de 8 ton material per person och år som har ansetts vara en hållbar nivå globalt. Det är en femtedel av vad vi just nu konsumerar, och när man tar i beaktande livets absoluta nödtorft, mat och logi, blir det inte mycket kvar för annat. Det blir inte många kilometer kört med Teslan om elförbrukningen måste begränsas till 1000 kwh per person och år, som författarna till artikeln räknat ut.

Och äntligen investeringstipsen
I våra tider av senkapitalism har det blivit inne med det som kallas folkkapitalism. Folkkapitalismen är ett sätt att försöka göra de skenande förmögenhetsklyftorna rumsrena. Man säger att alla kan bli investerare, vilket ju inte är sant eftersom det kräver att man har pengar att sätta åt sidan. Så låt mig istället föreslå några tips som kan passa för olika stora plånböcker i just den lite speciella framtid vi har framför oss.

För det första lönar det att investera sin energi i att administrera rättvisa och proportionella överföringar av inkomster från dem som har en kännbar förmögenhet som växer av sig själv* till de övriga nittio procenten av befolkningen. Det är ett bra sätt att förbättra livskvaliteten för den vanliga medborgaren och det kan på samma gång inte ses som en förlust för någon annan – om förmögenheten fördubblas först efter trettio år istället för tio så har den ju ändå vuxit så det knakat. Den här investeringsstrategin kallas i dagligt tal för vänsterpolitik.

Risken med vänsterinvesteringen är att politik kräver att en rätt så stor andel av befolkningen är på samma sida som dig för att ge en kännbar avkastning. I våra tider av allt större protest mot verkligheten, vilket i vårt land – som Mio Lindman visade i artikeln ”Politisering av klimatkrisen (Ny Tid 8/2021) – manifesteras i Sannfinländarna, kan behovet av majoritet vara ett problem.

Så gardera dig genom kooperativism och slå dig ihop med så många andra du kan hitta som vill satsa en slant varje månad på att gemensamt äga lite odlingsmark. I en framtid där vi måste minska vår konsumtion väldigt mycket, och den här mekanismen antagligen tar sig uttryck i stegrade priser på allt vi är vana att köpa, kommer det att vara en verklig lättnad att kunna producera en del av maten själv.

Och sist men inte minst: vänj dig vid tristess, börja uppskatta den. Det kommer verkligen att vara en tillgång. Tänk dig en värld som är lite som nedstängningen under pandemin, men utan slut och med den skillnaden att du kan träffa hur många mänskor du vill – ni kan bara inte konsumera något när ni träffas. Fråga dig vad som ger dig dina lyckorus när du inte kan förlita dig på nya saker, spännande resor och obegränsad elförbrukning, investera tid i de sysslorna och njut sedan av avkastningen.

 

*att aktiers och andra finansiella instruments värde inte växer av sig själv, utan på grund av det arbete som de anställda utför i de företag som ägs genom dessa, är ett ämne som inte ryms med i den här texten.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.