Sysselsättningspolitiken som klasskamp

av Christer Lindholm

Den finländska ekonomin har återhämtat sig förbluffande snabbt från fjolårets djupdykning, och växer för tillfället så att det knakar. Också sysselsättningen har förbättrats så mycket att det, åtminstone om man får tro arbetsgivarna, råder brist på arbetskraft inom många branscher. Faktum är att sysselsättningsläget i detta nu till och med är bättre än det var före coronakrisen; i augusti låg sysselsättningsgraden (andelen sysselsatta av befolkningen i åldern 15-64 år) på 73,4 procent, vilket är högre än någonsin tidigare under de senaste tio åren.

Man kunde ju förvänta sig att de rekordstarka sysselsättningssiffrorna borde göra intryck också på oppositionen, som under de senaste två åren konsekvent har sågat den sittande regeringens sysselsättningspolitik. Men icke sa Nicke: enligt Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo är det goda sysselsättningsläget helt och hållet den föregående regeringens (där han själv satt med som finansminister) förtjänst, medan vår nuvarande regerings sysselsättningspolitik fortfarande är alltigenom misslyckad. Det här är ett minst sagt magstarkt påstående med tanke på att utvärderingen av den förra regeringens största sysselsättningspolitiska projekt, den så kallade aktiveringsmodellen, inte kunde påvisa några som helst positiva effekter på sysselsättningen. Och om den rekordhöga sysselsättningen bevisligen inte är den förra regeringens förtjänst, på vilka grunder kan den nuvarande sysselsättningspolitiken då betraktas som misslyckad?

Svaret på frågan är att då Petteri Orpo och andra högerpolitiker dömer ut den sittande regeringens sysselsättningspolitik som misslyckad avser de uttryckligen att den är misslyckad ur deras egen ideologiska synvinkel. Rent konkret handlar det om att regeringen Sanna Marins sysselsättningspolitik hittills i huvudsak har byggt på så kallade mjuka sysselsättningspolitiska åtgärder, som ökade resurser till arbetsförmedlingen, medan de hårda åtgärderna i form av nedskärningar i eller tuffare villkor för arbetslöshetsunderstödet har lyst med sin frånvaro. Och eftersom arbetslösheten enligt den politiska högern enbart, eller åtminstone huvudsakligen, beror på att det inte är tillräckligt ”lönsamt” att arbeta jämfört med att leva på understöd kan en sysselsättningspolitik som inte på något sätt försämrar de arbetslösas ställning omöjligtvis vara lyckad, oavsett hur goda resultat den än levererar.

Högerns syn på arbetslösheten och sysselsättningspolitiken baserar sig på den så kallade utbudsekonomin, en starkt ideologiskt färgad teori enligt vilken sysselsättningspolitiken bör inrikta sig på att öka utbudet av arbetskraft genom att skapa tillräckligt starka ekonomiska incitament för att ta emot arbete. På vanlig svenska betyder det här att sysselsättningspolitiken bör använda sig av en kombination av käppar, i form av nedskärningar i och/eller skärpta villkor för arbetslöshetsunderstödet, och morötter i form av inkomstskattesänkningar. I det sistnämnda fallet utgår utbudsekonomin tämligen enkelspårigt från att mer pengar i handen efter skatt sporrar oss att arbeta mer trots att en inkomstskattesänkning ju faktiskt gör det möjligt för oss att öka vår konsumtion utan någon motsvarande ökning av vår arbetsinsats, eller rentav att arbeta mindre än tidigare utan att behöva pruta på vår konsumtion.

Det säger onekligen en hel del om utbudsekonomins människosyn att den betraktar valet mellan att arbeta eller leva på understöd som enbart en ekonomisk fråga. Ännu tydligare syns emellertid den ideologiska bockfoten i den utbudsekonomiska synen på sysselsättning och arbetslöshet. Förutsatt att arbetsmarknaden tillåts fungera fritt utan några störande inslag i form av fackföreningar, lagstadgade minimilöner eller annan otillbörlig statlig reglering, kommer den helt av sig själv att både uppnå och upprätthålla full sysselsättning, vilket enligt utbudsekonomins definition ingalunda innebär att arbetslösheten är lika med noll utan att alla som är villiga att arbeta till den lönenivå som erbjuds också har möjlighet att få ett jobb. Av den här definitionen följer, att den arbetslöshet som fortfarande existerar vid full sysselsättning – den så kallade naturliga arbetslösheten – är frivillig i den bemärkelsen att de arbetslösa inte tycker att det är tillräckligt lönsamt att arbeta till den lönenivå som erbjuds. Därav följer i sin tur, att det enda sättet att minska den naturliga arbetslösheten är att med hjälp av redan tidigare nämnda käppar och morötter göra det mer lönsamt att arbeta.

Den naturliga arbetslösheten, ett begrepp som marknadsfundamentalismens akademiska gudfader Milton Friedman lanserade i slutet av 1960-talet, brukar ibland också betecknas med den förkortningen NAIRU, från engelskans Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment, det vill säga den arbetslöshetsnivå som är förenlig med en icke-accelererande inflation. Logiken bakom NAIRU är att om arbetslösheten sjunker under den naturliga nivån kommer lönenivån att pressas uppåt i och med att företagen i allt högre grad tvingas konkurrera om den arbetskraft som finns, och för att kompensera för de ökade lönekostnaderna kommer företagen sedan att höja priserna på de varor och tjänster de producerar. Att företagen skulle avstå från prishöjningar och i stället pruta på sina vinstmarginaler är enligt det utbudsekonomiska synsättet lika otänkbart som att arbetsgivarna skulle dra sitt strå till stacken för att öka utbudet av arbetskraft genom att erbjuda högre löner.

Om det är något i resonemanget bakom NAIRU som låter bekant beror det på att samma sak har sagts förut – närmare bestämt av Karl Marx ungefär hundra år tidigare. Enligt Marx är det omöjligt att helt och hållet eliminera arbetslösheten i en kapitalistisk ekonomi, eftersom kapitalismen rent definitionsmässigt förutsätter en tillräckligt stor ”reserv” av arbetslösa för att hålla löneutvecklingen under kontroll. Ju större – och desperatare – reserven av arbetslösa är, desto svagare blir arbetstagarnas förhandlingsposition i förhållande till arbetsgivarna och desto svårare blir det följaktligen för dem att kräva högre löner. I praktiken är Marx reserv av arbetslösa med andra ord exakt samma sak som Friedmans naturliga arbetslöshet, även om Friedman föga överraskande undvek att ens antyda att arbetstagarnas och arbetsgivarnas relativa förhandlingsstyrka kunde ha någon betydelse för lönebildningen.

Ändå går den sysselsättningspolitik som har sitt ursprung i utbudsekonomin uttryckligen ut på att försvaga arbetstagarnas förhandlingsposition i förhållande till arbetsgivarna. Vad det handlar om är ingenting mer eller mindre än en klasskamp uppifrån nedåt, där arbetsgivarna och deras tama ekonomiska experter försöker vrida klockan tillbaka till den gamla goda tiden, då arbetstagarna med mössan ödmjukt i hand tackade och tog emot vilket jobb som helst till den lön och på de villkor patronerna behagade erbjuda. Att den utbudsekonomiska sysselsättningspolitiken så gott som utan undantag har misslyckats med att förbättra sysselsättningen mer än marginellt är således helt ovidkommande, eftersom dess verkliga syfte ända från början har varit att förskjuta maktbalansen mellan arbete och kapital till kapitalets fördel.

Vad det här innebär för arbetstagarnas del ger utvecklingen i de länder där den utbudspolitiska sysselsättningspolitiken drivits allra längst ett varnande exempel på: vid tiden för Brexitomröstningen hade de brittiska löntagarna upplevt den längsta perioden av sjunkande reallöner sedan 1860-talet, och i USA har de lägsta lönernas köpkraft minskat kontinuerligt ända sedan år 1973! Mot den bakgrunden kan vi som löntagare skatta oss lyckliga för att vi har en regering som vågar föra en så totalt misslyckad sysselsättningspolitik.

1 kommentar

Profilbild
Ernst Mecke 6 november, 2021 - 22:31

My sincere thanks for a very good and clear text! The next question would then be how to use this line of reasoning during the next election campaign. What
will the media write (any guesses?)? What effect would it have if one calls Orpo publicly a liar (or might it be better to just say publicly that he is “using a reasoning in the Trump line”)?

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.