Det terapeutiska self-help språket som genomsyrar samhället gör det svårare för medborgarna att ta itu med strukturella problem. Det menar Kristiina Brunila, som är en av författarna till boken Terapeuttinen valta.
Så här blir du av med blyghet. Den här kändisen övervann sin ätstörning. Tre enkla steg för att också du ska ha ett lyckligt parförhållande samtidigt som du är en perfekt förälder och en produktiv arbetstagare.
Känns de här rubrikerna bekanta? Det är för att de har blivit allt vanligare, menar gruppen bakom boken Terapeuttinen valta (Terapins makt), som beskriver det terapeutiska inflytande vi alla lever under och den terapeutiska makt som utövas på oss. Och det är inte endast i nyhetsrubrikerna det syns. Det terapeutiska språket har tagit över arbetslivet, utbildningen och samhällets institutioner.
– Det handlar om hur samhällets strukturella och ekonomiska problem svängs om så att de till synes blir individens problem istället, säger Kristiina Brunila, professor i pedagogik vid Helsingfors Universitet och en av författarna till boken.
Det betyder alltså att individen i oändlighet lockas till – och uppmanas att – förändra sitt förhållande till sig själv och till omgivningen med olika terapeutiska medel.
– Det kan handla om att ändra sig så att man blir effektivare, mer konkurrenskraftig, lyckligare, mer välmående och så vidare, säger Kristiina Brunila.
Tilltalande inflytande
Då man undermedvetet utgår ifrån att alla motgångar i livet beror på en själv, på att man inte är tillräckligt företagsam eller stresstålig, blir det mycket svårare att se systematiska problem i samhället. Och när man dessutom är upptagen med att konstant utveckla sig själv för att hålla måttet blir det omöjligt att göra något åt problemen. Ändå är det något i det terapeutiska inflytandet som tilltalar oss.
– I tio år har jag funderat på vad det är, skrattar Kristiina Brunila. Det finns väl något attraktivt i jargongen. Den utlovar välmående, lycka och framgång bara man orkar kämpa lite.
Det terapeutiska språket används enligt henne i alla samhällsklasser, men på lite olika sätt.
– Grundtanken är ju väldigt tilltalande: alla brister och tillkortakommanden finns inom dig själv. Du måste hitta dem via olika terapeutiska metoder och sedan bli fri från dem. På det sättet växer ditt kapital som individ, säger Brunila.
– Kanske man tänker att det är lättare att angripa sig själv och ändra på sig än att ta sig upp på barrikaderna för att ändra samhällets invecklade strukturer.
Viktigt verktyg för nyliberalismen
Historiskt sett kom det terapeutiska inflytandet igång kring det förra sekelskiftet. En viktig orsak till att psykologisera vardagslivet var ursprungligen att styra arbetare. Det var viktigt att fabriksarbetare inte skulle tappa fokus, eftersom det kunde leda till olyckor.
Andra fenomen som lagt grunden till det terapeutiska inflytandet har varit den västerländska utvecklingen mot individualism, utvecklingen av modern psykologi och den liberala demokratins framfart. Den har också förstärkts av ekonomiseringen av samhället och är tätt invävd i nyliberalismen.
– Båda utgår från tanken om en rationell och autonom individ och från att den här individen bör förändras. Man kan säga att nyliberalismen behöver en sådan här terapeutisk makt för att kunna tilltala människor på ett mer genomträngande sätt. Och det verkar fungera väldigt bra… eller hur man nu tar det, människor verkar ju inte må speciellt bra i det här systemet, säger Brunila.
Fenomenet har förstärkts
Brunila fick själv upp ögonen för fenomenet för tio år sedan. Hon hade nyligen doktorerat i pedagogik när hon bestämde sig för att undersöka vad som lärs ut i fängelserna i Finland.
– Jag tyckte inte att det som kallades utbildning i fängelser kunde klassas som det, säger hon.
Bland annat kunde man föreläsa för fångarna om inre företagsamhet, något som totalt saknade koppling till deras vardag.
– Jag hade inga ord för att förklara det jag såg. När jag sedan började undersöka litteraturen märkte jag att fenomenet var något som forskats lite i utomlands, men som ännu var ganska okänt i Finland, säger Brunila.
– Efter att jag forskat i fängelset en tid lyfte jag blicken och märkte att samma sorts språk också tagit över många andra instanser i samhället, och under de senaste tio åren har det blivit ännu vanligare.
Det här har hon märkt också i sin roll som professor. Under de senaste fem åren har jargongen förändrats, studerande och personal använder allt oftare terapeutisk vokabulär.
– Ibland erbjuds en terapeutisk roll åt mig men jag vill inte ta den. Jag är inte terapeut, jag är samhällsvetare, säger Brunila.
Terapeutisk makt i arbetslivet
En av instanserna är arbetslivet. Där skapar den terapeutiska makten starkare hierarkier och möjliggör mer auktoritativa sätt att styra. Samtidigt förväntas den enskilde arbetstagaren lösa problem som man inte borde lösa ensam.
– Till exempel skyfflas välmående i arbete över på den enskilda arbetstagarens axlar. Om man inte orkar på jobbet skickas man till arbetspsykologen eller till gymmet för att träna kropp och själ, istället för att arbetsgemenskapen skulle ta ansvar, säger Kristiina Brunila.
Medan den enskilda arbetstagaren bär ansvaret undviker man att se över ledarskapet och göra strukturella förändringar, också i sådana fall där de skulle behövas.
– Istället för att göra arbetsgemenskapen jämlikare och rättvisare skickar man arbetstagaren till någon coach eller psykolog. Och det här är exempel ur verkliga livet, jag har sett att det här händer, sägerBrunila.
Också i fall där arbetstagarna uppfattat att det finns strukturella problem kan det vara att de inte får en möjlighet att dela med sig av sina förbättringsförslag. Om det förekommer problem i en organisation är ofta den första man kallar in en psykolog eller någon med psykoterapiutbildning.
– Då kretsar diskussionen kring fraser som ”jag mår dåligt” eller ”jag har ångest och kan inte sova”, istället för ”den här organisationen är helt åt skogen och nu behövs det en förändring i chefsskapet”.
Kristiina Brunila tycker att det skulle vara viktigt att oftare ta in coacher med bakgrund i till exempel sociologi, antropologi eller rasismforskning.
– Det känns som att de med psykologisk bakgrund har kapat diskussionen och vi andra måste göra massor med jobb för att våra synvinklar ska tas i beaktande. Men problemet är att vi ställer så svåra frågor, menar Brunila.
– Vi skrev den här boken för att vi var så trötta på hur de här frågorna diskuteras i media. Allt är så otroligt individfokuserat just nu.
Författarna överraskades ändå av att en så pass fränt samhällskritisk bok fick ett sådant genomslag. Den har varit väldigt omdiskuterad och nyligen gick en andra upplaga av boken i tryck.
– Självklart kan det vara att boken är väldigt bra, men jag tror också att det handlar om att många är trötta på trycket från alla håll som kräver att du gör dig till en bättre version av dig själv.
Utsatta ungdomar
Ett annat område som totalt infiltrerats av det terpeutiska inflytandet är stödsystem för ungdomar, något Kristiina Brunila forskat mycket i.
– Just nu ser verkligheten ut så att ungdomarna endast blir hörda då de använder en terapeutisk-psykologisk vokabulär.
Det betyder att ifall man vill ha hjälp lönar det sig inte att tala om att man upplever rasism, diskriminering eller marginalisering. Däremot ska man säga att man upplever ångest eller känner sig utmattad.
– Helt personligen tycker jag det känns som ett slag i ansiktet på de unga som är med i olika stödsystem för att få hjälp. Det är otroligt orättvist, säger Brunila.
I stödsystemen utlovas det att ifall du arbetar med dig själv och kämpar på, så kommer du att klara dig.
– När man ger ett sådant här budskap åt en ung person som utsatts för rasism ända sedan barnsben och säger att hen ska inta en positiv attityd och peppa upp sig, så är det ju helt hemskt!
Alternativet är ändå inte att säga till de unga att systemet är ruttet och att de inte har någon chans. Däremot tycker Brunila, som följt med kurser i egenskap av forskare, att de kurser där föreläsaren har förståelse för hur samhällsfenomen fungerar är bättre. Då är den unga i en mer jämlik i situation.
Då man inte identifierar den unga via personliga brister utan hen ses som en aktör i samhället och får diskutera det ekonomiska och politiska läget blir det en helt annan stämning.
– När ungdomarna känner att man inte försöker förändra dem diskuterar de mer, tar mer utrymme och har mer åsikter. De är mycket tystare när man försöker lära dem att hitta sin inre företagare.
Om föreläsaren inte är ”samhälleligt läskunnig”, som Kristiina Brunila kallar det, kan det gå riktigt fel.
– Jag satt en gång på en utbildning för unga obemedlade arbetslösa och läraren coachade dem i lycka och sade: ”I Indien är alla fattiga men de är lyckliga ändå. Att ni är fattiga betyder alltså inte att ni behöver vara olyckliga.”
Terapeutisk makt passiverar
Ett stort problem med tanken att alla är sin egen lyckas smed är just att det passiverar när det kommer till att kräva förändring i samhället.
– Ett exempel är klimatförändringen. Okej, ungdomen har demonstrerat, men det är också ett område där den terapeutiska makten tagit fotfäste, säger Brunila.
Mycket av diskussionen kring klimatförändringen har handlat om vad man individuellt kan göra istället för hur strukturerna borde förändras, något som är typiskt för terapeutisk makt. Men klimatförändringen är inte det enda som det finns orsak att demonstrera emot.
– Det finns massor av grejer som människor är utmattade på, och tidigare samlades människor för att få sin röst hörd och påverka, säger Kristiina Brunila.
Nu har aktivismen flyttats till sociala medier, men där är det svårare att skapa samhörighet och riktiga kollektiv som kan få en förändring till stånd.
– Där blir det blir mest individer som käbblar sinsemellan, men den kollektiva kraften har splittrats, säger Brunila.
Stora förändringar på väg
När det kommer till framtiden för terapeutisk makt blir Kristiina Brunila uppspelt.
– Utbildningssektorn håller på att förändras helt. Just nu dras de stora riktlinjerna upp för hurdana förändringar som ska ske, men det är något som det egentligen inte talas om i Finland ännu.
Förändringarna kommer att vara de största som någonsin skett. Det som driver utvecklingen är en global utbildningspolitik som skapar nya unioner mellan olika kommersiella aktörer. Ämnena på frammarsch är livs- och beteendevetenskap, som i allt högre grad kommer att ersätta historia, filosofi och samhällsvetenskap. Enligt Kristiina Brunila har den här utvecklingen redan slingrat sig genom hela utbildningssystemet ända in i småbarnspedagogiken.
– Det är bra att jag läst mycket sci-fi som ung, det har förberett mig på det här jobbet. När vi berättar om hurdana resultat vi redan sett i vår forskning så tror ingen på det.
Det är frågan om nybehaviorism, där individens beteende är i fokus, som stiger fram allt mer ju starkare samhället ekonomiseras.
– I Finland känner vi oss så trygga när det kommer till vår utbildningssektor. Vi vägrar se den här utvecklingen, trots att forskare visar att den är på gång.
Brunila säger att det redan är tydligt att marknadskrafter har stigit in i utbildningen och att det allt oftare är kommersiella aktörer som är inblandade. Det kan ses ännu tydligare inom utbildningen i Sverige, där utvecklingen gått längre än i Finland.
– Det vi kan se är att utbildningens målsättningar blir snävare, att bilden på människan blir snävare.
– Vi utbildar inte längre människor som sätter sig på tvären, vi uppfostrar mänskligt kapital.
Foto: Björn Udd
Terapeuttinen valta – Onnellisuuden ja hyvinvoinnin jännitteitä 2000-luvun Suomessa.
Red. Kristiina Brunila, Esko Harni, Antti Saari och Hanna Ylöstalo.Vastapaino 2021.
