Välkomna direktiv för plattformsekonomin

av Janne Wass

Över 28 miljoner personer arbetar inom EU:s gränser för så kallade plattformsföretag – det vill säga företag som via digitala plattformar erbjuder sina kunder tjänster som taxitransport eller matleverans till hemdörren. Det som de flesta av dessa företag har gemensamt är att de framställer sig själva som mellanhänder mellan företagare och kunder, snarare än som arbetsgivare. Enligt en rapport från EU-kommissionen är endast 10 procent av de personer som arbetar inom plattformsekonomin anställda – resten klassificeras som självständiga yrkesutövare, med andra ord, företagare. Och i och för sig är detta inte ett problem, så länge som det verkligen handlar om ett äkta och ärligt samarbetsförhållande mellan olika företag och aktörer, men under de senaste åren har det blivit allmänt känt att så inte alltid är fallet.

Enligt EU-kommissionens uppskattning är hela 5,5 miljoner människor som arbetar inom plattformsekonomin felaktigt klassificerade som företagare – så kallade tvångsföretagare.

5,5miljoner människor, smaka på det. Det är lika mycket som hela Finlands befolkning. När det alltså i offentligheten påstås att problemen inom plattformsekonomin endast berör en bråkdel av alla arbetstagare kan det vara bra att minnas den siffran. Plattformsekonomin är dessutom en sektor som växer explosionsartat. EU-rapporten förutspår att antalet ”anställda” inom plattformsekonomin redan år 2025 kommer att ha ökat från 28 till 43 miljoner.

Det är därför företag som finländska Wolt köps upp av amerikanska jätten Doordash för 7 miljarder euro, trots att Wolts bokslut visar minusresultat och dess omsättning 2020 inte var högre än 280 miljoner euro; omsättningen växte under samma år med över 200 procent.

Därför är det också så välkommet att EU-kommissionen alldeles i skrivande stund kommit med ett nytt direktiv för hur man avgör om en arbetstagare inom plattformsekonomin verkligen är en arbetstagare eller en företagare. Kommissionen listar fem kriterier, och slår fast att om ens två av dem uppfylls, är det fråga om ett anställningsförhållande och inte en tjänsteleverans. De fem frågor som myndigheter och arbetsgivare ska ta ställning till är:

1. Definierar företaget arbetarens ersättning?
2. Övervakas arbetsinsatsen elektroniskt?
3. Kan arbetaren välja när hen arbetar eller om hen anlitar underleverantörer eller vikarier?
4. Finns bestämmelser om uniformer eller beteende i arbetet?
5. Får arbetaren bygga egen kundkrets eller arbeta för andra företag?

Digitala verktyg ger många goda möjligheter för att bygga upp smidiga och kundvänliga servicelösningar, och också vänstern gör gott i att omfamna dem. Men trots företags och egenföretagares bedyrande att många inom plattformsekonomin trivs som egenföretagare, är det vänsterns uppgift att påpeka att företag inte kan trampa på arbetares rättigheter ens med de anställdas tillåtelse. Arbetstagaren ska inte tvingas avgöra när hen blir påtrampad, utan övertramp ska förhindras genom klara och tydliga regler i arbetslivet.

Lämna en kommentar