När nöden är som störst

av Zinaida Lindén

I det Somalia som skildras i Khadar Ayderus Ahmeds prisade film Gravgrävarens hustru saknas skyddsnät och samhällsstrukturer. Livet går ut på att överleva.

Finländsk film blir alltmer multi­kulturell. Ifjol utkom Hamy­ Ramezans finsk-iranska Den första snön och Lauri Randlas inger­manländska Farväl till Sovjet­unionen. I år tog Juho Kuosmanens finsk-ryska Kupé nr 6 världen med storm. Ändå upplever jag Gravgrävarens hustru som något unikt i filmhistorien: en Finlandsproducerad film som har blivit Somalias första Oscarskandidat!

När såg vi senast Somalia på vita duken? Det närmaste jag kommer på är det tyska dramat Desert Flower­ (2009) som handlar om modellen och FN-ambassadören Waris Dirie.­ I övrigt brukar de västerländska filmmakarna skildra somalier närmast som sjörövare.

Regissören Khadar Ayderus Ahmed­ föddes i Mogadishu år 1981 och flyttade till Finland som tonåring. Gravgrävarens hustru är hans långfilms­debut, men han är ingen nykomling inom filmvärlden. Tidigare jobbade han med kort format och skrev bland annat manuset till Kuosmanens komedi Stadsbor (2008). I den spelade finsk­somaliern Omar Abdi – som ses i rollen som Guled i Gravgrävarens hustru.

En grupp fattigt klädda män håller jour utanför ett sjukhus. Vid åsynen av en ambulans kommer de springande med sina spadar och förhör sig om eventuella dödsfall.

Den enes död är den andres bröd. Guled försörjer sig som gravgrävare. Han gifte sig av kärlek med den vackra Nasra (den kanadensisk-somaliska modellen Yasmin Warsame­) och ”drog skam” över hennes släkt genom att rymma iväg med henne. Parets drömmar om att starta eget går aldrig i uppfyllelse. Efter att ha fött en pojke drabbas Nasra av en njursjukdom. Nu gäller det att skaffa pengar till en operation, men i storstaden är det ont om jobb. I sin förtvivlan beslutar Guled att vandra till fots till sin hemby för att utkräva sin andel av getflocken och sälja den.

Ömhet och vanmakt

Gravgrävarens hustru bjuder på ett brett spektrum av känslostämningar. Här finns både hårdhet och medmänsklighet, vanmakt och framtidstro. Här finns föräldrasorger: när Guled och Nasra försöker få sin son (Kadar Abdoul-Aziz Ibrahim) att läsa läxor svarar denne: ”Ni kan ju varken skriva eller läsa, lämna mig i fred.” Här finns humor: den påhittiga Nasra ordnar så att hon och Guled lyckas delta i stora bröllopsfester som snyltgäster. Religionen lyser med sin frånvaro, bara en gång viskar Nasra: ”Insha’Allah”.

Arttu Peltomaas kamera pendlar skickligt mellan närbild och distans. Inte alla filmknep är lika effektiva. Mest imponeras jag när samma episod plötsligt figurerar i två parallella berättelser.

Gravgrävarens hustru som alltså är inspelad på somali har gjort succé internationellt. Filmens segertåg inleddes i somras i Cannes där den hade premiär. Sedan dess har den vunnit ett pris i Toronto samt Afrikas största pris vid Fespaco-filmfestivalen i Burkina Faso.   

Filmen är mycket intensiv och dramatisk, man känner en klump i halsen mest hela tiden. I det Somalia som skildras här saknas skyddsnät och samhällsstrukturer. Livet går ut på att överleva. Bilden av mannen som tar sig genom öknen trots att hans ena sandal är trasig etsar sig in i minnet. Samma man som ömsint hjälpte sin fru att tvätta håret i badet.

Gravgrävarens hustru / Guled & Nasra. Regi och manus: Khadar Ayderus Ahmed. Foto: Arttu Peltomaa. I rollerna: Yasmin Warsame, Omar Abdi, Kadar Abdoul-Aziz Ibrahim. Drama. 83 min. Finland/Somalia/ Tyskland/ Frankrike. 2021.

1 kommentar

Tobias Andersson 28 januari, 2022 - 11:18 Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.