Etikettarkiv: Somalia

Suldaan Said Ahmed: ”utan socialism – inget arbetarparti”

Suldaan Said Ahmed sporrades till politisk aktivitet av sina upplevelser av rasism. Som första viceordförande för Vänsterförbundets partifullmäktige vill han ge flyktingar och invandrare en förebild i politiken.

Helsingfors diakonissaanstalts murriga, rödbruna tegelbyggnader i Berghäll badar i den stekheta majsolen. Den exceptionella värmeböljan har formligen pressat ut trädens löv i en lika plötslig som livsbejakande färgexplosion på anstaltens innergård, och alla förbipasserande verkar vara på gott humör. Nedför en backe mellan träden promenerar Suldaan Said Ahmed med solgasögon på näsan. Han är i dag anställd på diakonissaanstalten, där han arbetar med papperslösa flyktingar, alltså flyktingar som fått ett nekande svar på asylansökan.

– Jag hjälper dem med byråkrati och andra frågor, rådger vilka möjligheter de har att gå vidare med sina processer, berättar han.

Det är säkert ett ganska tungt arbete?

– Ja, många berättar ju sina livshistorier, och det är ganska tuffa saker som vissa av dem gått igenom, så visst blir man ibland berörd.

Helsingfors diakonissaanstalt är en institution som är äldre än den finländska staten: i fjol firades 150-årsjubileum. Anstaltens sjukhus var det första i Finland där det arbetade utbildad sjukvårdspersonal, och ännu i dag utbildar diakoniinstitutet hälso- och socialvårdare. De nuvarande byggnaderna, som uppfördes 1897, har upplevt två traumatiska krig, och också fungerat som soldatsjukhus.

I dag har anstalten en starkt multikulturell prägel. Under den korta tid jag väntar på Said Ahmed hör jag minst fem olika språk talas i aulan. Said Ahmed är en del av denna mångfald. I början av 2000-talet flydde han som 15-åring med sin familj från oroligheterna i Somalia, och landade, av alla ställen, i småstaden Kontiolax, 20 kilometer från Joensuu i Norra Karelen.

Engagerad redan som barn

Said Ahmed – eller ”det svarta lejonet” som han skämtsamt kallar sig själv efter att det använts om honom som öknamn bland rasistiska debattörer – är i dag en av Helsingfors mest omtalade unga politiker. Han har väckt uppmärksamhet genom att stolt använda det finska lejonet som halssmycke – en symbol som så gott som lagts beslag på av rasister och ultranationalister – och genom att dela ut rosor åt deltagare i invandringsfientliga demonstrationer.

– Kanske jag alltid har varit politiskt aktiv, funderar Said Ahmed då jag frågar när han började intressera sig för politik.

– Redan som barn engagerade jag mig i gatubarnens situation i Mogadishu. Jag kunde inte förstå att barn kunde leva på gatorna, inte ha ett hem eller föräldrar som tog hand om dem. Hur var det möjligt att sådant här existerade?

I intervjuer har han berättat att han i ett skede till och med tillbringade natten ute på gatan med de utslagna barnen, i något slags solidaritetsyttring. Samma vilja att hjälpa samhällets svaga går vidare i hans nuvarande jobb.

Rasismen sporrade till handling

Intresset för partipolitik har ändå sina rötter i uppväxten i Kontiolax.  Joensuu med omnejd är inte ett område som historiskt är känt för sin gästvänlighet mot mörkhyade invandrare. Under 1990-talet blev Joensuu känd för sina våldsamma, rasistiska skinheads, som i närmare ett decennium terroriserade stadens somaliska befolkning, flyktingförläggningar, utländska restaurangägare, punkare och antifascister.

Polisen satte stopp för den organiserade skinheadverksamheten i slutet av 90-talet, men rasismen och våldet försvann inte, tvärtom återtog det i styrka i slutet av 00-talet då invandringen till Finland långsamt tilltog, och åtstramningspolitiken och den ekonomiska recessionen började kännas i folks vardag.

– Jag märkte att attityderna hårdnade, rasismen blev mer öppen i samhället – skinheadsens barn blev själva skinheads. Kontiolax var ett sådant ställe att det gick en buss till och från Joensuu varje timme. Efter skolan skyndade man hem för att äta, och sedan skyndade man vidare till bussen för att åka in till Joensuu och hänga. Men hände det att man missade bussen, fick man sedan stå vid hållplatsen och vänta i en timme på nästa. Och i de här situationerna fick jag ofta höra både de ena och de andra kommentarerna på grund av mitt utseende av folk som gick förbi. Ibland kunde situationerna hetta till ordentligt.

Den samhälleliga atmosfären blev etter värre efter Sannfinländarnas valseger, jytky, i riksdagsvalet 2011.

– Mina föräldrar tyckte att det var rentav otryggt att bo kvar, och övervägde att flytta bort från Finland. Men jag sade att ”vad blir bättre av att vi alla flyttar bort från Finland?”. Jag visste att det fanns en större mångfald i Helsingfors, och föreslog att vi skulle flytta dit i stället.

Riksdagen nästa

Och så blev det. Det var också i de tiderna som Suldaan Said Ahmed på allvar började fundera på att aktivera sig i politiken, en tanke som ändå hade grott en längre tid.

– Jag hade ju märkt att det inte fanns personer som representerade människor som såg ut som jag. När jag i skolan sa att jag siktade på att bli Finlands statsminister eller till och med president, så var lärarna inte precis uppmuntrande, utan i stället lät de mig förstå att ser man ut som jag, så har man inga chanser att klara sig i politiken. Jag menar, det är klart att man kan förklara att för en mörkhyad person i Finland finns det vissa utmaningar med att bli politiker, och att man får vara förberedd på att arbeta lite hårdare än många andra. Men att bara rakt ut säga att ”det går inte”. Så kan man ju inte göra.

Said Ahmed beslöt sig inför kommunalvalet 2012 att vara med och bygga upp ett Finland där mörkhyade och invandrare hade politiker att se upp till, och som representerade dem. Vänsterförbundet var det parti som kändes närmast hans egna tankar om solidaritet och mångfald, och han valde att ställa upp som obunden kandidat på Vänsterns lista. Resultatet blev en besvikelse – futtiga 91 röster räckte inte ens för att föra honom i närheten av en fullmäktigeplats. Han lät sig inte nedslås, utan konstaterade att resultatet fick han skylla sig själv för eftersom han inte gjort någon kampanj. Han ställde in siktet på kommunalvalet 2017, och beslöt samtidigt att också börja påverka inom partiet. Den gången gick det vägen – med strax över 1 000 röster blev han invald, med tre fler röster än Paavo Väyrynen. Sommaren därpå ställde han upp i Vänsterförbundets ordförandeval för partifullmäktige – och blev vald till partifullmäktiges viceordförande.

Nyligen meddelade han att han ställer upp i riksdagsvalet 2019. Vägen till riksdagshuset kan ändå bli svårforcerad i ett litet parti som Vänsterförbundet. För tillfället har partiet två invalda ledamöter från Helsingfors valkrets, och Said Ahmed måste antagligen sexfaldiga sin röstmängd från kommunalvalet för att kila in som tvåa efter Paavo Arhinmäki – om nu Arhinmäki ställer upp igen.

Rätten till värdigt liv

Suldaan Said Ahmed är på många sätt representativ för Vänsterförbundets moderna image: han är ung, värdeliberal, urban och lyfter gärna fram frågor om mångfald och antirasism. Inom vissa kretsar kan man i dag höra muttras att ”vänstern i dag bara talar om homon och invandrare”, och ”glömmer” att stå upp för arbetarnas sak. Utgående från Vänsterns riksdagsmotioner finns det föga belägg för det påståendet, men invandrings- och sexualitetsfrågor tenderar att få brett utrymme i medierna. Det finns de som frågar hur viktiga de klassiska värderingarna som socialism och arbetarkamp är för de unga politikerna. För Said Ahmed är saken självklar.

– Vänsterförbundet är ett arbetarparti, och det går inte att försvara arbetarklassen utan socialism.

”Solidaritet” är ledordet för Said Ahmed, det som för honom definierar Vänsterförbundets politik. Själv vill han inspirera folk till att bli aktiva deltagare i samhället. Politiken som förs borde enligt honom sporra till företagsamhet och ge människor en känsla av att de gör något som är värdefullt.

Han berättar om möten han haft med utslagna människor på gatan som berättat för honom sina historier, och hur uppenbart det blivit att dessa personer vill göra något vettigt, arbeta, studera, bidra till samhället. Ofta har de fallit offer för den stränga byråkrati som reglerar till exempel arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag. Gör man ett ”snedsteg”, till exempel tar emot snuttjobb eller studieplats, är man snabbt ute ur systemet.

Inom vänsterfältet diskuteras i dag allt flitigare den revolutionerande förändring som är på gång inom arbetslivet – automatisering och robotisering. Vissa forskare och arbetslivsfilosofer framhärdar med att det är oundvikligt att vi i något skede måste övergå till en annan typ av resursfördelning än en som i huvudsak är baserad på förvärvsinkomst, eftersom det inte kommer att finnas jobb för alla i framtiden. Andra hävdar att automatiseringen i sig skapar nya arbetsplatser.

– Arbetets vikt och värde är det nog ännu värt av framhäva, men det är sant att det skett stora förändringar i arbetslivet, delvis på grund av den politik som har förts i Finland under de senaste åren, en politik som gynnar höginkomsttagare. Men det är en förändring som kanske inte syns så tydligt i de välbärgades bostadsområden.

En basinkomst förespråkar Suldaan Said Ahmed ändå, liksom Vänsterförbundet som parti.

– Den skulle ge arbetslösa eller deltidsarbetande helt andra möjligheter att göra något meningsfullt under den tiden de inte arbetar: studera, utföra frivilligarbete, förverkliga sig själva på ett eller annat sätt.

Vill inte vara tankepolis

I Hufvudstadsbladet skrev Nicolas von Kraemer häromledes en essä, där han anklagade vänstern för att vara den nya puritanismrörelsen: vänstern agerar enligt von Kraemer tankepolis och kväver den samhälleliga diskussionen genom att kräva att alla enbart uttrycker sig på det sätt som vänstern anser vara politiskt korrekt.

Anklagelserna kontrasteras av att Suldaan Said Ahmed några dagar efter intervjun med Ny Tid berättar för tv-kanalen MTV om alla de mordhot och påhopp han som mörkhyad politiker för utstå.

När jag ber honom kommentera von Kramers diagnos över vänstern, suckar han lätt.

– Dels måste man komma ihåg att det som skrivs på sociala medier inte är verklighet. Jag har ibland bjudit ut personer på kaffe som har skrivit alldeles vidriga saker på sociala medier, och det har visat sig att ansikte mot ansikte har de varit hur trevliga typer som helst.

Vare sig vänstern eller Said Ahmed själv vill förbjuda eller kväva någon diskussion, om vilket som helst ämne, men:

– För att det ska gå att föra en vettig diskussion, måste ett basvillkor uppfyllas: en viss grundläggande respekt för andra människor. N

Text & foto: Janne Wass

RÄTTELSE: 19.6.2018 & 21.6.2018: I en tidigare version av texten stod att Suldaan Said Ahmed är viceordförande för partiet. I en tidigare version stod även att Said Ahmed var såväl Vänsterförbundets partifullmäktiges yngsta viceordförande genom tiderna, vilket inte stämmer. Said sade även i intervjun att han är första med flyktingbakgrund i ett finländskt partis partiledning – informationen kom från en artikel i Iltalehti, men det är oklart om den håller streck.

När identiteten sätts på undantag

Igiaba Scego vill ifrågasätta hur invandrare beskrivs i litteraturen, konsten och medierna. Som dotter till politiska flyktingar från Somalia hör hon till en ny generation italienska författare med rötter i landets koloniala historia. Genom att ifrågasätta språket vill hon göra sina landsmän uppmärksamma på den stereotypa bilden av invandrare.

Ordet migrant, som används slentrianmässigt, är ett nonsensord som inte säger något om personerna som berörs. Människor har alltid förflyttat sig av olika anledningar, som kärlek, studier eller arbete. Andra är på flykt undan krig och konflikter, säger Scego.

I sin senaste roman, Adua, en berättelse om tre generationer somalier i Italien, väver hon in denna distinktion.

Italien räddar tusentals personer på Medelhavet varje vecka. Många av dem är eritreaner och somalier på jakt efter en bättre framtid i Europa. Det faktum att dessa personers hemländer en gång har varit italienska kolonier omnämns knappt i nyhetsrapporteringen, menar Scego.

– Italienarnas kunskap om sitt eget lands koloniala förflutna är i princip obefintlig.

Igiaba Scego är född i Italien. Hennes föräldrar flydde från Somalia när diktatorn Siad Barre tog makten genom en militärkupp 1969.

– Alla politiker, liksom min pappa, förlorade i princip allt över en natt.

I Somalia hade hennes bröder, liksom många andra välbeställda, gått i italiensk skola. De talade italienska, och var välbekanta med den italienska kulturen, som var utbredd i Somalia. Men väl i Italien var det ingen som tycktes känna till den historiska kopplingen.

– Till skillnad från många av dagens flyktingar som har lämnat inbördeskrig bakom sig, kunde de då ta flyget till Italien, säger Scego.

Får afrikaner resa?

Hon minns att föräldrarna reste mycket också före de flydde. Hon har sett bilder från Taj Mahal och andra platser i familjealbumet. I Italien var det på 80-talet dessutom vanligt med säsongsarbetare från Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen.

– Människor från flera afrikanska länder reste fram och tillbaka, främst för jobb men också på semester – något som i dag är en omöjlighet för de flesta afrikaner. Varför får inte afrikaner resa?, frågar Scego retoriskt.

– Ju fler hinder vi bygger för att stänga människor ute från Europa, desto mer när vi dessa människors drömmar om att en dag få pröva sin lycka här.

Om något är slutet, måste det också vara vackert.

Det är lätt att bygga barriärer, men det är inte vad världen behöver och på så vis har Europa konstruerat sin egen kris, menar Scego.

– Om det fanns möjlighet för afrikaner att resa som de med europeiskt pass kan göra så skulle rekryteringsbasen för människosmugglare minska avsevärt, säger hon.

Precis som verkligheten är romanen Adua rå och brutal, men på samma gång en mycket mänsklig historia om tre somaliska migranter från olika historiska tidsperioder. Scego har arbetat mycket med att skapa karaktärer som går bortom migrantstereotypen.

– När migranter omtalas i media klumpas de oftast ihop och beskrivs som kriminella eller kopplas ihop med andra negativa ord, som invasion, ström, kris. Skribenter och konstnärer reagerar ofta med att antingen försvara och berätta fina historier om goda migranter eller tvärtom hemska historier om onda migranter. Men verklighetens människor är ju allt detta på en och samma gång, säger hon och menar att det var så hon ville bygga karaktärerna i Adua.

Hon tillägger också att huvudpersonerna i boken inte bygger på biografiskt material – med ett undantag. Karaktären Zoppe, som  kommer till Italien på 1930-talet som tolk för fascistregimen i landet, är löst baserad på hennes egen farfar.

Italienskt janusansikte

Scegos böcker baserar sig på omfattande historiska efterforskningar. Förutom i Italiens koloniala historia, har hon djupdykt i stereotypa skildringar av den svarta kvinnan genom historien.

Adua, karaktären som gett boken dess namn, är Zoppes dotter. Hon söker sig till i Italien med drömmar om att bli filmstjärna. Dessa krossas snabbt när hon tvingas till förnedring i porrfilmsbranschen. Genom Adua vill Scego synliggöra utnyttjandet av svarta kvinnors kroppar.

– I Adua ville jag visa på det dubbla patriarkatet som drabbar huvudpersonen Adua, dels genom den brutala erfarenhet hon får när hon kommer till Italien och luras till att medverka i en erotisk film, dels i relation till pappan, som har lidit, men som sedan enligt tradition utsätter den unga Adua för ytterligare lidande genom könsstympning.

Det var skådespelardrömmar som förde Adua till Rom, men hon lyckas aldrig riktigt göra sig hemmastadd. Även i skildringen av Aduas ambivalenta relation till sin hemstad lyckas Scego röra vid ett brännande tema i dagens italienska verklighet.

Hon beskriver det som att migranterna möter ett Italien med två ansikten, ett välkomnande och ett avvisande. Först tas människor emot och en del får uppehållstillstånd. Men när mottagningssystemet brister leder det till att människor både med och utan uppehållstillstånd jagas som om de vore kriminella.

En augustidag slog huvudstadspolisen till mot ett hundratal personer, varav många familjer med små barn, – alla med uppehållstillstånd – som, efter att ha vräkts och lämnats utan tak över huvudet, ockuperat en park i centrala Rom. Polisen använde våld och tretton personer skadades.

Trött på kampen

Trots att Italien räddar tusentals människor på Medelhavet och tar emot många flyktingar, finns det egentligen ingen organiserad mottagningsverksamhet, menar Scego.

– Det som hände skulle inte behöva hända. Alla situationer som uppstår och som rör migranter behandlas som akuta nödsituationer, när de i själva verket orsakas av bristande organisering och brist på integration.

Den bristande integrationen innebär att andra och tredje generationens invandrare inte ses som fullvärdiga italienare.

– Unga italienska killar och tjejer, som är födda i eller har kommit till Italien som små, och inte känner till något annat, ses som utlänningar och har inte rätt till medborgarskap. Det är som om ens identitet skulle ha satts på undantag.

Hon tillägger att hon ärligt talat är ganska trött på den politiska kampen för rätten till jus soli, det vill säga principen för bestämmande av medborgarskap som utgår från att medborgarskap förvärvas automatiskt av ett barn när det föds i en viss stat. I tjugo år, hela sitt vuxna liv, har hon drivit denna fråga. ”Italien är som en förälder som förnekar sina barn. Men genom att förneka oss, förnekar landet sig självt, eftersom vi är lika mycket Made in Italy som parmesanosten och spaghettin…” har hon sagt i en intervju i Cosmopolitan.

Utan medborgarskap har dessa italienare, som beräknas vara mellan en och två miljoner, inte heller rösträtt och de nekas tillträde till många arbeten, eftersom italienskt medborgarskap är ett krav för att en ska få arbeta till exempel på statliga eller kommunala myndigheter. Överhuvudtaget är representationen av invandrare både i den offentliga sfären och i massmedier mycket låg. Det är så klart kopplat till medborgarskapsfrågan, menar Scego, men tillägger att det även beror på den italienska självbilden.

Just konstruktionen av den italienska självbilden, kopplad till det koloniala arvet och synen på migranter, eller människor med rötter i andra länder, fortsätter Igiaba Scego undersöka. Just nu skriver hon på uppföljaren till Adua, som kommer att bli den andra boken i en trilogi på temat Black Italy.

Text & foto Christin Sandberg

DEN FÖRSTA SMÄRTAN

Den somaliska poeten Dahabo Ali Muse har en gång skrivit om kvinnans tre smärtor: omskärelsen, bröllopsnatten och barnafödandet. Det finns över hundra miljoner omskurna kvinnor i världen. Varje år riskerar två miljoner flickor att omskäras. Måste de tre smärtorna finnas kvar, eller kan traditioner ändras?

Fardosa Barale håller i koppen med choklad med båda händerna. Hon tittar ner på innehållet för att sedan blicka ut genom fönstret och förstrött betrakta Helsingfors i nattskrud. Hon är 23 år gammal och kommer från Somalia, Mogadishu närmare bestämt.– Man vill bara leka då man är liten. Det är det man tänker på. Att leka med de andra barnen och vara som de. Därför vill flickorna själva också bli omskurna, för att vara som alla andra. Fortsätt läsa DEN FÖRSTA SMÄRTAN