2021…? Och sedan?

av Per-Erik Lönnfors

När coronan berövat mig alla ursäkter för att inte ha tid att glöta i och rensa mina pappershögar hittar jag två brev från Georg Henrik von Wright.

Det ena, från 1991, är riktat till ”Dear Mrs Lönnfors” och innehåller inget märkligt. Det föranleder bara två reflektioner:

1. Att en tidigare professor i filosofi vid Cambridge University anser sig behöva en amerikanska som språkgranskerska.

2. Det andra är hans anspråkslöshet: ”If it is pure matter of English and you disagree, don’t accept my authority”.

Det andra brevet, från 1999, är en följd av att jag försökt utnyttja Pearls bekantskap med filosofen för att våga be honom om ett företal till min pamflett Rädda världen, bränn böckerna­ i ekonomi. En dystopi för tredje årtusendet (Schildts, 1999).

Svaret är nej. Motiveringen är nedslående:

”Det som nu utspelar sig i världen har till den grad fördystrat mitt sinne, att jag just nu inte kan tänka en redig tanke. Jag ser mig därför tvungen att tiga – åtminstone tills vidare. Och därför kan jag inte åstadkomma något, som skulle duga till en liten introduktion till Din bok. Den vånda som Du ibland skickligt gömmer bakom Din gycklarmask känner jag nog själv – men kan inte artikulera. Jag måste be dig ha överseende med min oförmåga”.

Boken kom ut utan företal, och gavs ut också på finska av WSOY. Den föranledde ett slags recension i Kansantalouden Aikakauskirja. En professor i nationalekonomi wokade som representant för hela ekonomistkåren och sablade ned boken. Ett av hans argument var: ”Lönnfors on vanha mies”.

Jag var då 64 år gammal.

Kommentaren stärkte inte min respekt för nationalekonomerna.

Mitt eget genmäle var tillräckligt giftigt för att att uppmärksammas av en annan finskspråkig tidskrift. Trots det blev boken snart bortglömd.

Den innehöll inte många spådomar att skryta med i dag. Ändå har uttryck som ”luffarens återkomst” bekräftats av statistiken och Thomas­ Piketty bevisat att jag inte högg i sten när jag skrev att rentieren skulle komma tillbaka. Rikedomar skapas av att göra pengar på pengar, inte på arbete.

De positiva trender för utvecklingsländerna som Hans Rosling utpekat är på väg att gäckas av ett virus som inne på sitt tredje år ännu inte har kunnat bemästras.

Den amerikanske filosofen William James­ – bror till Henry – blev på gamla dagar uppvaktad med blommor av sina kvinnliga elever. I sitt tackbrev skrev han att han ville göra ett tillägg till sin bok i psykologi, nämligen: ”The deepest principle of Human Nature is the craving to be appreciated” – något som han inte dittills insett.

Detta begär av uppskattning förstärks med åldern. Det är därför jag fortsätter att citera von Wright:

”Jag beundrar Dina analyser av samtidsproblemen; det är tyvärr inte många hos oss som är känsliga för det faktum att det faktiskt är ’sent på jorden’. De flesta föredrar att antingen sluta ögonen eller se bort. Också din gycklarmask är klädsam och för reflekterande läsare mera uppbygglig än de pessimistiska undergångsvisioner som jag själv har en tendens att odla.”

Det här brevet hör till de fynd i mina skräphögar som inte går till papperskorgen. Det var för mig en positiv följd av att coronan tvingade mig att städa upp.

Pandemin kan trots allt elände vara en väckningssignal för mänskligheten. Jorden kan ännu räddas – men då gäller det att byta spår.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.