Sorgset absurda prosastycken om livet i efterkrigstidens Europa

av Andreas Holmström

Agota Kristof föddes i Ungern 1935, och flydde som tjugoåring till Schweiz där hon tillägnade sig ett nytt språk, franskan. Efter hennes död för elva år sedan har hennes litterära stjärna fortsatt att stiga, hennes verk ges ut på nytt, hon spelas på teatrarna och hennes trilogi Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen räknas till klassikerna – med rätta.
Det kan kvitta är den sjätte av Kristofs böcker som ges ut på svenska, och det är en märklig historia. Eller rättare: den består av 25 märkliga prosastycken, från en till sju sidor långa, som förtätat och stilrent väver sig över dryga 60 sidor. Men hur ska man beskriva dessa kort- och ministycken? Kanske så här: de är sorgsna, humoristiska och absurda. Ofta cirkulerar de kring ensamhet och tillkortakommanden, med ett kollektivt europeiskt efterkrigsminne som fond. Allt skrivet med en obönhörlig skärpa. Ja, någonstans där landar Kristof i sina många gånger sällsamma stycken, ofta tankeväckande, avgrundsdjupa och allmängiltiga.
I merparten av texterna är huvudkaraktärerna anonymiserade till ”han” eller ”jag”. I novellen ”Gatorna”, en av samlingens märkligaste, är denna ”han” en flanör från späd ålder. Att flanera i sin lilla hemstad är det enda han anser vara värt mödan, förutom att spela på föräldrarnas gistna gamla piano. Vi får genom fem knappa sidor följa hela hans liv. Hur han redan från tidig ålder dras till gatornas stämning och husens mystik, hur han fascineras av dem under de olika årstiderna, vädren och ljusen. Människorna intresserar honom inte. Han flyttar snart till den Stora staden för att studera musik och spela fiol, där han av läraren får veta att han är en stor musiker och att han redan är fullärd. ”Är du förälskad?” frågar läraren när han hör honom spela. Nej, inte i någon människa. För det han är kär i är gatorna i hemstaden, som han snart återvänder till. Han blir äldre, ger musiklektioner, för att slutligen en kväll ”känna sig väldigt gammal”. Han inser förfärat att han ”aldrig skulle ha tillräckligt med tid för att hinna återse ett visst hus, en viss gata”. Då dör han, för att – i evighet – hemsöka de gator som han ”aldrig hade älskat tillräckligt”.
Behöver det sägas att det är melankoliskt? I detta korta stycke blottar sig det typiska för Kristof: det oväntade perspektivet, det drastiska narrativet och skepticismen mot det mänskliga. Allt silat genom hennes strama, exakta uttryck.
Agota Kristofs stil är vältempererad och laddad. Den har inget överlastat i sig, den bär inga överord. Allt är balanserat och lugnt – åtminstone på ytan. För under ytan brinner en kritisk blick mot människan och livet, sammansvetsad med en lika vass blick vänd mot själva berättandet som sådant. Det kan kvitta är som ett tvärsnitt av Kristofs egenart, men Den stora skrivboken förblir hennes mästarstycke.

Agota Kristof: Det kan kvitta. Översättning: Marianne Tufvesson. Wahlström & Widstrand, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.