Under de år som jag verkat som teaterkritiker har jag bland annat fått observera hur det omdiskuterade, ofta kritiserade fenomenet ”trigger warnings”, innehållsvarningar, blivit ett allt vanligare fenomen också inom finländsk scenkonst. Oftast är det en enkel, saklig lapp på salongsdörren, eller en liten faktaruta i programbladet, som på förhand upplyser åskådaren om att föreställningen kan innehålla starka ljud eller ljus, teaterrök eller andra allergiframkallande dofter, eller innehåll som till exempel grovt realistiskt våld eller nakenhet som riskerar att chocka somliga åskådare.
I vissa, extrema fall kan listan på potentiellt chockerande innehåll kräva lite mer utrymme: inför kollektivet 4 floors of whores Nixxxavuori möttes publiken till exempel av en hel mapp, en diger lunta som tronade på ett eget litet bord i foajén som något slags ceremoniell helig skrift som varnade för alla transgressioner mot nationell stolthet eller god smak som ikväll skulle begås i konstens namn.
Precis som termen ”safe space” eller ”trygga rum” har innehållsvarningen fått eget liv som ett karikerat populärkulturellt fenomen, en symbol för bortklemade överdogmatiska millennialer som inte förmår hantera verklighetens eller konstens utmaningar eller ta till sig ny kunskap utan överpedagogisk skedmatning. Och visst kan jag förstå det problematiska i att till exempel som litteraturprofessor undervisa om den västerländska 1800-talslitteraturens stora klassiker och i varannan mening skjuta in brasklappar om hur dess underliggande värderingar skiljer sig från våra samtida.
Men de politiska och pedagogiska implikationerna av innehållsvarningar har vid det här laget diskuterats och ältats till utmattningens rand. Eftersom jag inte har något originellt att tillägga till den diskussionen vill jag i stället lyfta fram en annan, oväntad aspekt av hur jag som publik och kritiker upplevt att innehållsvarningen påverkar specifikt scenkonsten.
Tvärtemot de vanliga beskyllningarna om censur och inskränkningen av konstnärlig frihet, har jag nämligen också paradoxalt nog upplevt att innehållsvarningen kan ha en frigörande effekt, både på konstnär och på publik. Kanske det har att göra med att scenkonsten, i motsats till till exempel film eller litteratur, fortfarande trots planering och regi handlar om ett organiskt, personligt möte där vad som helst i teorin kan hända. Varje föreställning är i någon mån unik, och existerar inte före den spelats upp. Alla innehållsvarningar i världen kan således inte helt utplåna den stimulerande känslan av osäkerhet.
Men innehållsvarningen kan fungera som en hjälpsam påminnelse, eller ett slags formalisering, av det medvetna eller undermedvetna kontrakt som publiken gör (eller i alla fall borde göra) då den bänkar sig framför scenen. Vi får underhållning och stimulans, i utbyte går vi med på att öppna våra sinnen och släppa in intrycken i stället för att gömma oss för dem. Om jag som åskådare har fått en rättvis förhandsvarning, och ändå gjort valet att gå in och slå mig ner, då har jag också avsagt mig rätten att sedan plötsligt bli chockerad av vad jag ser eller utsätts för inne i salongen. Annars kan jag alltid slinka ut.
Snarare än att censurera kreativiteten så upplever jag att detta tvärtom kan utöka scenkonstnärens känsla av självsäkerhet och frihet: genom att tackla eventuella invändningar redan innan ridån går upp och informera åskådaren om fysiska och mentala nödutgångar gör hen själva föreställningen till en frizon för dem som väljer att stanna kvar. Ett ”tryggt rum” från censur och upprörda invändningar, om man så vill.
En annan invändning som kan göras mot innehållsvarningen är att den oundvikligen tenderar att frånta ett verk något av dess överraskningseffekt då den på förhand avslöjar i alla fall detaljer ur helheten. Men också detta kan kringgås eller till och med utnyttjas: de pikanta detaljerna tagna ur sitt sammanhang kan också få effekten av en välediterad trailer, där frestande glimtar av särskilt effektfulla scener kan förhöja nyfikenheten och förväntningen.
Och om man ibland kan tycka att den samtida kulturella fixeringen vid överraskningar, där ”spoilers” om innehållet är det värsta som kan hända en konstupplevelse, känns som ett lite förenklat och fattigt sätt att absorbera komplexa kulturella verk, kan denna utstuderat avsiktliga portion kritisk förhandsinformation till och med kännas som en uppfriskande, ny kreativ vinkel. Genom att på förhand eliminera möjligheten att överraska publiken tvingar det konstnären att på ett nytt sätt fundera hur hen använder särskilt element som nakenhet, sex, våld eller groteskeri som annars lätt riskerar att förfalla till billigt effektsökeri, för att i stället kommunicera något djupare.
