För några veckor sedan vaknade Sverige till en ny politisk vardag efter att Sverigedemokraterna blev den stora valsegraren. I kohandeln kring regeringsbildandet blev SD utan ministerportfölj, men fick i gengäld diktera hur den svenska politiken ska se ut under de kommande fyra åren – inte minst gällande migrationsfrågor. I regeringsförklaringen 18 oktober talade statsminister Ulf Kristersson om ett ”paradigmskifte” inom svensk invandringspolitik, vilket är en rätt mild omskrivning av den dystopiska, sverigedemokratiska politiken som skissas upp i Tidöavtalet.
Migrationspolitiken upptar cirka 27 procent av hela avtalet (17 av 63 sidor) och den (och inte minst synen på icke-västerländska migranter) genomsyrar även många andra ”samarbetsprojekt” i avtalet såsom samarbetsprojekten gällande ”Kriminalitet” och ”Skolan”. Reformer som föreslås handlar bland annat om att försvåra familjeåterförening och att avskaffa systemet med permanenta uppehållstillstånd samt att införa skärpta krav för svenskt medborgarskap, en kravbaserad integrationspolitik, villkorad tillgång till välfärdstjänster, inre gränskontroller, visiteringar och utvisningar av människor ”av bristande vandel”.
Kulturen får däremot en underordnad roll i Tidöavtalet och kulturpolitiken hittas i kapitlet ”Direktiv andra samarbetsfrågor”. Där konstateras bland annat att ”[k]ulturpolitiken ska värna kulturlivets oberoende och egenvärde gentemot nyttoändamål” och att ”[f]ler långa stipendier för kulturskapare bör inrättas”. Det låter ju bra om inte det vore för förslaget om att en kulturkanon ska inrättas och andra sverigedemokratiska målsättningar i vilka den ”svenska kulturen” definieras. I regeringsförklaringen motiverar statsministern Ulf Kristersson förslaget med en kulturkanon med orden: ”Kulturen och vår gemensamma historia utgör grunden för vår kollektiva identitet. Den skapar sammanhållning och ökar vår förståelse för varandra”. Även om principen med armslängds avstånd föreslås gälla är det uppenbart att man genom en kulturkanon vill styra vilken typ av kultur som anses vara värdefull och gemensam ”för den kollektiva identiteten”. Frågan är vilka kriterier som styr valet av de experter som ska ingå i de ”fristående expertkommittéer” som ska tillsättas.
Hur den nya regeringens migrations- och kulturpolitik konkretiseras återstår att se, men det är utan tvekan en skrämmande tid Sverige står inför och det är en smärtsam påminnelse om hur sårbara demokratifrågor är. Det svenska valresultatet bör vara en väckarklocka för envar av oss – det är nu vi måste göra vårt yttersta för att stöda demokratiskt sinnade kandidater och att förse dem och partierna med bakgrundsmaterial som främjar öppenhet och jämlikhet.
Kulturens roll i samhället har sällan diskuterats så mycket i Finland som under pandemiåren. Å ena sidan drabbades konst- och kultursektorn extra hårt av pandemins följder och de senaste årens nedskärningar av kulturbidragen försämrade ytterligare sektorns återhämtningskraft, å andra sidan diskuterades och betonades kulturens betydelse för samhället, för välmående och resiliens mer än någonsin. I denna paradoxala situation förenade kulturfältet sina krafter och mobiliserade sig mot nedskärningarna, för ökat coronastöd och för en ökning av kulturbudgeten.
Under de senaste månaderna har många av konst- och kulturfältets takorganisationer publicerat sina riksdagsvalprogram. Inte överraskande innehåller många av dessa program enprocentskravet, det vill säga kravet på att kulturanslaget i statens budget bör höjas till en procent. Detta krav betonas även i rapporten Kulturens tid är nu och alltid som överlämnades av Arbetsgruppen för kultursektorns framtid till minister Petri Honkonen den 14 juni i år. Det kan inte betonas nog – den statliga kulturbudgeten måste höjas och kulturen måste också stödas av andra ministerier såsom social- och hälsovårdsministeriet och arbets- och näringsministeriet. Kulturen bör inte ses som någon lyxvara eller som något utöver det vanliga, utan kulturen är våra språk och det som förenar oss och gör oss till människor, det är en bas för kunskap och identitet. Den kreativa industrin är också en stor arbetsmarknad, en stor del av Finlands BNP, en viktig exportprodukt och det som gör Finland attraktivt som investeringsobjekt och besöksmål.
Samtidigt som det ekonomiska kravet är grundläggande för att kultursektorn ska kunna vara livskraftig, är det viktigt att fokusera på demokratifrågor inom kultursektorn. I strategidokument av olika slag framhålls ofta kultur som en mänsklig rättighet och vikten av att alla ska få ta del av kultur. Ofta knyts dessa värderingar till publikfrågor, men för att kultursektorn på allvar ska vara öppen för alla, måste demokrati- och jämlikhetsfrågorna knytas till konst- och kulturfältet som arbetsmiljö. Även om pandemin drabbande hela kulturbranschen hårt, har frilansande konstnärer varit speciellt utsatta. Till den senare gruppen hör många av de utlandsfödda och funktionsvarierade konstnärerna liksom många andra med en minoritetsbakgrund.
Konst- och kulturfältet bör spegla samhällets mångfald och det gäller även alla offentliga rekryteringar, beslutsprocesser och nomineringsprocesser. I återuppbyggnadsarbetet av konst- och kulturfältet behövs effektivare medel, stödformer och verksamhetsmodeller för att stärka utsatta konstnärers och kulturarbetares position på fältet och för att avveckla rasistiska och andra diskriminerande och exkluderande strukturer. En viktig demokratifråga är tillgängligheten. Det räcker inte att publikutrymmena är hinderfria, det behövs en förpliktande praxis för att garantera att även kulturinstitutionernas arbetsutrymmen – såsom scenen, omklädningsrummen, toaletterna och mötesrummen – är tillgängliga. I den nya kulturpolitiken bör konststigen genom livet göras tillgänglig så att vem som helst oavsett bakgrund, språk eller funktionsvariation kan drömma om ett liv inom konsten och kulturen, och ha realistiska möjligheter att uppnå denna dröm.
