Jag kan inte andas

av Ali Abaday

Turkiet skakades återigen av en jordbävning. Återigen dog tiotusentals människor. Tusentals människor gjordes hemlösa mitt i vintern. Jag kan inte ens andas när jag tänker på det.

Folk förväntade sig att myndigheterna skulle hjälpa dem efter jordbävningen. De som blivit instängda under husruiner väntade på att bli räddade. De som huttrade i kylan väntade på en filt. Ingen av deras förväntningar uppfylldes omedelbart. Hjälpen är sen. Jag kan inte andas när jag tänker på det här.

Jag tittar på fotot av pappan vars 15-åriga dotter dog i jordbävningen. Han håller fortfarande sin dotters hand, som om han inte vill låta henne dö. Jag kan inte andas när jag tänker på den här bilden.

Jag är långt från mitt land, den hjälp jag kan ge är begränsad. Men även om jag var i mitt land vet jag inte hur mycket, hur jag skulle kunna hjälpa. Jag kan fortfarande inte andas.

Jag tänker på den jordbävning jag själv upplevde för några år sedan och, och på vad som hände då. Då, liksom nu, rusade vanligt folk till för att hjälpa, men den gången kom också staten omedelbart till undsättning. Nu ser jag att staten skyller på dem som hjälper, inte erkänner sitt eget fel och i stället försöker hitta syndabockar för dödsfallen. Jag kan inte andas.

Jag läser att de som strömmar till för att hjälpa stoppas och uppmanas att inte göra någonting. Jag lyssnar på vad några av dem har att säga. Jag tänker på dem som hindrar andra människor från att undsätta lidande människor som väntar på hjälp. Jag begriper inte vad det är för ett slags rädsla som får folk att hindra någon annan från att hjälpa sin nästa. Jag kan inte andas när jag ser desperationen över att inte kunna hjälpa.

Jag ser hur de döda används som politiska spelknappar. Jag ser människor som plundrar hjälpförsändelser. Jag ser att hjälpmateriel inte delas ut. Jag ser hur det blir fördärvat i regnet och kylan. Jag kan inte andas när jag tänker på de människor som hoppfullt väntar på den här nödhjälpen.

Jag ser på dem som rusar till för att hjälpa människor på ställen dit staten inte når. Sedan ser jag hur de blir slagna och anklagade för att vara plundrare. Jag utmanar dem som uppmanar folk att “slå plundrarna”. När det visar sig att de är välgörare och inte plundrarna, förväntar jag mig att de som slagit dem skäms. De skäms inte, jag kan inte andas. De skäms inte, jag kan inte andas.

Jag tittar på vad som händer i mitt land på avstånd. Jag kan inte göra någonting. Jag kan bara inte andas.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.