Kapitalet höjer hyrorna
och staten bostadsbidragen
så kan man fiffla en smula med
den järnhårda lönelagen
och tillochmed betala mindre i lön
än priset på mat och hyra
för staten skjuter så gärna till
om levnadskostnaderna blivit alltför dyra
Det är kanske inte särskilt sannolikt att Aki Kangasharju, tidigare chefsekonom på Nordea och numera VD för näringslivets forskningsinstitut ETLA, någonsin har lyssnat på Ebba Gröns klassiker ”Staten och kapitalet” från år 1987 (och jo, jag vet att Blå Tåget var först ut, men deras version räknas liksom inte). Hur det nu än förhåller sig med den saken kunde hans senaste utspel nästan vara kopierat rakt av ur låttexten. Enligt Kangasharju behöver nämligen lågavlönade inte nödvändigtvis kunna leva på sin lön, eftersom ju staten kan stöda dem med hjälp av inkomstöverföringar. Därmed blir hans föga överraskande slutsats att de lägsta lönerna mycket väl kan sänkas ytterligare i syfte att skapa fler arbetsplatser och på så sätt förhindra att de arbetslösa marginaliseras.
Att försöka förhindra att de arbetslösa marginaliseras låter ju i och för sig som en lovvärd målsättning. Dessvärre tycks Kangasharju inte riktigt ha koll på hur verkligheten ser ut utanför den komfortabla och ombonade lilla bubbla där det finländska näringslivets lakejer framlever sina liv. De lägsta lönerna är nämligen redan nu så låga att ett stort antal arbetande finländare – nästan 69 000 hushåll enligt de färskaste tillgängliga siffrorna – är tvungna att lyfta bostadsstöd på grund av att deras löneinkomster inte räcker till för att täcka både boendekostnader och andra nödvändiga utgifter. Av de här hushållen finns hela 43 procent i Nyland, vilket framför allt beror på att de höga boendekostnaderna i huvudstadsregionen överstiger allt fler lågavlönades betalningsförmåga.
Om de lägsta lönerna sänktes ytterligare i enlighet med Aki Kangasharjus förslag skulle antalet finländare som är tvungna att dryga ut sina knappa löneinkomster med bostadsbidrag oundvikligen öka, liksom också de totala kostnaderna för bostadsbidraget. Med tanke på att totalkostnaderna för bostadsbidraget i detta nu överstiger två miljarder euro per år – jämfört med ungefär 1,7 miljarder i mitten av det förra decenniet – ter det sig minst sagt märkligt att förespråka en ytterligare ökning av just den här utgiftsposten i de offentliga finanserna. Vilket är precis vad Kangasharju gör, även om han inte uttryckligen nämner just bostadsstödet. Ännu märkligare låter det hela då man beaktar att Aki Kangasharju under sin tid som chefsekonom på Nordea aldrig missade ett tillfälle att kräva återhållsamhet och disciplin inom den offentliga hushållningen, fast i det här fallet handlar det ju förstås om en ökning av de offentliga utgifterna som förväntas komma näringslivet tillgodo.
Det finns också all anledning att betvivla att en ytterligare sänkning av de lägsta lönerna faktiskt skulle ha en betydande positiv effekt på sysselsättningen. Trots att ekonominyheterna för närvarande domineras av den rekordhöga inflationen, risken för en energikris och andra orosmoment ligger nämligen sysselsättningsgraden i Finland just nu på en rekordhög nivå, och om man får tro arbetsgivarna (vilket åtminstone Aki Kangasharju rimligtvis borde göra) är problemet snarare en brist på arbetskraft än en brist på arbetsplatser. I en sådan situation, där efterfrågan på arbetskraft är större än utbudet, borde lönenivån i själva verket stiga för att åstadkomma jämvikt på arbetsmarknaden, medan en lönesänkning däremot bara ökar obalansen mellan utbudet av och efterfrågan på arbetskraft ytterligare.
Nu kan ju en erfaren ekonom som Aki Kangasharju knappast vara omedveten om att staten redan subventionerar ett stort antal lågavlönade arbetstagare via bostadsstödet, och han kan definitivt inte vara omedveten om situationen på arbetsmarknaden. Därför finns det all anledning att tvivla på att det faktiskt är omsorgen om de arbetslösa och deras risk för att marginaliseras som ligger bakom hans utspel. Snarare riktar sig hans ”omsorg” då mot arbetsgivarna, vars vinstmarginaler för närvarande pressas av en snabbt stigande kostnadsnivå; sänkta lönekostnader skulle ju ge företagen en möjlighet att öka eller åtminstone upprätthålla sina vinstmarginaler.
Vad det i grund och botten handlar om är med andra ord samma dystopiska utvecklingstrend inom den kapitalistiska marknadsekonomin som Karl Marx skrev om för mer än 150 år sedan. Med den skillnaden att kapitalägarna nu, med statens benägna bistånd, har pressat och vill fortsätta att pressa ner lönenivån under existensminimum.
