I
Det är länge sedan nu, vi får gå tillbaka till 1950-talets mitt, och i en lika avlägsen del av fosterlandet. Det var på utedassens och tramporgelns tid. På väggen hängde en plansch som skildrade det öde som förpassat Daniel ner i lejongropen. Fröken var lika sträng som älskad. I det uppfällbara bänklocket, det övre, stod Rosendahls bläck och under stora locket låg den magiska ABC-boken där far rodde och mor var rar. Vi gick i skolan även på lördagar och veckan avslutades med bastu och badtanternas stränga borstar fick skinnet att rodna. Jag minns detta som en lycklig tid, i stort sett lycklig. Utom en sak: Gröten.
Det var före ”skolbespisningens genombrott”, man hade med smörgås hemifrån men så en dag anlände gröten till Vasseruds folkskola. Stora trågliknande fat fylldes med till en början rykande havregrynsgröt, en grå massa som småningom svalnade för att sedan svälla i munnen och orsaka panikkänslor. Det var under parollen HÄR ÄTER VI UPP, vilket inte gjorde saken lättare. Man hade gärna bytt plats med Daniel i lejongropen för att slippa undan den kväljning som den kokta havregrynsmasssan åstadkom.
II
De senaste dagarna har gröten åter landat i mitt medvetande med anledning av författaren och krönikören Lena Anderssons ledare i Svenska Dagbladet. Hon vill genom densamma hitta en generell lösning för den fattigdomsproblematik som blivit alltmer uppenbar här i landet. Ät gröt och håll käften, tycks lösenordet vara. Ingen behöver gå hungrig till skolan om föräldrarna visar havregrynsansvar. I en Aktuellt-debatt (22/5) visar sig Gröt-Lena oförmögen att vidga synfältet och avläsa den verklighet som allt fler ekonomiskt utsatta tvingas leva i och försöka klara av. Hon stirrar blint på ett havregrynspaket och kan för sitt liv inte förstå varför någon ska behöva gå svulten när det finns havregryn. Där tar det stopp, som om det vore enda problemet att det kurrar i magen hos allt fler barn i ett av världens rikaste länder.
Hon stirrar blint på ett havregrynspaket och kan för sitt liv inte förstå varför någon ska behöva gå svulten när det finns havregryn.
III
Låt oss göra en tankelek. Tänk om en grupp kulturverksamma, varför inte författare, skulle gå ut med en helt berättigad protest mot sina ekonomiska förhållanden och livsomständigheter till följd av alltför låga inkomster i förhållande till dyrtidens stegring, inflationens effekter och annat elände. För att motverka effekterna och hopplösheten hos oss författare skulle rådet, trösten och rekommendationen bli: ÄT GRÖT!
Man kommer osökt att tänka på Stig Dagermans dagsedel ”Men hund får de fattiga ha” …
Tillbaka till förra århundradet: Vi hade en klasskamrat som fick öknamnet ”Fiser-Olle” och orsaken till den grymheten var att hemma hos honom var det gröt som gällde i stort sett varje dag. I brist på höns äter räven kråkor och i brist på empati kan man som Gröt-Lena göra anspråk på förnuft och logik. Daniel slogs med lejon, Lena låter gröten bränna fast i sin tränga gryta. Det är allt lite sorgligt? N
Foto: Wikimedia Commons
