Kvinnliga fotbollsspelare i Palestina utsätts för tårgasgranater på spelplanen och män som ifrågasätter dem – men också sportens och lagandans glädje.
En sval vind sveper in över Ramallah. Det är en fin kväll i mitten av maj och vid entrén till idrottsplanen på Vännernas skola säljs det kaffe. Några fotbollsspelare värmer upp med löpning på konstgräset.
– Det är inte lätt att vara kvinna och spela fotboll i ett sexistiskt samhälle, säger Leen Khoury, anfallare i Sareyyet Ramallah, medan hon traskar bort mot spelarbänken.
– Ockupationen gör ju inget enklare, tillägger lagkapten Jessica Salameh. De ska strax spela en vänskapsmatch mot det lokala pojklaget Football Stars Academy.
Fotboll är fortfarande en mansdominerad idrott, även om det globalt sett har hänt mycket på damsidan de senaste decennierna. Tjejer har fått större möjligheter att synas och ta plats, men det är fortfarande långt kvar till någon jämställdhet. Könsdiskriminering ställer till problem överallt, men den tar sig olika uttryck i olika delar av världen, och fotbollsspelande palestinska kvinnor har sitt eget, unika perspektiv.
Det tar minst en och en halv timme hit. På morgonen har jag skola också. För att ta sig till Ramallah måste man passera kontrollstationerna i Qalandiya eller Hizma. Om de är stängda blir det ingen träning.
Mötte motstånd
En smal gångväg leder oss från innergården på Dar Al-Kalima-universitetet i Betlehem till idrottshallen bakom rosenbuskarna där spelarna i Diyar Betlehem har sina träningar. Några av dem står redan uppställda vid sidlinjen.
– Idag kör vi ett kombinerat träningspass med tjejer från både U16-laget och A-laget, berättar Diyars lagledare Marian Bandak. De sista spelarna är snart på plats och uppvärmningen kan sätta igång.
Diyar från Betlehem och Sareyyet från Ramallah är de två viktigaste klubbarna inom palestinsk damfotboll. Det finns en viss rivalitet lagen emellan, men spelarnas huvudsakliga utmaningar finns utanför planen.
Många som fostrats i klubbarna har gått vidare till att representera landslaget. En av dem är Loreen Tanas, som är tillbaka i Diyar efter ett halvårs uppehåll. Hon har precis avslutat ett arbetspass på en restaurang när hon kommer springande upp för trapporna för att släppa in oss i lägenheten hon bor i med sin familj på en av Betlehems huvudgator. Hennes mamma håller på att städa upp i köket och på ett stort bord i vardagsrummet står en långpanna med kafta.
– Redan som liten brukade jag spela fotboll på gatan med andra barn, sedan började jag med handboll, fram till att Marian upptäckte mig och ville att jag skulle spela fotboll i Diyar. säger Tanas, som har slagit sig ner i soffan där hennes pappa sitter med sitt barnbarn i famnen.
– I början mötte jag mycket fördomar eftersom fotboll ansågs vara en sport för killar och tjejer skulle inte ha shorts.
Hennes pappa Ibrahim nickar instämmande.
– Som föräldrar har vi alltid stöttat henne i hennes beslut.
– Problemet ligger i mentaliteten här i Palestina. Jag accepterar mig själv för den jag är, men ofta gör den sociala pressen från manligt håll att tjejer tappar tron på sig själva, fortsätter Tanas.
2015 gjorde hon landslagsdebut. Hon tycker att internationella turneringar har gjort palestinskorna mer karaktärsfasta.
– När vi hör berättelser från kvinnliga fotbollsspelare från andra länder blir vi ännu mer motiverade att följa våra drömmar.
Men trots framgångarna är livet inte helt okomplicerat. Utöver spel i Diyar och landslaget har Tanas fullt upp med arbete och studier.
– Jag pluggar idrottsvetenskap eftersom jag vill ha det som yrke i framtiden. Jag skulle vilja flytta till Europa, kanske Spanien.
Också i Betlehem påminner den över 700 kilometer långa muren dagligen om splittringen i Mellanöstern. Foto: Giacomo Sini
Krångliga utlandsresor
Ljudet av bollar smattrar i inomhushallen. Spelarna i Diyar tränar väggpassningar och turas om att utmana målvakten. Vissa avlossar hårda skott eller drar till på volley, medan andra inte backar för att gå in i tuffa närkamper. Men ingen får nätkänning.
– Jag höll nollan, ropar målvakten Cynthia Botto. Hon ligger på marken efter att ha räddat Tanas sista skott. Tanas snor åt sig bollen och petar med ett leende in den i mål. Lagledare Bandak följer träningen från läktaren iförd en Barcelona-tröja.
– Som lagledare är det jag som organiserar utlandsresorna. Det är krångligt med alla visum och att behöva åka till Jordanien varje gång vi ska flyga!
Nästa vecka reser spelarna till Tyskland för att delta i ett utbytesprogram som Kölns stad anordnar. Bandak är mamma till en liten son, men livet kretsar ändå i stor utsträckning kring fotbollen.
– När jag själv var aktiv spelare prioriterade jag fotbollen framom allt annat. Jag brukade skolka från prov bara för att få spela! Vi grät när vi missade ett träningspass. Min generation fick slåss för vår rätt att spela. Men det är annorlunda för dem som håller på med fotboll nu.
Att idrotta borde vara enkelt – men inte här
Det är strax dags för avspark och spelarna i Sareyyet Ramallah samlas vid sidlinjen för att lyssna på tränare Claudie Salameh. Den forna landslagskaptenen gestikulerar med händerna och blicken är full av energi.
Natal Bahbah kom till Sareeyet i september 2022 efter att tidigare ha spelat för Beit Hanina i Jerusalem. Hon bor fortfarande kvar i Jerusalems arabiska kvarter och måste därför åka taxi till träningarna i Ramallah tre gånger i veckan.
– Det tar minst en och en halv timme hit. På morgonen har jag skola också. För att ta sig till Ramallah måste man passera kontrollstationerna i Qalandiya eller Hizma. Om de är stängda blir det ingen träning. Att hålla på med idrott borde vara enkelt, men inte här, säger Bahbah.
Leen Khoury studerar i Ramallah, där hon har en del släkt, men bor även hon i östra Jerusalem. Hon och Bahbah är nära vänner och spelade ihop redan innan de började i Sareyyet. Ikväll ska de som vanligt samåka hem tillsammans.
Många deltar i internationella turneringar, antingen i klubblagsturneringar som Norway Cup, eller i landslagsturneringar. I april flög Khoury och Bahbah till Vietnam med resten av U17-landslaget för att delta i kvalet till det asiatiska U17-mästerskapet som hålls i Indonesien 2024.
– Där frågade de om vi var från Pakistan, eftersom de inte visste att Palestina är ett land. Israels narrativ är så snedvridet. Det gör det väldigt svårt varje gång vi ska resa nånstans.
Tårgasgranater på fotbollsplanen
Matchen blåses igång. Under de inledande tio minuterna är allt spel på killarnas planhalva. Tjejerna spelar offensivt och sätter hård press på Football Stars Academy.
– Det här är den enda riktiga fotbollsplanen vi kan träna på i Ramallah. Alla lag använder den, så ibland måste vi träna nån annanstans. säger Taima Osama och drar en djup suck:
– Ibland är vi på Faisal Al-Husseini-stadion i Al-Ram, som ligger precis vid muren. Då händer det att israeliska soldater skjuter in tårgasgranater på planen bara för att störa vår träning. Och ibland kastar grannarna flaskor på oss.
Hon slutar titta på matchen för ett ögonblick och ser oss i ögonen.
– Jag skulle kunna berätta en massa såna historier.
Det FIFA-anslutna palestinska fotbollsförbundet rapporterade nyligen att en match som spelades den 30 mars på samma stadion fick avbrytas efter att israelisk militär kastat in tårgas.
Matchen är slut. Killarna i Football Stars Academy har vunnit med 1-0, men tränaren ger sitt lag beröm. Medan de andra kliver in i klubbens minibuss sätter sig Khoury och Bahbah i sin taxi. I kön till kontrollstationen i Qaladiya äter de medhavd matsäck och småpratar medan de väntar. En pojke med ett stort lass sockervaddspåsar kommer fram till bilen för att sälja, men han blir fort överröstad av sirenerna på en ambulans som försöker ta sig fram i trafikstockningen.
– Vi är vana, säger Khoury bittert. Tystnaden lägger sig åter över kontrollstationen och vägspärren öppnas. Nu är det raka vägen hem som gäller. I skenet från motorvägens ljus tar Khoury på sig hörlurar för att lyssna på musik, medan Bahbah sluter ögonen och sätter sig tillrätta inför hemfärdens sista etapp.
Foto: Giacomo Sini
