Ny Tids konstkritiker Pontus Kyander kartlägger Nordens konsthuvudstäder och har nått Oslo. Här bländas han mindre av de skinande nya museerna än av ett myllrande konstliv närmast marken.
Hur ser Oslo ut, om Köpenhamns konstliv är orienterat som ett kors (Ny Tid 12/23)? Tänk dig ett snöre spänt mellan kranskommunerna Asker i sydväst och Lillestrøm i nordost, och på mitten en tätt packad trasselsudd. Så ser det ut om man färdas mellan Trafo kunsthall i Asker och Nitja senter for samtidskunst i Lillestrøm, och på vägen passerar genom centrala Oslo. Det är glest i periferin, men hårt packat i mitten.
När du tänker på arkitektur, konst och Oslo är förmodligen det första som dyker upp i ditt huvud Operan och de nya museumsbyggnaderna: Nasjonalmuseets gigantiska låga och slutna block, Munchmuseets spektakulära brutna skyskrapa i glas och metall och Astrup-Fearnleymuseets mjukare ”nordiska” byggnad med sin dominerande träfasad alldeles över vattenbrynet. Det är hit turisthorderna strömmar, och dessa byggnader har det skrivits mycket om, i synnerhet Nasjonalmuseet och Munchmuseet vilka båda har diskuterats och ifrågasatts in i det sista. I Norge är det aldrig för sent att försöka stoppa tidigare beslut, och man tar snabbt ut sina åsikter till pressen.
Men Oslo är mycket mer. Där finns inte bara ett relativt stort antal kommersiella gallerier, en handfull konsthallar och en överraskande mängd gammaldags skråvis ordnade medlemsgallerier för de traditionella bildkonstnärliga uttrycken måleri, skulptur, grafik, teckning, textil och foto. Den verkliga överraskningen i Oslo är emellertid en fantastisk undervegetation av alternativgallerier: konstnärsdrivna eller drivna av enskilda entusiaster, inrymda lite varstans där man minst väntar det, i källarhål, vindsutrymmen, lägenheter eller små butikslokaler med udda belägenhet, och med öppettider som ofta vittnar om att de som driver gallerierna har andra sysslor till vardags. Det betyder att dynamiken är oväntat stor i Oslo. Men var är det mest spännande?
Postmoderne Vigeland
När jag besöker Oslo ligger Vigelandsparken inbäddad i snö, med Gustav Vigelands (1869-1943) monumentala anläggning sparsamt besökt i det gråmulna vintervädret. Vigeland var Norges stora skulptör under det tidiga 1900-talet, i stil och ställning påminnande om svenskarnas Carl Milles och danskarnas –Rudolph Tegner – också Milles och Tegner skapade museer och skulpturparker för sig själva, och alla tre har varit föremål för en kritisk diskussion kring stil och ideologi. Vigeland såg sig själv som opolitisk, men hans konst gynnades under den tyska ockupationen, och hans kraftfulla, emellanåt brutala, formspråk var inte främmande för uttryck som odlades i Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien.
Vigelandsparken växte för övrigt fram med en förhistoria som sträcker sig ända till 1900-talets början och i realiteten började den anläggas på sin nuvarande plats i stadsdelen Frogner redan 1927. Det är en märklig upplevelse att röra sig i denna måttlöst visionära park, man kan välja att rynka på näsan åt Vigelands extrema uttryck – men man kan också låta sig förundras av en bisarr och monumental humor, åt gränslösheten och de många stiluttrycken som samsas i detta livsverk. Han var postmodern långt före begreppets uppkomst, en bra parallell stilmässigt är dansken Bjørn Nørgaard (f. 1947) som långt senare sökt uttryck för sin skulptur utanför ”den goda smakens” råmärken och den västerländska skulpturtraditionen.
Vigelandmuseet är inrymt nära parken i konstnärens tidigare bostad och ateljé, en herrgårdslik tegelbyggnad i eklektisk 1920-talsstil med fantastiskt fina och tidsenligt färgsatta rum med generös takhöjd. Därinne får man sig till livs större och mindre skulpturer, gipsarbeten och skisser av Vigeland själv, men här förekommer även av och till utställningar med oftast yngre norska konstnärer som ställer sig i dialog med samlingen. Här är det ingen trängsel, och museet ger ett vidare perspektiv på ett konstnärskap som ofta har setts som problematiskt, men inte desto mindre är betydande och som går utöver det mesta i skulpturväg.
Det är trassligt med logistiken för den som vill avverka Oslos eller för den del de andra nordiska konsthuvudstädernas konstverksamheter. Du tillbringar sannolikt lika mycket eller mer tid på offentliga färdmedel eller till fots om du försöker att som jag vara klimatsmart.
Konstrunda i Oslo tar tid
Hur man än ser det så ligger Henie Onstad Kunstsenter lite bortom allfarvägarna, men det är samtidigt det viktigaste museet i Oslo om man är intresserad av efterkrigstidens olika strömningar som exempelvis fluxusrörelsen, vilken man valt att ha ett särskilt fokus på. Museibyggnaden är ett barn av 1960-talet, med råa betongfasader i en solfjädersformad plan som öppnar sig mot Oslofjorden. Tillbyggnaden från 1994 lägger till en annan tidsanda men är av samma arkitekter (Eikvar & Engebretsen).
Sedan 2009 samarbetar man med den stormrika Sparebanksstiftelsen DnB och bygger upp en permanent samling med verk av den tyske dadaisten Kurt Schwitters (1887–1948), vilken kallade sitt eget uttryck för Merzkunst. Den samlingen har fått en egen sal i ett tidigare konstlager. Det fina med museer som Henie Onstad är att när du väl makat dig hit kan du ge dig tid både för museets utställningar och de vackra omgivningarna på Høvikodda. Här brukar pågå 4–5 utställningar samtidigt, några av dem permanenta, som de två verken av japanska Yayoi Kusama (f 1929, även hon med en relation till 1960-talets happenings och fluxus, även om inte detta avspeglas i verken).
Så här långt kommen kan du lika gärna åka vidare till Trafo kunsthall i Asker – om du åker i egen bil; annars får du åka in till stan igen för att ta en lämplig buss. Det är trassligt med logistiken för den som vill avverka Oslos eller för den del de andra nordiska konsthuvudstädernas konstverksamheter. Du tillbringar sannolikt lika mycket eller mer tid på offentliga färdmedel eller till fots om du försöker att som jag vara klimatsmart. Det blir ytterligare besvärligt att passa ihop de skiftande öppettiderna – just Henie Onstad och de stora museerna i centrum är ofta öppna sent, så man kan med fördel planera de besöken på kvällstid, medan de allra minsta gallerierna i allmänhet endast har öppet några timmar och företrädesvis mot veckans slut. Det innebär att en grundlig konstrunda tar bortåt en hel vecka.
Trafo kunsthall är inrymd i en hög tegelbyggnad från 1920-talet, en tidigare transformatorstation med en iögonfallande placering alldeles vid järnvägen. Från början ett konstnärsinitiativ är den numera en kommunal konsthall med ett ganska varierande program. Tonvikten ligger på norsk samtidskonst. I tillägg bedriver man på kommunens uppdrag utställningar på det före detta sjukhusområdet Dikemark konstarena.
Trafos motsvarighet i nordost är som nämnt Nitja senter for samtidskunst dit du kan åka raka vägen när du nu ändå sitter på ett tåg eller en buss genom centrum. Det är inrymt i en gyllene postmodern kub i den stilla kranskommunen Lillestrøm. Här fångades jag av stämningen snarare än av den pågående grupputställningen i salen på övervåningen. Ett myller av yngre skolbarn kom in, och det blev tydligt att man har en ambitiös förmedlingsavdelning. Under våren 2024 ser programmet spännande ut. Man visar bland annat Anders Sunna, samisk konstnär som representerade Sverige i Venedigbiennalen 2022, samt därefter Matrix of Power, en som det verkar intressant internationell konstellation konstnärer som bearbetar begreppet makt. Överlag ser programmet stabilt ut, det är en kompetent konstnärlig stab som verkar på Nitja.
Starkt samhällsengagemang
Trafo och Nitja är de perifera konsthallarna i Oslo. Oslo Kunsthall är namnet till trots en verksamhet driven oberoende från Oslo stad, och ett artspace med stark inriktning på ny, ofta internationell samtidskonst. Under senare år har man i tilltagande grad engagerat sig i frågor om inkludering i ett Oslo som i hög grad är en invandrarstad. Beläget i centrala Bjørvika, i bottenvåningen i ett av de karakteristiska ”barcode”-höghusen är detta en verksamhet som vinnlägger sig om ett starkt samhällsengagemang och ett digert program utöver utställningarna.
Alldeles nära, inbäddade i ett luxuöst bostadsområde vid vattnet (vi är fortfarande i Bjørvika), ligger ett par intressanta nya verksamheter, de kommersiella gallerierna VI, VII och Kösk, båda med en tydligt ung profil, samt utställningsrummet för Queen Sonja Print Award som ställer ut norsk och internationell grafik. Därifrån är det bara ett stenkast till det nya Munchmuseet, som jag ska återkomma till.
Oslos viktigaste konsthall är emellertid Kunstnernes Hus vid ett av Slottsparkens hörn och nästan granne med Litteraturens Hus, ett annat kulturellt andningshål i Oslo. Kunstnernes Hus etablerades på konstnärers initiativ 1930 och var länge ett ensamt fönster i Norge mot den internationella konsten. Arkitektoniskt har den 20-talsklassicistiska byggnaden mycket gemensamt med Helsingfors konsthall och Liljevalchs konsthall i Stockholm, med höga rum, överljus, fina material samt stor omsorg och artikulation av detaljerna. Här visades på sin tid den årligen återkommande höstutställningen, och detta är ännu en konstnärsdriven verksamhet. Efterhand som institutioner tillkommit eller förändrats och en rad andra verksamheter som företräder konstnärerna etablerats har även Kunstnernes Hus gått vidare och sökt sig nya roller. Till skillnad från exempelvis Helsingfors konsthall har man helt frigjort sig från de starka egenintressen som kan förekomma i en verksamhet styrd av konstnärer, och istället satsat på att anställa konstnärliga ledare med hög profil och självständighet. Det innebär att man producerar såväl utställningar med verkligt intressanta konstnärer från det internationella fältet som unika egna tematiserade utställningar. När jag besöker konsthallen visas en mäktig videoinstallation av den gendersprängande konstnärsduon Pauline Boudry & Renate Lorenz. Kunst som straff är ett genomarbetat projekt med fångar från fängelset i Agder i Sydnorge (här ironiskt benämnt Agder kunstakademi) som likt en mikrob infiltrerar stora delar av bottenvåningen. Det här är en verksamhet på helt internationell nivå.
Ännu äldre än Kunstnernes Hus är UKS, Unge Kunstneres Samfund som bildades 1921 men som bibehållit karaktären av uppkäftigt alternativ genom sina mer än hundra år. Öppet endast under utställningar och evenemang möter mig en stängd dörr denna gång, men verksamheten kan följas på deras hemsida. Till kategorin konsthallar bör man även räkna Oslo Kunstforening som är landets äldsta konstinstitution, etablerad 1836, och fortfarande medlemsdriven samt ickekommersiell. Helt stilenligt är det inrymt i Oslos äldsta tegelhus, Rådmannsgården från 1626. Även här är den konstnärliga ledningen sedan länge frikopplad från överdrivet medlemsintresse och utställningarna en blandning av yngre norsk och internationell samtidskonst. Vid mitt besök visas en stipendietävling med tre kandidater till Sparebanksstiftelsen DNBs (igen!) stipendium som ger gott hopp för återväxten och mångkulturen i yngre norskt konstliv. Oslo kunstforening är både gammal och pigg, en över tid viktig faktor i norskt konstliv.
Använd apostlahästarna
En ställning mellan konsthallar och kommersiella gallerier har den handfull gallerier som drivs av konstnärer organiserade efter traditionell teknik. Galleri LNM (Landsforeningen Norske Malere) visar under helt kompetent ledning norskt måleri med ett par utställningar om året kuraterade av den konstnärliga ledaren. Fotografiens Hus visar på motsvarande sätt fotografi, Norske Grafikere bjuder på grafik, Kunstnerforbundet är inte genrebundet men visar företrädesvis medlemsutställningar (kring årsskiftet en föga uppmuntrande julmarknad i de stora lokalerna i två plan), medan Tegnerforbundet har övergått till en mer kuraterad profil och visade vid denna tid en fin teckningsbiennal. Soft Gallery representerar textilkonsten och verkar riktigt piggt. Konsthantverkarna har det välfungerande och stora galleriet Format. Alla dessa ligger nära varandra, mer eller mindre inom det gamla centrum kallat ”Kvadraturen”.
En bit utanför centrum finns Norsk Billedhoggerforening i en gammal schweizervilla som sitt betongtunga namn till trots har en ganska vass konstnärlig profil. Återigen är medlemsinflytandet över programmet nedtonat, till förmån för ett medvetet intresse för yngre konstnärer och skulptur i det mer utvidgade fältet. Därtill har man en bra pedagogisk verksamhet och intressanta konsthändelser på programmet. Även i snömodd är det en promenad väl värd besväret. Glömde jag säga att Oslo är en bra stad att gå i? Du får en fin överblick över de många stadsdelarna när du tar till apostlahästarna: Tøyen, Grønland, Bjørvika, Kvadraturen, Grünerløkka, Majorstuen, Frogner, Bygdøy, Sankthanshaugen, Hommansbyen… Det är poesi i den räckan!
Norge har något som Finland saknar, ett utvecklat och stridbart debattklimat som ibland går överstyr och urartar till personförföljelse, men som är viktig för kulturens och demokratins skull.
Munchmuseet ingen höjdare
Ska vi så ta tjuren vid hornen och närma oss de tre stora museerna i centrum, kapitalstarka publikmagneter inrymda i starkt profilerade byggnader? Munchmuseet syns på långt håll, tack var sin högt upp brutna skyskrapa som öppnades för publiken hösten 2021. Den spanska arkitektbyrån Studio Herreros har kritiserats hårt för den markanta vertikala byggnaden som tydligt bryter sig loss från förväntningarna på hur ett museum ska se ut. Det gamla Munchmuseet som låg i arbetarstadsdelen Tøyen var dess raka motsats; där försiggår för övrigt på ett för närvarande lite ostrukturerat sätt konstprojekt som det kan vara värt att kolla upp – dock ingenting av intresse just under mitt besök. Oslo stad verkar tills vidare inte ha någon klar plan för hur den gamla byggnaden ska användas.
Många älskade det gamla museet minst lika mycket eller mer än konstnären Edvard Munch (1863-1944). Munch konstnärskap som var avgörande för att influera symbolismen, expressionismen och mer generellt modernismen, och som i egen rätt räknas till de viktigaste namnen i konsten oavsett tidsperiod, kan egentligen bära upp ett museum oavsett dess yttre form. Eftersom så många surmulna traditionalister skrikit sig hesa i den högljudda norska debatten om museet ville jag verkligen tycka om detta annorlunda bygge. Så jag tar hissen upp till den översta våningen, ser en ganska trist installation av en yngre norsk konstnär, fortsätter med rulltrappan neråt genom glas- och stålsektionen bakom glasfasaden till etagen nedanför. Oslo i snöglopp är även det en hänförande syn, men inifrån har dessa passager en stark känsla av flygplats.
En upplevelseutställning kring Munchs bostadshus (numera rivet) utan fysiska väggar som befolkar följande våningsplan känns som om den riktade sig till TikTokgenerationen och barn i allmänhet (inget fel i det, kanske). Därefter passerar jag en nyss stängd etage med en utställning med amerikanska målaren Alice Neal som jag gärna hade sett. Efterhand känns det märkligt att åka med rulltrappa och gå in i varje vånings utställningssal, som längs en snitslad bana. Jag borde kanske börjat från botten, för den konstnärliga densiteten är minst högst upp. Våningen därefter med några av Munchs verkligt monumentala målningar visar en konstnärligt blekare insats än de mer kända psykodramerna och jag fortsätter rastlöst vidare.
Till sist når jag äntligen en våning med starkare verk av Munch. Det är med en suck av lättnad jag kommer hit. Salen ger den där intensiva upplevelsen som Munch måste göra på en människa med någon gnutta sensitivitet i behåll. Tematiken utgår från porträtten, onekligen en stark sida, och det är kunnigt hängt. I en av de rumskuber som finns i salen kan man bland annat se tre versioner av Skriet (1893-1910), som fortlöpande avlöser varandra per automatik i ett i stort sett mörklagt rum – de är i varierande grad ljuskänsliga.
På den nedersta av utställningsetagerna, markant större än de andra, visas denna vinter en parallellutställning med Munch och spanjoren Francisco de Goya (1746-1828). Den känns relevant, två mörkrets och ångestens mästare får belysa varandra, och det är självklart att Munch var bekant med den store spanjorens konst. Äntligen känns museet värt entrébiljetten och besväret!
Det blir inget toppbetyg för det nya Munchmuseet, dels för att den vertikala orienteringen i sig blir problematisk, dels för att istället för en avtagande grad av relation till Munchs konst hade det fungerat bättre med en allt starkare inriktning på särskilda aspekter av konstnärskapet. Munchmuseet hade mycket väl kunnat vara helt fokuserat på Munch, men gärna som i den tidigare byggnaden fortsatt att visa djärva kommentarer och nytolkningar i samarbete med konstnärer och inbjudna kuratorer. Sidosprången till samtidskonsten fungerar som en utspädning av ett fantastiskt konstnärskap. Munch är till syvende och sist inte ett saftkoncentrat.
MELK Oslo. Foto: Wikimedia Commons
Labyrint i Nasjonalmuseum
Det är en stärkande promenad att gå längs vattenbrynet mot nya Nasjonalmuseet. Museet är en sammanslagning av de tidigare separata museerna för konst, arkitektur, design och konsthantverk (arkitekturmuseet fick emellertid vara kvar i eget hus, men är nu stängt för ombyggnad). De fick en gemensam lite klosslik byggnad i två stora plan med en glasvåning på taket. Fasaden är merendels fönsterlös och sluten, och ingången är placerad vid ett inre torg. Det är utifrån sett en lyckad byggnad, tecknad av de tyske arkitekterna Kleihues och Schuwerk som vann en arkitekturtävling 2010, varefter det gigantiska projektet med sedvanliga förseningar kunde öppnas 2022.
Det gamla Nasjonalgalleriet (som visade äldre bildkonst) var djupt älskat av en stor del av publiken och konstnärerna. Min egen åsikt är mer reserverad: det var en tegelstenslik kloss från 1800-talets slut, mer lämpad som banklokal än som konstmuseum. Byggnaden hade oöverstigliga problem med publikutrymmen, inre logistik, konstmagasinen och rumsklimatet. Varma sommardagar slogs fönstren upp på vid gavel för att släppa in luft, något de flesta konstmuseer undviker att göra. Bevara eller bygga nytt blev en seg dragkamp utkämpad i det offentliga. Norge har något som Finland saknar, ett utvecklat och stridbart debattklimat som ibland går överstyr och urartar till personförföljelse, men som är viktig för kulturens och demokratins skull.
Återigen är jag spänd på hur den nya byggnaden fungerar. Exteriören är väldigt fin, aningen karg men med fina materialval och elegant artikulation (arkitekten hade dock starka invändningar). Den slutna utsidan förbyts mot stora och generösa publikutrymmen på bottenvåning och i källarplanet. Bottenvåningen härbärgerar även de fasta utställningarna med design och hantverk – och det ska förstås i vidaste mening, här finns textilier, plagg, möbler och allsköns föremål från forntid till idag, från romarriket och Egypten fast förstås mest från Norge, ordnade i trettiotalet salar i huvudsakligen rak kronologi. På övervåningen tar konsten vid, ordnad i 55 salar.
Totalt 88 utställningsrum, det är mycket det. Mycket nog för att åtminstone på övervåningen ha en totalt desorienterande effekt. Det har delvis med rumsplanen att göra, som likt en sann labyrint erbjuder alltför många alternativa vägar och för få rumsliga indikationer att orientera sig efter. Jag tror att museet måste – och kommer att – arbeta med en förenkling av rumsplanen (färre dörröppningar, tydligare riktningar). Som det ser ut nu är en besökare helt förlorad utan karta.
Men det hör till saken att museet hade varit lättare att strukturera om samlingarna varit starkare. Nasjonalmuseet är inte ett Metropolitan Museum i New York, inte ett Tate Modern, inte ett Louvren. Enstaka höjdpunkter (verk av Claude Monet och Gustave Courbet till exempel) förstärker snarare det ojämna intrycket. Om man är gränslöst intresserad av norsk nationalromantik, då är bilden bred, och även på detta museum finns en fantastisk sektion med verk av Edvard Munch. Men samlingens ojämnhet som även innebär huvudstupa språng in och ut ur enskildheter (som en plötslig stark närvaro av italiensk Arte Povera, helt utan kontext) bidrar till desorienteringen. Glasbyggnaden på toppen var vid mitt besök invändigt insvept med draperier eftersom man visade måleri av Harriet Backer (1845-1932). Jag tänker mig att det måste vara ett fantastiskt rum utan mellanväggar och med fritt flödande ljus från de alabasterlikt halvgenomskinliga väggarna – fast därför också svårt att arbeta i med just bildkonst. Det bidrar nu istället till en rumslig självmotsägelse, som om museet redan förlorat greppet om sin rumsliga identitet. Förhoppningsvis kan den pinfärska museichefen Ingrid Røynesdal råda bot på museets rumsliga problem, trots att hon saknar egen bakgrund inom bildkonsten och närmast kommer från rollen som chef för Oslofilharmonikerna.
Dyk ner i undervegetationen
Först att flytta ut från lokaler inom den gamla Kvadraturen var emellertid Astrup-Fearnleymuseet. Det är ett privat museum, skapat på grundval av en rederiverksamhet. I långt mindre lokaler spelade museet en viktig roll på 1980- och 90-talet, då man äger (eller ägde) spektakulära verk av konstnärer som Anselm Kiefer och Francis Bacon. Museets triptyk av Bacon såldes dock på auktion 2020 för nära 85 miljoner dollar, och inköpen från senare år ter sig bleka i jämförelse med vad samlingen en gång var.
Istället har man byggt ett nytt museum ritat av den italienske stjärnarkitekten Renzo Piano och invigt 2012. Museet är placerat inte bara vid utan synbarligen på vattnet i det vid samma tid utbyggda området Tjuvholmen. Fasaden domineras av omålat trä och för tankarna till nordisk träarkitektur och -tradition. Exteriören är elegant och enkel, med sluttande tak som får byggnaden att likt en klippa smyga sig ner mot vattenbrynet. Lika vällyckade är inte utställningsrummen, med en onödigt stor motsättning mellan en stor sal i byggnadens mitt och smärre rum omkring. Det viktiga är dock utställningarna, och medan jag aldrig lyckats entusiasmeras av de gångna tjugo årens nästan ensidiga satsning på ny nord-amerikansk konst har jag gott hopp för det senaste generationsskiftet i museets ledning, som ännu inte satt sitt avtryck.
Det finns så klart en kommersiell konstscen i det på oljepengar stinna Norge. Galleriernas kvalitet är högst skiftande, med några som mest liknar ett snabbköp för konst och andra med ytterst svag konstnärlig profil. Men ett dussintal gallerier kan lyftas fram. Främst Peder Lund på Tjuvholmen, som har en stark internationell orientering och ett stjärnspäckat stall med konstnärer, samt OSL Contemporary, som huvudsakligen arbetar med norsk konst, och Standard, som har en konceptuell och delvis internationell profil. Båda de senare ligger i utkanterna av centrum liksom KB Contemporary, QB Gallery, Galleri Riis och fotogalleriet Vasli Souza, vilka alla håller en relativt god nivå. På Tjuvholmen finner man, utöver Peder Lund, Galleri Riis, Galleri Haaken och Galleri Brandstrup, vilka med sina exklusiva lägen vänder sig till en kapitalstark kundkrets. Alla dessa gallerier så här långt har funnits länge i en eller annan skepnad. Nytillskotten är de förut nämnda VI, VII och Kösk i Bjørvika bredvid Munchmuseet, som båda orienterat sig mot såväl yngre konstnärer och en yngre publik.
Medan de stora museerna i flera avseenden var besvikelser (Astrup Fearnley Museet hade dock stängt för omhängning) visar sig Oslos konstliv positivt överraskande på andra vis. På promenaderna i olika riktningar försökte jag pricka in så många som möjligt av de riktigt små konstnärsdrivna gallerierna. Det visade sig vara en överväldigande uppgift, för Oslos bildkonstnärliga undervegetation är enorm. Det visar sig även svårt att pricka in deras öppettider, då de flesta av dem öppnar för publik endast några få timmar på veckosluten. Det är också svårt att ”värdera” små ideellt drivna gallerier – det beror så mycket på vad de just för tillfället visar, medan alla nya namn och utställningar de listar på en eventuell hemsida (det finns ofta inte) kan reta nyfikenheten men inte ger så mycket att bita i.
Men kvantitet kan ibland vara kvalitet, och somliga av gallerierna har arbetat länge och seriöst medan andra tycks alldeles nyss ha öppnat i någon källarglugg eller ledig affärslokal i kommersiellt omöjliga lägen. På Pachinko, Van Etten, Oslo Prosjektrum, Galleri 69, Centralbanken, Interkulturellt Museum, Fotogalleriet, Hulias, Tenthaus, Podium, Melk, Hos Arne, ISCA Gallery och många fler visas utställningar med konst av mest helt unga aktiva från det breda konstfältet och ofta experimenteras det med själva utställningsformen. Jag övernattar hos en vän som driver dep.artment i sin lägenhet och plötsligt är mitt lilla krypin ett omklädningsrum för tre designelevers modevisning med nio modeller och ljussshow, och bortåt 150 människor väller in i omgångar i det som en gång var målaren Ole Sjølies (1923-2015) vindsvåning på Tøyen. Jag går på en vernissage på Hos Arne (även det en lägenhet, fast kolossal) och ser en av de bästa grupputställningarna just då i Oslo. Så vad visar de i Runkgrottan Institute of Art? Det verkar nytt och improviserat av den handskrivna skylten att döma, men det är stängt just när jag passerar. Vänner postar emellertid energiskt på sociala media lite senare från en vernissage just här.
Det är en paradox att i det hyperkommersialiserade Oslo centrum där kostnaderna rakat i höjden finns det samtidigt ett myller av verksamheter i de utrymmen som inte nåtts av upprustning och nybyggnad, i lokaler som egentligen inte kan användas till så mycket annat. Naturligtvis finns det en osynlig faktor med i spelet. Det statliga Kulturrådet ger stöd till ickekommersiella gallerier, liksom stiftelsen Frit Ord och Oslo med flera kommuner i storstadsområdet. Det är helt säkert ofta mager finansiering, men ändå effektiv för att göda konstens undervegetation.
Jag måste tillbaka till Oslo. Måste, och snart. Här kryllar det av ny konst helt under radarn. Det kan vara bra, dåligt, konstigt, häpnadsväckande, men det är den jag behöver se, inte de stora symboltunga skrytbyggena. Oslo är de små miraklens stad.
Oslos konstscen
Konsthallar
Kunstnernes Hus *****
Trafo kunsthall ***
Nitja senter for samtidskunst ***
Oslo kunsthall ****
Oslo kunstforening ****
Queen Sonja Print Award ***
Konstmuseer
Astrup-Fearnley Museet for Moderne Kunst ****
Gustav Vigelands museum och Vigelandsparken *****
Henie Onstad Kunstsenter ****
Munchmuseet ****
Nasjonalmuseet ****
Konstsamfund och föreningar
Galleri LNM (Landsforeningen Norske Malere), Fotografiens Hus, Norske Grafikere, UKS (Unge kunstneres Samfund), Kunstnerforbundet, Tegnerforbundet, Soft Gallery, Format, Norsk Billedhoggerforening
Andra ickekommersiella eller konstnärsdrivna gallerier i urval
Pachinko, Van Etten, Oslo Prosjektrum, Galleri 69, Centralbanken, Interkulturellt Museum, Fotogalleriet, Hulias, Tenthaus, Podium, Melk, Hos Arne, ISCA Gallery, dep.artment, Runkgrottan Institute of Art
Kommersiella gallerier i urval
Peder Lund, OSL Contemporary, Standard, KB Contemporary, QB Gallery, Galleri Riis, Vasli Souza, Galleri Riis, Galleri Haaken, Galleri Brandstrup, VI, VII, Kösk
Betygsgrader
* Dåligt
** Alltid något…
*** De gör sitt jobb
**** Relevant och självständigt
***** Världsklass
