Samtidigt som den här tidningen lämnade Ny Tids tryckeri, gick folket i USA till valurnorna för att staka ut sin framtid under de kommande fyra åren.
Oberoende av utgången blir det intressant att se hur historieskrivningen kommer att se på företrädaren Joe Biden. Biden har hamnat i Barack Obamas skugga och associeras för tillfället mest med det nesliga öde han gick till mötes då han tvingades hoppa av valkampanjen då det stod klart att hans ålder och hälsa hindrade honom för att bedriva en trovärdig kampanj.
Det finns ändå de som betecknar Biden-administrationens betydelse för det amerikanska samhället som störst sedan Lyndon B. Johnsons Great Society-reform på 1960-talet, eller till och med i klass med Franklin D. Roosevelts New Deal under den stora depressionen.
Journalisten och författaren Nicholas Lemann skriver i ett långt reportage i senaste numret av New Yorker om den tysta revolution som Biden-administrationen genomfört i USA under de senaste fyra åren. Det kan liknas vid ett försök att förändra den amerikanska verkligheten från gräsrötterna uppåt med strategiska punktinsatser styrda av en tydlig, övergripande ideologi.
Bidens betydelse för USA kan bli större än vi idag anar.
I artikeln hörs i första hand personer inom Biden-administrationen, och således kan man ta vissa påståenden med en nypa salt, påpekar historikern Adam Tooze i en lika lång essä i London Review of Books. Det som ändå både Lemann och Tooze är överens om är att Biden-administrationen markerar ett symboliskt slut på tilltron till globaliseringen som en positiv ekonomisk faktor i USA. Tooze påpekar att det förvisso var Trump-administrationen som återinförde protektionismen i den amerikanska politiken, men där Trumps löften om att skapa nya arbeten i den amerikanska mellanvästern och rostbältet ekade tomt, har Biden infriat dem.
I New Yorker-artikeln säger (tidigare) transportministern Pete Buttigieg, som flitigast av alla rest runt och öppnat nya fabriker och infrastrukturprojekt under Bidenomics, att administrationens strategi inte vinner Demokraterna val på kort sikt, men man hoppas att den ska återställa amerikanernas förtroende för den offentliga sektorn och dess institutioner, genom att investera i amerikanska företag, arbetsplatser och industriorter, och i arbetande amerikaners hälsa och välbefinnande (och stärka Demokraternas ställning i ”the heartlands”). Norden nämns som en ledstjärna.
Det ska inte underskattas att administrationen varit smart nog att döpa om det som egentligen är en klimatplan till ”industriplan” – det handlar om enorma investeringar i grön industri – eller att Biden varit den president i mannaminne som gjort mest för att stöda fackrörelsen. Antalet medlemskap i facken har skjutit i höjden under de senaste fyra åren. Till saken hör att Bidens program till stor del utformats och administrerats av personer som tidigare arbetat för vänsterdemokrater som Bernie Sanders och Elizabeth Warren.
Tooze noterar att demokraterna inte har orsak att slå sig för bröstet precis – de summor som Biden satsat på klimatåtgärder och sociala program per år och capita bleknar i jämförelse med de europeiska dito. Men administrationens arv kan vara långvarigt – den nya presidenten täcks inte skrota program som skapar tillväxt i industristäder, och den protektionism som genomsyrar Bidenomics har anammats av båda de stora partierna. Bidens betydelse för USA kan bli större än vi idag anar.
Publicerad i Ny Tid 11/24
