Ingen tycker om en hycklare. Hur ska man kunna lita på någon som säger en sak för att sedan själv göra det motsatta? Få saker är så motbjudande som någon som berömmer sig själv för att sedan göra tvärtom. Det är inte så man skapar förtroende, det är så man skapar misstro. Det gäller personer emellan – och det gäller i politiken.
Jag tänker på det ibland när jag är på plats i EU-parlamentet. Det är ett ställe för stora ord och stolta deklarationer. Här applåderas de egna högtidstalen om respekt för folkrätt och demokrati, underförstått är att om bara andra var mer som oss så skulle världen vara ett bättre ställe.
Jag säger inte att det som sägs är fel, jag delar och röstar för såväl fördömanden av Rysslands krig i Ukraina som Kinas förtryck av uigurer eller valfusk i Venezuela eller Georgien. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att högtidstalen ofta skorrar lite falskt.
De senaste veckorna har det återigen avslöjats hur EU:s partnerländer använder resurser de får från oss för att hålla flyktingar borta. Från Tunisien rapporteras om hur flyktingar utsätts för omfattande våldtäkter, misshandel och körs ut i öknen av polisen. Från Turkiet berättas om lägren där flyktingar samlas ihop för att deporteras till talibanernas Afghanistan och mullornas Iran, och om hur EU:s flagga pryder fordonen som används. Vi vet att det sker systematiska övergrepp mot flyktingar i Libyen med EU:s finansiering och indirekta välsignelse (se Ny Tid 8/2024)..
EU har gjort sig beroende av en rad auktoritära ledare och diktatorer. Vi betalar – de deporterar – vi tittar bort. Så sätts asylrätten ut spel.
EU har gjort sig beroende av en rad auktoritära ledare och diktatorer. Vi betalar – de deporterar – vi tittar bort. Så sätts asylrätten ut spel. Det stärker regimer som trampar på demokratiska rättigheter, och diktatorerna vet förstås mycket väl att EU har gjort sig beroende av dem. Kritiken tonas ned, leendena och handskakningarna pryder de gemensamma bilderna framför flaggorna.
Nu senast vill en rad EU-länder med Italien i spetsen normalisera förbindelserna med Syrien, en regim vars ledare Assad har oändligt många liv på sitt samvete. Nu ska slaktaren kanske få vara med i finrummen igen, bara vi får börja sända tillbaka flyktingar till diktaturen.
Rysslands krig mot Ukraina är ett solklart brott mot folkrätten. Ukraina förtjänar vårt massiva och omfattande stöd. Men Israels folkmord i Gaza och illegala ockupation av palestinska områden är ett lika klart brott mot folkrätten. Utan vapen från och handel med USA och EU skulle Israels mördande inte kunna fortsätta. Men här sätts inga sanktioner in, och fördömandena är svaga. Helst vill man inte prata så högt om bombade skolor, dödade barn och beskjuten FN-personal i Gaza, på Västbanken och i Libanon.
I det globala Syd ser man förstås att västvärlden hycklar. EU begär att de ska fördöma Ryssland, samtidigt som man i väst inte själva vill sätta hårt mot hårt gentemot Israel.
Jag tror att många i EU inte fullt ut förstår hur tydligt omvärlden ser vår dubbelmoral.
Utrikespolitik har alltid styrts av egenintressen och makt, den innehåller stora doser cynism. Men den innehåller också mänskliga rättigheter, strävan efter demokrati, folkrätt och FN-deklarationer. Om det första får övertrumfa det andra när det passar ens egna syften så bör man spara in lite på högtidstalen.
1 kommentar
Du sätter ord på tankar som jag själv går omkring och bär på!
Tack Jonas!