Somaya El Sousis diktsamling Flöjt av mörker frammanar förbjuden kärlek genom starka, kanske ibland nötta, bilder. Sebastian Johans skriver om vad det betyder att läsa samtida palestinsk litteratur.
Det är svårt att läsa lyrik av poeter från platser som Gaza. Eller kanske snarare: det är svårt att läsa dem på samma sätt som man läser poesi från andra platser. Poesi som skrivs mitt i eller i den tydliga skuggan av en djupt tragisk och människorättsligt vedervärdig konflikt färgas oundvikligen i läsarens ögon. Det är svårt att låta bli att läsa utan att samtidigt söka efter kommentarer eller spår av den pågående katastrofen. Kanske vill man se hopp eller opposition eller bara djup oändlig sorg. Lite som om man tvingade på poeten eller poesin en aktivistisk hållning som i någon mån är förminskande.
Men det är dubbelt. På sätt och vis är det förstås också alldeles korrekt att läsa all poesi från Gaza med vetskap om den politiska och mänskliga situation som oundvikligen påverkar poeten i fråga, och som därför rimligen också letar sig in i allt som skrivs. Litteratur som produceras i situationer av förtryck bär alltid ett motstånd, eller åtminstone en potential för motstånd. Kanske i synnerhet om förtrycket handlar om att osynliggöra, tysta, stänga in eller förinta. Redan att orden når en mottagare är ett slags seger, eller åtminstone ett uttryck för en livsvilja som inte låtit sig slockna.
Drömmen om andra livsbetingelser
Det ovanstående är förstås en banal iakttagelse, en nött truism. Men jag skriver det för att jag dagligen har mött nedslående rubriker och nyheter om den pågående konflikten mellan Israel och Hamas, och om hur denna påverkar Gazas befolkning, under hela den tid då jag har umgåtts med den palestinska poeten Somaya El Sousis diktsamling En flöjt av mörker, och det har påverkat min läsning. Poeten har fem diktsamlingar bakom sig, men introduceras nu för första gången i större format på svenska.
El Sousi befinner sig visserligen sedan några år i Norge, dit hon kom som fristadsförfattare, men som hon själv skrev i en debattartikel i Sydsvenskan i samband med att kriget intensifierades för ett år sedan: ”Själv har jag lyckats fly från Gaza men jag har aldrig lämnat Gaza. Platsen finns med mig under mina stunder här. När det hörs åska eller flygplan sluter jag mig i väntan på explosion.”
Och det är med något av samma förväntan jag närmar mig hennes dikt. Mörkret, diktjagets dystra grundton, bönerna om helhet och mod. Hemligheterna och en längtan efter andra livsbetingelser och ett annat liv. Allt har en tendens att fastna i det pågående kriget. De bombade barnen är helt enkelt ett filter som är svårt att bortse ifrån. Ta bara samlingens allra första två verser: ”Inuti mitt tält var jag långt från deras pilar/De tände eldar, medan jag brann av kyla”.
Och visst känns det lite som en vind som blåser genom ett labyrintiskt virrvarr av gångar och sirligt utsirade metaforer som följer, och kanske i viss mån döljer, diktjagets eftertänksamma färd mot kärlek och katharsis.
Rikt lastade strofer
Ändå är det uppenbart att Somaya El Sousis diktning också har andra ärenden. Det handlar om en långsam, krävande, mycket bildrik dikt som tydligt verkar i en tradition av kanske främst sufisk diktning. Kärleken är ett stort tema som kan spegla väldigt mycket, och samtidigt vara väldigt bokstavlig.
Genom böljande och doftande, överlag väldigt sinnesregistrerande, ord gestaltar eller beskriver El Sousi en omvälvande insikt och en kärlek mellan två kvinnor. Som poeten Anna Hallgren, som fint har tolkat dikterna tillsammans med Jenny Tunedal och Anna Jansson, skriver i ett efterord visar samlingen hur en förbjuden samkönad kärlek kan kläs i språk och anta ”den starka och levande röst som överskrider tystnadens alla begränsningar.” Traditionen där kärleken är en så mångtydig bild, den sinnliga ornamenteringen och ett diktjag som ibland också betraktar sig själv, skulle i sammanhanget kunna beskrivas som strategier som fungerar kamouflerande. I alla fall för den läsare som inte vill, eller bör, se vad dikterna handlar om.
Och visst känns det lite som en vind som blåser genom ett labyrintiskt virrvarr av gångar och sirligt utsirade metaforer som följer, och kanske i viss mån döljer, diktjagets eftertänksamma färd mot kärlek och katharsis. De många bilderna, och regnet av konnotationer, bygger möjligen en skyddande mångtydighet. Stroferna är så överlastade, eller kanske är det bättre att säga rikt lastade, för det är knappast oavsiktligt, att läsaren bara följer efter diktjaget och nästan glömmer att man tillsammans är på väg någonstans.
Jag söker för att hitta mig själv
En mask av papper täcker ansiktet
Ögonblicket leder mig
och slår mig med orons kappa
Jag försöker begripa det
för att upptäcka när du förlorade mig
Vi återvänder till våra kalla rum
Punkten roterar samtalets kårar
Det fanns en form skapad av rädsla
vackrare än en katt som vilar en vintermorgon
Förvirringen snodde med svansen och sträckte sig för att
rensa bort det gamla ljudets ogräs
Den här sången som framkallar myt och tanke
Ett lexikon om blåhet, något annat
Den här sången som ekar mellan vågskumsskratten,
tar din hand
Den är låglänt som en dröm
och fjärran som ett minne,
ljuv lik morgonkindens doft
En flöjt av mörker är tunn till antalet sidor, men lämpar sig inte för sträckläsning. Snarare för punktinsatser där alla, både mer överanvända och piggare, bilder kan processas och sjunka in, sipprande mer än rinnande, i mottagarens läsande kropp. Det är i varje fall så man lättast hör den ton som bokens titel antyder och som mörkret aldrig kan kväsa. I sina bästa stunder är den rent förtrollande.
Somaya El Sousi: En flöjt av mörker.
Översättning: Hanna Hallgren, Jenny Tunedal, Anna Jansson.
Ellerströms, 2024.
