Sedan sanktioner infördes mot Ryssland efter angreppet mot Ukraina i februari 2022 har många ställt sig frågan: Varför verkar Ryssland fortfarande kunna sälja naturresurser som olja och naturgas utan större besvär? En orsak är den växande ”skuggflottan” av ryska fartyg som kör frakt mellan ryska hamnar och andra länder. Enligt en rapport från Atlantic Council omfattade flottan i januari 2024 upp till 1 400 fartyg.
I klassiska teorier om sjöfart har världshaven uppfattats som både fria och slutna. I boken Mare liberum (Det fria havet), utgiven 1609, skrev holländaren Hugo Grotius om havet som ett gemensamt rum där inga härskare kunde bestämma över den fria sjöfararen.
Några år senare, 1633, utmanade engelsmannen John Selden i verket Mare clausum (Det slutna havet) den här föreställningen om havet som ett slags allemansrätt. Selden föreställde sig istället världshaven som ett slagfält för geopolitiska konflikter och kommersiell konkurrens, en domän där den starkes rätt var den enda lagen. I vilket hav, det fria eller slutna, färdas den ryska skuggflottan?
Före vi kan ta oss an den frågan bör vi fastställa vissa fakta. Först och främst: Vad menas egentligen med en skuggflotta? Hur vet vi att en sådan alls finns? I skrivande stund verkar två datakällor användas för att få bukt med den frågan.
Automatic Identification System (AIS) är ett transpondersystem som genom VHF-radio skickar datapaket från ett fartyg med uppgifter om dess namn, position, fart, med mera. AIS-data kan läsas av andra fartyg, men också av satelliter som samlar AIS-data på global nivå. Enligt SOLAS-konventionen från 1974 ska alla större fartyg skicka en AIS-signal.
Redan före kriget i Ukraina uppskattade vissa forskare att upp till 40 procent av fartyg som borde använda en AIS-transponder antingen helt lät bli att dela AIS-data eller skickade förfalskade AIS-data. Inom den ryska skuggflottan är bägge metoder gängse praxis. Tidigare i år angav hundratals fartyg inom flottan sin position som flygfältet i Moskva, långt från närmaste hamn.
Utöver AIS har en del forskare under de senaste månaderna förlitat sig på satellitbilder som analyserats genom ”fjärranalys” (remote sensing). En forskningsgrupp ledd av Andrej Androjna vid universitetet i Ljubljana använde en kombination av AIS och data från två satelliter i det europeiska Copernicus-programmet (vilket för övrigt erbjuder den bästa öppna satellitdatan för den breda allmänheten) för att kartlägga hur ryska fartyg i vatten nära Grekland och Rumänien tog emot olja från fartyg från Ryssland och sedan gav vidare oljan till fartyg som kunde segla vidare utan att spåras tillbaka till ryska hamnar.
Det ligger något intressant i att just världshaven är arenan där Ryssland kan utmana handelsembargot som Väst upprättat. Om vi tar Schmitts teorier på allvar grundar sig själva tanken om neutrala internationella vatten på västlig liberalism och internationalism.
Den tyska juristen Carl Schmitt, (ö)känd för sina cyniska men ofta klarsynta geopolitiska analyser, var en maritim uttolkare av Grotius och Selden. Schmitt beskrev i flera verk relationen mellan hav och land som en grundval för den rådande internationella ordningen, ett slags nomos på vilket alla andra regler stadgades.
I boken Land und Meer, utgiven medan Schmitt var medlöpare till den tyska nazismen, beskriver han havet som en domän där den rigida uppspaltningen av landområden mellan nationalstater inte gällde.
På haven var det Storbritannien, den dominerande marina stormakten, som härskade, kontra den kontinentala Großraum-kulturen som Tyskland bedrev efter att Hitler kommit till makten. Utgående från denna motsättning framställde Schmitt den brittiska varianten av internationell lag som ett slags falsk universalism utan vördnad för gränser mellan stater och folk.
I en läsvärd artikel beskriver statsvetaren
Joshua Derman hur havet sålunda hos Schmitt blev ett slags ställföreträdare för hans kritik mot Nationernas förbund, en attack mot liberala ambitioner på att skapa en värld grundad på dialog mellan folken istället för öppna och uppriktiga konflikter.
Utgående från Schmitt förespråkar idag Alexander Dugin, den kända högerradikala teoretikern med nära band till Putins regim, ett kontinentalt ”eurasiatiskt” projekt för Ryssland som en konkurrent till tre andra Storrum – USA, Asien kring Kina och Europa. Statsvetaren David Lewis menar att speciellt USA hos Dugin framträder som en representant av den maritima universalism som Ryssland står i opposition mot.
Det ligger något intressant i att just världshaven är arenan där Ryssland kan utmana handelsembargot som Väst upprättat. Om vi tar Schmitts teorier på allvar grundar sig själva tanken om neutrala internationella vatten på västlig liberalism och internationalism. Ryssland utnyttjar den regelbaserade internationella ordningen för att underminera den maritima ”civilisation” –företrädd av den Nordatlantiska fördragsorganisationen –som är ordningens främsta garant. Kaoset på världshaven är både verkan och orsak till den vacklande internationella ordningen.
Därför kan Väst inte ingripa på haven, annat vore ju att underminera mare liberum och den internationella ordningen. Hur svarar man då? Varken på land eller vatten, men delvis genom luften. I satellitgranskningarna av den ryska skuggflottan framträder luften nästan som en ställföreträdare för liberala ideal om transparens: Om havet är det offentliga rummet på den internationella arenan är luften principen om öppen kommunikation.
Ironiskt nog förlöjligade Schmitt liberalismen just på grund av att den ersatte den politiska konflikten med oändliga samtal utan verklig tyngd. På något plan verkar vädjan till AIS-systemet och granskningar av trafik genom satellitdata ge honom rätt. De är teknokratiska svar på en olöslig geopolitisk konflikt. Men så fungerar liberalismen. Den ryska skuggflottan må segla på mare liberum, men den driver fram ett nytt mare clausum.
