Svenska folkpartiets nytillträdda ordförande försvarar regeringssamarbetet med Sannfinländarna trots att det för honom personligen var ”allt annat än självklart”.
Anders Adlercreutz axlade ordförandeskapet för Svenska folkpartiet (SFP) ett år in i Petteri Orpos högerregering. En regeringsmedverkan som SFP fått kritik för både inom och utanför partiet, vilket också synts i lägre understöd i opinionsundersökningarna.
Ny Tid träffar Adlercreutz för att fråga hur han ser på SFP:s roll i en regering där Sannfinländarna håller i taktpinnen för migrationspolitiken. Vi har fått en halv timmes audiens på -Undervisnings- och kulturministeriet, men ett tidigare möte drar ut på tiden så intervjun börjar nästan en halv timme försenat.
På frågan hur han ser på sin roll som ordförande i den rådande politiska situationen svarar Adlercreutz med hur han ser på SFP:s roll som ett mittenparti i en allt mer polariserad politik där, som han beskriver, vänstern har glidit mera vänsterut och högern mera högerut, och där den populistiska högern skapat en polarisering på liberal-konservativ-axeln.
– Jag ser att SFP har en speciell roll i att försöka möjliggöra olika koalitioner för att inte skapa en extrem blockbildning.
– I den förra regeringen hade vi ett brett spektrum i ekonomiskt tänkande och då var vår uppgift att värna om en sund ekonomisk politik och åtgärder som främjar sysselsättningen. I den här regeringen lyfter vi upp liberala värderingar och försöker skapa moderation i den ändan.
Hur tycker du ni har lyckats med det?
– Jag tycker att vi har lyckats hyggligt bra. Vi visste att vissa delar av regeringsprogrammet skulle bli speciellt utmanande för oss, men vi har trots allt lyckats ändra flera propositioner till det bättre.
Som exempel nämner han lagförslaget som ursprungligen stipulerade att alla personer med uppehållstillstånd på grund av arbete har tre månader på sig att hitta nytt jobb innan man blir utvisad. I det förslag som nu går vidare i beredningen ska vissa grupper få sex månader tid att hitta nytt jobb innan uppehållstillståndet dras in. Det gäller alla som jobbat i landet i över två år, samt experter och personer i ledande positioner.
Adlercreutz nämner också andra åtgärder för att främja internationalism: det ska bli enklare för utländska studerande att få permanent uppehållstillstånd och det ska bli möjligt att avlägga studentexamen på engelska.
– Det är en viktigt fråga för expat-familjer, säger Adlercreutz.
Också oppositionen måste inse fakta
I samband med att Sannfinländarna förringade regeringens antirasistiska kampanj i somras, sa statsminister Petteri Orpo att regeringen samarbetar bra kring de viktigaste frågorna: balanseringen av ekonomin och en reform av arbetsmarknaden. På frågan om Adlercreutz delar Orpos syn på prioriteringarna svarar han att det inte går att rangordna på det sättet: allt är viktigt och politiker har ett ansvar på många plan, både för lagstiftningen och för hurudan diskussion de för i offentligheten.
– Men den stora utmaningen för Finland är ekonomin. Inför regeringsförhandlingarna hade vi en stor debatt om hur stort anpassningsbehovet var. Då ansågs sex miljarder vara en ganska hård tolkning. Ett år senare insåg vi att sex miljarder är alldeles för lite. Vi måste anpassa för tre miljarder till och trots det har vi ett stort underskott.
Adlercreutz anser att även oppositionen måste kunna visa upp anpassningsåtgärder – alltså nedskärningar – i sina skuggbudgetar. Nästa regering kommer också att fortsätta på samma linje oberoende av sammansättningen eftersom det är ”objektivt sett helt nödvändigt”, menar han.
På frågan om Adlercreutz delar Orpos syn på prioriteringarna svarar han att det inte går att rangordna på det sättet: allt är viktigt och politiker har ett ansvar på många plan, både för lagstiftningen och för hurudan diskussion de för i offentligheten.
Stora försämringar för invandrare
SFP har fått mest kritik för att genom regeringsmedverkan göra det möjligt för Sannfinländarna att driva igenom sin migrationspolitik. Regeringen har redan hunnit stifta många lagar som försämrar invandrares levnadsvillkor i Finland: Asylsökande får inte längre ansöka om uppehållstillstånd på grund av arbete eller studier (det så kallade ”filbytet”), mottagningspenningen för asylsökande har sänkts och det blir svårare att få permanent uppehållstillstånd och medborgarskap.
Nu bereds en lag för att göra familje-återförening svårare, inklusive att återinföra försörjningsplikt för minderåriga asylsökande som vill få sin familj till Finland. En lag om att kunna frihetsberöva asylsökande på lösare grunder och förlänga tiden för att kunna hålla personer i förvar från 12 till 18 månader, ska snart klubbas igenom.
Hur förhåller du dig till det lidande som de här lagarna oundvikligen kommer att orsaka enskilda individer?
Adlercreutz för först handen till sin surfplatta på bordet framför och säger någonting om hur det nu var det stod i lagförslaget om familje-återförening för minderåriga. Men så lägger han händerna i knät och konstaterar:
– Ja, i regeringsförhandlingarna där vi var fyra partier var tre partier mycket samstämmiga i invandringspolitiken och ett parti hade en annan syn, och det var SFP. Så vi får finna oss i att programmet inte till alla delar reflekterar våra mål. I fråga om arbetskraftsinvandringen finns det många saker som är i linje med vår politik.
Det är ju ingen som tvingar partiet in i en regering. Fast det går emot era humanitära värderingar är ni med och förverkligar den politiken.
– Nej ingen tvingar oss med i den här regeringen, trots att vi visste att det skulle bli utmaningar på den här fronten. Ingen tvingade oss med i den förra regeringen fast vi visste att det kommer att ha negativa följder för den offentliga ekonomin.
Adlercreutz återupptar tråden om nödvändigheten i att göra stora nedskärningar.
– Ett parti måste alltid fundera var man kan göra mest nytta. Inga av de partier som nu är i opposition hade realistiska planer på hur sparkravet på sex miljarder skulle uppnås. Vissa hade inte ens en vilja att förhandla, så det blev de här partiernas plikt att försöka nå en samsyn.
Adlercreutz tillägger att i den förra regeringen fick SFP flera gånger bryta arm med Socialdemokraterna och Centern som hade en mera konservativ linje i människorättsfrågor.
Vill du öppna upp vad det handlat om?
– Nej, men jag menar bara att det finns sådana här situationer i varje regeringssamarbete.
SFP har hävdat att det skulle vara ”ännu värre” utan SFP i regeringen och att partiet kan fungera som en vakthund för mänskliga rättigheter inifrån regeringen. Adlercreutz återkommer flera gånger i intervjun till hur SFP inifrån regeringen gör lagarna lite moderatare. Samtidigt har Sannfinländarna inte tonat ner sin rasistiska retorik, vilket regerings-kumpanerna hade hoppats på.
På frågan om SFP har någon gräns, som ifall den överträddes, skulle äventyra regeringssamarbetet, konstaterar Adlercreutz att gränsen går vid regeringsprogrammet.
Är rättsstaten hotad?
Rättsstaten har varit ämne för diskussion under det senaste året. Diskussionen var som intensivast i samband med att regeringen, tillsammans med en överväldigande majoritet av oppositionen, drev igenom den så kallade avvisningslagen som möjliggör att begränsa rätten att söka asyl vid Finlands gränser.
Rättsstatsprincipen skyddar allas likvärdighet inför lagen och förhindrar att regeringar godtyckligt utnyttjar makten. Sannfinländarna har upprepade gånger hävdat att regeringen i kraft av sin parlamentariska majoritet har rätt att stifta precis sådana lagar de vill.
I en ledare i Hufvudstadsbladet tog den numera pensionerade ledar-skribenten Susanna Ginman fasta på problematiska aspekter hos den nya lagen om medborgarskap ur ett rättsstatsperspektiv. Bland annat förlängs tiden som man måste bo i Finland innan man kan ansöka om medborgarskap från fem till åtta år och för asylsökande räknas inte längre den tid som man vistas i landet medan asylansökan behandlas.
Många instanser har påpekat att det inte fanns några problem i den tidigare lagstiftningen som skulle ha krävt ändringar, och att det är problematiskt att stifta lagar som klart försämrar enskilda individers juridiska ställning utan godtagbara skäl – och att endast hänvisa till regeringsprogrammet är inte ett sådant skäl. Ginman avslutar med att skriva att ”det är oroväckande och sorgligt att regeringen struntar i vedertagna principer för lagstiftningen i en rättsstat”.
Hur ser du på det här?
– Tanken att det inte finns politik i lagstiftningen är främmande för verkligheten. Jag kommer bra ihåg under förra regeringsperioden hur ett parti på vänsterkanten var hårt emot en höjning av tobaksskatten fast det rimligtvis skulle ha funnits fiskala och hälsomässiga fördelar med en höjning. Det finns förstås politik i allting, och i den här regeringen upplevde en klar majoritet att det här var en viktig fråga. Då försökte vi se till att den här skärpningen också ser realiteten på marken och tar i beaktande olika livssituationer så bra som möjligt.
Finns det plats för socialliberaler?
När det stod klart att SFP går med i regeringen med Samlingspartiet, Sannfinländarna och Kristdemokraterna, valde en del SFP-politiker att hoppa av partiet. Kritiken riktades inte enbart mot regeringssamarbetet med Sannfinländarna och invandringspolitiken utan också mot de stora nedskärningarna i socialskyddet.
En av dem som lämnade ifrån sig partiboken efter en lång karriär inom partiet var Åsa Gustafsson-, kommunfullmäktigeledamot i Åbos grannstad S:t Karins samt ledamot i Egentliga Finlands välfärdsområdesfullmäktige. Hon ångrar inte sitt beslut och har med bestörtning sett hur SFP är med och monterar ner det samhälle som partiet varit med och byggt upp under årtionden.
Hon kallar sig själv socialliberal och tycker att det förut fanns rum för en större bredd inom partiet.
– Vi rymdes alla vid samma bord och jag upplever att partiet värnade om människors välmående. Det fanns en förståelse för sociala frågor.
Adlercreutz har varit aktiv inom politiken ungefär lika länge som Gustavsson, sedan början av 2010-talet. Han däremot upplever inte att partiet skulle ha gått mera högerut i ekonomiska frågor.
– Men det är alltid en skillnad på vad partiet driver i en så att säga neutral situation och när man måste sammanfatta sina ambitioner gentemot andra partier i en regering.
Adlercreutz konstaterar också att det är lättare att säga att vi måste stävja skuldsättningen och få den offentliga ekonomin i balans än att verkligen göra det.
– Men jag tror nog att förståelsen för den ekonomiska politikens imperativ växer inom partiet när alla siffror ligger på bordet.
Efter 25 minuter måste Adlercreutz bryta upp och rusa till nästa åtagande, men han hinner ännu konstatera att SFP medverkar i ett helt nytt politiskt sammanhang.
– Och om man följde med diskussionen före riksdagsvalet var det allt annat än en självklar koalition för mig personligen, men nu försöker vi göra ett sådant avtryck som vi kan stå bakom.
