Barents Pride är en färgklick i ett höstgrått Kirkenes – och i en allt mörkare vardag för queera aktivister i Ryssland.
Vid gränsstationen Storskog i nordostligaste Norge står ett tjugotal demonstranter med regnbågsflaggor och plakat. Närmare än så här kommer de inte den ryska gränsen.
Länge var det här den sista öppna gränsövergången mellan Ryssland och Schengenområdet. Sedan maj i år är också den stängd. Undantag görs bara för de med familj, jobb, eller studier på andra sidan gränsen. Några bilar rullar förbi nu också, demonstranterna flyttar snällt på sig. Stämningen är lågmäld och allvarsam. Många är maskerade.
Patricia Kaate, politisk rådgivare på norska Amnesty och en av krafterna bakom Barents Pride, säger att hon känner av ett helt annat allvar den här gången:
– I år riskerar ryska medborgare tio års fängelse för att vara här. Det är något helt annat än det var ifjol och det präglar hela stämningen. Det blir mycket mera en markering – mot diskriminering och förföljelse, mot undergrävandet av demokratin i Ryssland – än en fest.
Drömmen om Murmansk
När idén om en pridefestival vid Barents hav föddes var tanken länge att ordna festivalen i den ryska storstaden Murmansk. När det visade sig omöjligt ordnades den första Barents Pride istället så nära som möjligt: 200 kilometer bort, i norska Kirkenes.
Där och då, hösten 2017, fanns det ännu förhoppningar om att kunna ordna en parad i Murmansk inom en överskådlig framtid. Sju år senare är drömmen definitivt lagd på is.
– Det är en stor sorg för många. Men det gör också det här till en mötesplats för queera aktivister i Ryssland som är viktigare än någonsin förr, säger Kaate.
Hon var med redan vid starten. Det var också Mina Skouen, senior-rådgivare på människorättsorganisationen Den norske Helsingforskomité. Tillsammans med Amnesty, Setas systerorganisation FRI och den ryska människorättsorganisationen Equals är de initiativtagare till Barents Pride.
Skouen säger att den snabba utvecklingen i Ryssland sedan 2017 har överraskat henne.
– När vi startade såg vi på Kirkenes genom våra ryska kollegers ögon, som en plats där ryska queera kunde känna sig trygga. Så är det inte i samma utsträckning längre, den ryska regimen vet i högre utsträckning om vad som sker också utanför landets gränser. Ryska aktivister lever under risk hela tiden, oavsett var de är.
Bara de senaste åren har inneburit ett stort bakslag för HBTQI-rörelsen i Ryssland. Redan 2013 förbjöds ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer” till minderåriga. För två år sedan utvidgades lagen till att gälla även vuxna. Ifjol stämplade högsta domstolen ”den -internationella hbt-rörelsen” som extremistisk – och i år terrorlistades den i Ryssland. Hbtqi-aktivister riskerar nu upp till tolv års fängelse.
– Det betyder att de som kommer hit riskerar mycket för att vara queera- aktivister. Därför vill vi skapa en gemenskap här, ett andrum och möjlighet att mötas, förklarar Kaate. Vi, ryska och norska aktivister, kommer till Kirkenes för att fira kärlek och sammanhållning, solidaritet och mångfald – och för att stå upp mot diskriminering. Fest och protest.
För många som varit vana vid att se på Ryssland som en god granne är en rysk-norsk pride en påminnelse om att det goda grannskapet en dag kan komma tillbaka.
Grannskapet lever
Sedan 2022 koordineras Barents Pride- från den norska sidan av Arctic- Pride. Festivalchef Lars Kaupang säger att projektet har blivit väldigt viktigt för honom personligen.
– Det finns en ansvarskänsla i arbetet, eftersom du vet att om du inte gör det ordentligt så kan faktiskt någon bli straffad och förföljd. Det är väldigt starkt att möta alla människor som kommer hit och riskerar allt, för att vara sig själva en enda vecka om året.
Också lokalsamhället har tagit till sig festivalen. Det största ekonomiska stödet kommer från Barents-sekretariatet, som i sin tur ägs av de nordnorska fylkena. Dessutom ökar det lokala engagemanget och deltagandet för varje år. Årets pridevecka bjöd bland annat på konserter med både lokala och ryska artister, panelsamtal med lokala LO kring den queera vardagen i Kirkenes och en regnbågsmässa i Kirkenes kyrka. Sam-arbetet mellan de lokala och internationella krafterna flyter på.
– För folk här i Øst-Finnmark har Ryssland alltid varit en nära granne, konstaterar Kaate. Men det har ju också kriget satt stopp för. För många som varit vana vid att se på Ryssland som en god granne är en rysk-norsk pride en påminnelse om att det goda grannskapet en dag kan komma tillbaka.
Kamp för visum
En stor utmaning – och en stor skillnad i relation till läget år 2017 – är däremot de norska myndigheternas inställning till ryska aktivister efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.
– Norge har varit en enormt viktig allierad för ryska aktivister, människorättsförsvarare och journalister i många år. Men som det fungerar idag är det väldigt lite kvar av den solidariteten, menar Mina Skouen.
Idag handlar en stor del av hennes arbete om att försöka övertala justitie-departementet att bistå ryska aktivister med visum, så att de kan fortsätta sitt arbete i hemlandet.
– Det finns ryska aktivister som önskar stanna i landet, men som behöver kunna resa ut för att berätta om det Ryssland som det internationella samfundet inte längre har tillgång till. Och som behöver kunna resa ut om något sker, till exempel om polisen plötsligt står bakom dörren
I Norge är det nästan omöjligt att få mer än kortvariga, nationella visum. För dem krävs dessutom stora mängder personlig information, om bland annat privatekonomi och familjeförhållanden, sådant som queera- aktivister inte alltid har möjlighet att uppge – i alla fall inte utan betydande risk.
Också Patricia Kaate är kritisk till justititedepartementets sätt att hantera situationen.
– Jag förstår inte att det ska vara så svårt att få visum för ryska aktivister som vill delta i ett evenemang i Norge- – som dessutom till stora delar finansieras med offentliga medel!
Hon menar att det finns en problematisk tendens att sätta likhetstecken mellan ryska aktivister och den stat de kämpar mot. I takt med att Ryssland isoleras glöms också aktivisterna bort.
– För mig är den queera rättighetskampen i Ukraina, Ryssland och Norge delar av samma kamp. Genom att inte inkludera vissa grupper slår man under benen på det som borde vara en gemensam rättighetskamp.
Lars Kaupang instämmer.
– Det har provocerat mig oerhört i många situationer, när det talas om den internationella bilden för queera, att ryssarna inte inkluderas. Ska man tala om någon borde man egentligen tala om alla. Men i vissa situationer känns det som att ryssarna inte nämns, för att … det blir för komplicerat.
En större protest
På senare år har diskussionen ofta gått het kring politikens roll i priderörelsen. Senast kring Copenhagen Pride och huruvida rörelsen borde ta ställning till Israel-Palestina-konflikten, med kritik från både höger och vänster.
På Barents Pride är politiken ständigt närvarande, av naturliga skäl. Så måste det också vara, menar Kaupang.
– Det är fel att säga att Pride inte är politik, för allt pridearbete är politik. Sen är vissa projekt mer politiska än andra.
Skouen instämmer.
– Om du tar politiken ur Pride så är det inte längre Pride. Frågan är ändå vad du använder politiken till. Om du använder politiken i Pride för att hålla någon grupp utanför, då förlorar politiken sin funktion.
Kaate väljer att se frågan ur ett rättighetsperspektiv.
– Pride är per definition ett sätt att använda rätten till församlingsfrihet. Så länge den rätten angrips på många håll i världen är det skamligt med människor som menar att Pride inte är politiskt. Om Pride inte vore politik skulle evenemanget inte vara förbjudet på så många ställen.
Hon ser priderörelsen som en del av en större kamp mot den auktoritära vändningen i världen.
– Denna vändning innebär också en anpassning till patriarkala samhällsstrukturer, där kvinnor och män har snävt definierade könsroller, där kvinnors roll är att föda och uppfostra barn – och där queera inte har en plats. Därför blir också den queera rättighetskampen en del av kampen mot den globala auktoritära vändningen. Pride är en del av en större proteströrelse.
Kampen fortsätter
Årets prideparad går igenom ett grått och regnigt Kirkenes, den sista lördagen i september. Trots det är både uppslutningen och stämningen hög. De ryska och norska aktivisterna går sida vid sida med lokala krafter, barnfamiljer och beslutsfattare. Det är slagord och plakat på tre språk, kärlek och politik. Från en bärbar högtalare spelar både Queen och partisanernas kampsång ”Bella Ciao”. Fest och protest.
Det är verkligen en mötesplats och ett andrum, på en plats och i en tid där det kanske är viktigare än någonsin. Det tar också Kaupang fasta på mot slutet av vår intervju.
– Bara att kunna ha dessa mötesplatser och träffpunkter tillgängliga för aktivisterna en långhelg är faktiskt värt mer än allt annat. Så känner jag åtminstone just nu.
Han är tyst en kort stund.
– Vi kommer alltid att göra så gott vi kan för att hjälpa. Och vi kommer alltid att fortsätta kämpa.
Foto: Lukas Lundin
