Det börjar med diktjagets och Kards stillsamma vandringar i en park, ett tydligt avgränsat område utan väggar där tvåsamhetens självklara närhet, förundran, tillkortakommanden och slut skildras. I parken finns också de drömda flickorna, de dyker upp, går och gör som de vill. Ibland lyssnar de mumlande till paret, senare till hon som är ensam kvar. Sorgen och melankolin stannar kvar. Diktsvitens andra del utspelar sig på en mindre yta i ett flickrum där dockan Taylor kläds på och av i flicklekar, glöms bort och försvinner utan minnesstund medan flickorna fyller lungorna med cigarettrök och fantiserar om livets möjligheter.
Hannele Mikaela Taivassalos De drömda flickorna är en diktsvit som nuddar vid den frihet som finns i både i tvåsamheten och i flickrummet – att tillsammans med andra i stängda rum se världen öppna sig. Och att sorgen då rummen övergivits, eller då man villrådig står ensam kvar, både är en sorg över ett borttappat jag och över en förlorad meningsdimension som var gemensam; ”Efteråt / är allt alltid annorlunda”. Efteråt kan dockan Taylor fungera som identifikator för ett jag som övergetts och tappat fästet.
Den förlorade kärlekens spillror är en tematik Taivassalo i sina två tidigare verk visat att hon kan, så även här i verkets första halva vid parken. Diktjaget skriver ibland till Kard, minns deras gemensamma vandringar och irrfärder som reparerades med en resa – ”och det var underbart”.
Språket upprätthåller sig vid tvåsamhetens skiftningar och rör sig med vigheten hos en katt; ”Jag längtar efter tiderna när vi hela tiden frågade varandra VA? Men fortsätter känna varandras kroppar hårt mot väggen. Men i parken finns inga väggar. Där står vi handfallna och väntar på vädret.” Sedan försvinner Kard; ”Det är kyligare i parken nu / kanske är det natt. Jag väntar inte längre / på det som är förlorat. Parken är så tom / och så vidsträckt, man kan inte se om den har någon början / något slut.”
Det är bara diktjaget och de drömda flickorna som är kvar – och utan en fortsättning i flickrummet skulle detta räcka för läsaren att förbryllas över hur de drömda flickornas närvaro får sorgen att leva och spreta i olika riktningar – så som sorg gör. Påminner de om något som föregick tvåsamheten? Representerar de sorg, ett existentiellt behov, drift eller fetisch? ”Men jag hade också talat med de drömda flickorna / liksom viskat med dem / som man gör, lyssnat på ljudet / de där små munnarna / och i dem tuggummi och saliv / inbillat mig hur söt / andedräkten blir / och fuktig / ur så små munnar / som flickornas / och de korallröda tungorna. / Sedan gick jag hem.”
Trots en stilsäkerhet kommer rörelsen helt av sig i verkets andra hälft flickrummet. Efter några genomläsningar vill även jag gå hem. Oroad över att jag möjligtvis missat något fundamentalt i detta verk kan jag inte låta bli att undra varför. Tappar verket bort sig på ett meta-plan i ett estetiserande av flickskap – mjuka flickkroppar, manér och rekvisita? Eller är det den mjukheten, mer loj än drömsk, i språket som gör att det jag borde känna rinner av mig lika lätt som det böljar fram – och i stället irriteras jag av estetiken? Ett verk som vill röra sig i förlustens landskap borde ha förmågan att beröra mig djupare än så.
Hannele Mikaela Taivassalo:
De drömda flickorna.
Ellips, 2024.
