Allt tar vägen är Bengt Bergs 26:e diktsamling. Peter Björkman beskriver en poesi som inte förutsätter en duktig läsare. Ur det vardagliga öppnar sig världen.
Torsbypoeten Bengt Berg (f. 1946) har under år 2024 publicerat två böcker. En
internationellt bästsäljande biografi skriven tillsammans med barndomsvännen, fotbollstränaren Sven-Erik ”Svennis” Eriksson (1948-2024) En underbar resa. Och så Bergs 26:e diktsamling Allt tar vägen. En bok som firar Bengt Bergs 50 år som poet. Det är däremot alls inte någon fotbollsdiktsamling även om det faktiskt bland bokens 59 dikter finns ett par som berör fotboll. En handlar om Häckens damfotbollslag. Den glada dikten slutar: ”De märker inte / att solen gått ner, de / bara fortsätter / och / efter dryga 90 minuter / är matchen slut: 2-1 / till Häcken”. I den andra berörs de svenska fotbollskvinnornas besvikelse efter en förlustmatch mot Spanien.
Fotbollsdikterna är raka och resonerande. Poeten vill få läsaren att slippa höga trösklar. Inför Bengt Bergs författarskap generellt gäller samma sak. Jag behöver som läsare inte förställa mig eller försöka vara duktig och pretentiös. Berg skalar ner verkligheten till en allmänmänsklig botten, där han skapar rum som jag ovillkorat känner mig välkommen att vistas i. Platser som sakligt bottnar i det vardagliga, i det i någon mening för alla tillgängliga. Dikten ”Det hela” lyder:
Jag är GLAD
över
att ha fått
ännu en dag
men
jag vet inte
vad
jag ska göra
med den,
inte heller
vad den
ska göra
med mig.
Katten
sover
på en blå
dyna.
Stolen
står
på golvet
Det var det hela.
Detta att öppna världen från en kravlös position gäller också en dikt som ”Lukten; stanken” som inleds med något så trivialt som ett toalettbesök: ”Jag har skitit och det gick bra; gläds åt den genuina stanken nerifrån toalettstolen, den stämmer…”
Att vissa dikter är ytterligt avskalade och enkla, speciellt de 19 dikterna i samlingens andra avdelning av sex, betyder inte att de är banala eller platta. Med utgångspunkt i sådant som rör sig i poetens vardag öppnar sig dikterna mot världen, både den inre och den yttre.
Berg inleder boken med ett citat från den franske poeten Eugène Guillevec (1907-1997) som lyder: ”När du sjunger för din egen skull, / öppnar du för andra / rymden som de längtar efter”.
Och Bergs dikter kan nog sägas vara sådana sånger, sånger han sjunger för sin egen skull. Men det som är botten i Berg är rätt långt också botten i mig. Och från denna botten utvecklar han sedan sina dikter på ett samtalande sätt, som aldrig släpper taget om mig som läsare.
I boken finns en avdelning dikter dedikerade till diktarkollegor som den norske vissångaren Malvin Skulbru samt till författare som Carl-Göran Ekerwald, Göran Palm, Stewe Claeson samt den tyske författaren Michael Augustin. I dikten till Augustin ryms en befriande syn på poesin – som inte är krävande utan öppen och givande:
Måste man förstå de obegripliga dikterna
eller kan man lätta på kragen
och istället tänka på
hur många andra fina dikter
som ändå finns,
varav några är obegripliga
medan andra bara är vackra i sin egen rätt,
nästan i sin egen värdighet.
Bengt Bergs dikter i Allt tar vägen utgår geografiskt från de värmländska trakter han känner väl. Här finns landskapet där årstiderna skiftar. Järnvägsstationen i Torsby är utgångspunkt i en av dikterna, men han rör sig globalt, som i dikten “Spiken” som handlar om en pojke i Lima som tvingas putsa skor för familjens försörjning. En av samlingens få direkt politiska dikter.
Sammanfattningsvis. En allmänmänsklig diktsamling som bjuder in brett. Och som inte släpper taget om sin läsare. Läs!
Bengt Berg:
Allt tar vägen.
Heidruns, 2024.
