Rosanna Fellmans diktdebut Strömsöborna (2019) är en frodig kavalkad av olika diktjag. Med både skärpa och ömhet skildras olika öden i samhällets marginaler. I uppföljaren Republikens president – Tasavallan presidentti (2022) skriver Fellman en mångspråkig politisk satir fokuserad genom en enda huvudperson. I aktuella Det Jakobstad ingen vill ha filtreras intrycken av Jakobstad genom ett hemvändande diktjag på besök från Helsingfors.
Det är ingen lätt relation diktjaget har till sin hemstad. I barndomen finns mobbning och utanförskap, tanklösa hänsynslösa barn och blundande vuxna. I ungdomen ett fortsatt utanförskap maskerat som ett val och ett påtaget försök till hårdhet. Vad finns nu? Allt det tidigare nämnda, men dessutom en ny status som känd kulturpersonlighet och ett outtalat, envetet och inre (?) krav på förlåtelse för det som varit. Diktjaget kan ändå konstatera ”(…) nyfunnet socialt kapital kan aldrig betala bort vem man en gång var”.
Fellman är estradpoet, översättare, föreläsare och aktivist. Som de tidigare diktsamlingarna är dikterna i Det Jakobstad ingen vill ha som gjorda för att framföras. Rytmen är hetsig i de längre dikterna som kan handla om diktjagets fascination för katter och hur illa den kan rimma i ett ointresserat klassrum. I stor font kräver omvärlden av det unga diktjaget att hon ska ”Slut ti satan pyl” i ett Jakobstad uppdelat i KnarkJeppis, JesusJeppis och KulturfondsJeppis. Det skaver i diktjaget av friktionen mellan rollerna och omöjligheten att passa in.
Innehållsligt lyckas Fellman väl med att skapa stämningar och beskriva mobbningens efterverkningar och snårigheten i att komma hem, förändrad men sig lik. Språkligt är diktsamlingen inte nyskapande i någon större mån. Jag kan sakna den frejdiga språklek och de kreativa rimmen Fellman strött runt i de tidigare diktsamlingarna, men kan leva med att de fattas till förmån för det nya allvar hon nu utforskar.
Det är ändå den visuella, fysiska utformningen av boken snarare än den språkliga formen som bäst matchar tematiken. Omslaget pryds av en gråtonad vintrig bild av en folktom parkeringsplats med en air av tristess. På baksidan av omslaget sitter Fellman och röker i en klart somrigare miljö. Båda dessa bilder täcks in av ett svart skyddsomslag som är litet för litet för att sitta bekvämt runt pärmen. Det halkar omkring under läsningen, skaver.
Pappret i boken är tunt. Dikten från föregående sida skymtar igenom varje uppslags vänstersida, och på varje uppslags högersida ser man skuggan av följande dikt. Som illustration för hur vår historia på gott och ont gör avtryck i oss är det oerhört talande. Diktjaget bär med sig sin historia, de dömande blickarna sitter kvar, liksom under huden.
Det Jakobstad som ingen vill ha mynnar efter en grundlig genomgång av grundförutsättningarna ut i en hetsig monolog om hur kravet på förlåtelse, må det vara ett inre eller ett yttre krav, stöter mot förlåtelsens omöjlighet. Fonten här är stor och texten rör sig nära klyschan men Fellman rätar snart upp skutan igen med en lång dikt som istället för förlåtelse föreslår förlikning. En bra plats för avslut.
Rosanna Fellman:
Det Jakobstad ingen vill ha.
Förlaget, 2024.