21

Från Amos Rex välupplysta lokaler öppnas dörrarna till ett mörkt utrymme. Där inne finns den palestinska konstnären Larissa Sansours mörka minnen och trauman, men också hennes största soloutställning hittills. 

 

När dörrarna stängs bakom mig låter jag mig omslutas av mörkret medan ögonen vänjer sig vid avsaknaden av ljus. Det första jag möts av när jag blinkat klart är den svartvita filmen In Vitro (2019) som utspelar sig i efterdyningarna av en miljökatastrof i ett postapokalyptiskt Betlehem. Filmen är en intensiv dialog mellan en mor och en klonad dotter som förs in i en underjordisk bunker. De minns olivträden och de saknar dem.

I anslutning till videoverket står ett stort, svart klot som är målat i den svartaste av svarta färger. Monument for Lost Time (2019) reflekterar med sin djupa, svarta färg inget ljus och skapar en optisk illusion. Blicken har ingenting att fästa på, utan sugs in i mörkret på ett hypnotiskt sätt. 

De här två verken visades för första gången på Venedigbiennalen 2019 när Sansour representerade sitt tidigare hemland, Danmark. Under de fem år som har gått sedan dess har verken oundvikligen fått en djupare mening och en ny relevans. Något som i och för sig kan sägas gälla alla hennes verk. 

– Det är självklart att konstverken får nya lager av betydelse när man betraktar dem över tid, men det är ingenting som är specifikt för min konst. Det hör till konstens natur.

Utställningen går i dova toner, mörkblått, svartvitt och allt med en överhängande mörk hinna som kunde stavas ”Israel”. Det är svårt att inte se de långa skuggorna av en utdragen och allt mer våldsam ockupation i Sansours konst. 

– Jag tror att det är svårt att se på min konst utan att dras in i politiken kring dem, för min konst är politisk. 

Som palestinier är du inte en medborgare, du är inte ens ett subjekt. Du har i praktiken ett resedokument som du ibland kan få tillstånd att resa med, men i verkligheten är du bara en fånge.

Kameran ljuger inte

Sansour är född i östra Jerusalem. Den östra delen av den uppdelade staden har varit ockuperad av Israel sedan sexdagarskriget 1967. Hela Sansours uppväxt har alltså präglats av militär närvaro, även efter familjens flytt till Betlehem.

– Det fanns alltid israeliska soldater utanför vårt hus, så jag har förstahandsupplevelse av hur det känns att vara en andra klassens medborgare och inte ha några som helst rättigheter, berättar hon och fortsätter:

– Som palestinier är du inte en medborgare, du är inte ens ett subjekt. Du har i praktiken ett resedokument som du ibland kan få tillstånd att resa med, men i verkligheten är du bara en fånge.

1988, under den första intifadan, lämnade Sansour Palestina för att studera konst i London. Efter det förde studierna henne vidare till Baltimore och Köpenhamn, och 2000 flyttade Sansour till New York för att avsluta sina konststudier. Den där vårdagen 2002 när Israel belägrade Betlehem, befann hon sig alltså långt borta från sin familj. På avstånd kunde hon inte göra annat än att se och läsa om hur israeliska stridsvagnar strömmade in i staden.

– Det var utegångsförbud och min mamma var fast inne i sitt hus samtidigt som det bombades. Jag var ju inte ens där, men trots det var det verkligen skrämmande. 

Att följa hur amerikanska medier filtrerade det som hände i Betlehem fick Sansour att inse att det fanns en diskrepans mellan mediernas rapportering och verkligheten.

– Rapporteringen hade ingen relevans för det som verkligen hände. De bilder och rapporter som jag fick från mina vänner och min familj skilde sig avsevärt från de amerikanska mediernas narrativ.

De här händelserna för 20 år sedan skulle komma att bli en vändpunkt för Sansours konstnärskap. 

– Efter det kände jag att jag inte längre kunde måla en målning eller göra en skulptur. Jag var tvungen att börja dokumentera! Det var därför jag började göra film, eftersom kameran inte ljuger. 

Dokumentärt med inslag av sci-fi

Från att i första hand ha fokuserat på måleri övergick Sansour till dokumentärfilm. Hon återvände till Palestina och började filma Betlehem, sin familj och sig själv. För drygt 20 år sedan hade hon ännu kvar familj och släkt i Palestina, men i dagsläget har alla lämnat landet. 

– Jag ville dokumentera allt och alla, för jag var rädd för att vi inte skulle finnas kvar länge till. Det verkade ju som om Israel kunde göra nästan vad som helst och komma undan med det. Det blev ett sätt att trygga vår existens och visa vad som verkligen händer. 

Sansour började aktivt integrera Palestinas historia och livet under ockupationen med sin konst.

– Det blev omöjligt för mig att separera min konst från det som jag dagligen oroade mig för. Det skulle kännas oärligt att måla en blomma när all min oro och fokus är på vad som händer i Palestina och varför vi lever i en så orättvis värld.

 

Konstens kraft

Att konst kan göra skillnad är Sansour övertygad om. 

– Jag tror inte att jag skulle göra det jag gör om jag inte trodde att konst hade en politisk kraft.

Hon pratar om konsten som en mjuk kraft som kan göra skillnad över tid. Som skiljer sig från den makt som politiker har, men ändå som något som kan anses vara ett hot mot staten, makthavarna och den rådande ordningen.

– Om konstnärer, författare och poeter inte hade någon makt så skulle inte så många vara tillfångatagna eller ha avrättats. 

Sansour berättar att det här är orsaken till att hon inte har besökt Palestina sedan sommaren 2023. 

– Eftersom jag är en konstnär som behandlar ockupationen så skulle jag kanske inte komma därifrån om jag åkte dit nu. Israel förtrycker dem som talar öppet om det här så det skulle vara riktigt skrämmande att vara där just nu. En av skådespelarna i en av mina filmer har varit i husarrest under så lång tid att jag inte längre vet hur länge det har pågått.

Efter det konstaterandet känns min nästa fråga enfaldig, men jag kan inte låta bli att fråga av Sansour om hon inte blir trött av att gräva i mörka minnen och traumatiska händelser för att skapa konst, istället för att exempelvis måla en blomma. 

– Det är väldigt utmattande, medger hon.

– Men för mig är det inget som jag gräver i för att få inspiration. Det är mina erfarenheter, min identitet och mitt liv, och jag kan inte separera det här från det jag gör.

 

Farlig retorik

Med sin konst och med utställningen på Amos Rex hoppas Sansour att riktiga dialoger skulle födas istället för partiska förenklingar. Något som hon anser att vi redan har tillräckligt av.

– Det är alltid det israeliska narrativet som styr. De försöker skydda sitt rykte genom att styra hur de framställs. Det är de själva som kallar sig för ”en progressiv demokrati”, ”den enda demokratin i Mellanöstern”, ”den mest humana armén i världen”. Inget kunde vara längre från sanningen, men ändå fungerar deras propaganda. Som palestinier måste man alltid ta ställning mot propagandan, och förklara och försvara sig mot den. 

Något som Sansour har fått uppleva som palestinsk konstnär är försöken att tysta henne genom att anklaga henne för antisemitism. 

– Ordet antisemitism används väldigt lättvindigt. Det är nästan så att ordet har förlorat sin betydelse eftersom det används enbart i syfte att svartmåla. 

Det här är inget nytt för henne, men något som hon upplever att har blivit värre under det senaste året. 

– Palestinska röster tystas ner och censureras. Jag har märkt att det här förekommer allt mer i England där jag bor, men där är det ändå inte så allvarligt som i Tyskland. Det är en oroväckande utveckling.

 

Ett försök till ett samtal om konst

Som en del av utställningen finns ett ljud som överröstar de andra. Det är ljuva toner och de lockar med en till den största filmduken på utställningen som visar As If No Misfortune Had Occurred in the Night (2022). Den palestinska sopranen Nour Darwish framför en hjärtslitande aria på arabiska med ett beklämmande budskap. 

I mourn not only the losses I can count / But also those ahead and yet unnumbered.

(Jag sörjer inte bara de förluster jag kan räkna / Utan även dem som ligger i framtiden och fortfarande är onumrerade.)

Den poetiska filmen behandlar inte specifikt Israels militära ockupation av Palestina, men det är omöjligt att inte dra paralleller. Sansour medger också att det är obekvämt att se hur verket har blivit profetiskt i skuggan av det eskalerande våldet på Västbanken och i Gaza under det senaste året.

– Det är en reaktion på det som händer nu, trots att det här är ett verk som jag blev klar med för två år sedan. 

Under vårt samtal försöker vi hålla oss till Sansours konst och hennes aktuella utställning, men gång på gång kommer vi på oss själva med att prata om konsekvenserna av Israels ockupation. Kanske för att vi inte kan låta bli, eller för att vi ständigt påminns om händelserna.

– Det är ett folkmord som strömmar direkt ur våra telefoner. Eftersom så många delar sina erfarenheter från fältet är det nu väldigt svårt att dölja sanningen.

Efter det senaste årets bilder som har naglat sig fast på hornhinnan är det lätt att se Sansours utställning som en kommentar på de grymma människorättsbrott som civila palestiner utsätts för av den ockuperande makten.

Det ska ändå sägas att det här inte enbart är en konstutställning om en inhuman ockupation av ett land, men det är en konstutställning av en palestinsk konstnär som har levt under israeliskt förtryck. Det här sätter sin prägel på slutresultatet och det blir så mörkt som det kan bli i Amos Rex utrymmen. Sansour hoppas innerligt att det inte blir mörkare än så här.

– Det måste finnas en gräns för hur mörkt det kan bli innan det kan börja bli bättre.

---

Larissa Sansour

Video- och installationskonstnär

• Född 1973 i Östra Jerusalem.
• Bosatt i London.
• Jobbar tillsammans med den danska författaren och regissören Søren Lind, som också är hennes partner.
• Har studerat konst i Köpenhamn, London och New York.
• Tidigare soloutställningar: Konsthallen i Göteborg 2024, KINDL i Berlin 2023, Whitworth Gallery i Manchester 2023, Copenhagen Contemporary 2020 och representerade Danmark på konstbiennalen i Venedig 2019.
• Videoverken har visats som del av grupputställningar på flera av de stora konstinstitutonerna i världen som MoMA i New York, Centre Pompidou i Paris och Tate Modern i London.
• Utställningen består av fem videoverk och ackompanjeras av installationer. Den visas på Amos Rex till 2 mars 2025. 
• ​​Instagram: @larissasansour

---

 

Som en del av utställningen kommer en ny film av Larissa Sansour visas den 26.2 2025 på Bio Rex i Glaspalatset. Familiar Phantoms är en experimentell dokumentär kortfilm med inslag av specialeffekter som baseras på familjealbum och arkivmaterial. 

Utställningen visas fram till den 2.3.2025 på Amos Rex (Glaspalatset), Mannerheimvägen 22–24, Helsingfors.

 

Foto: Tuomas Uusheimo, Charlotte Winberg