Världen är på väg mot en global temperaturökning på mellan 2,6 och 3,1 grader vid slutet av detta sekel om vi fortsätter som nu. Valet av Donald Trump till ny president gör den senare temperaturen än mer sannolik. En sådan uppvärmning kommer att få förödande konsekvenser för den mänskliga civilisationen, konstaterar Förenta nationernas miljöorgan UNEP i sin årliga sammanställning av utvecklingen på klimatområdet, Mission Gap Report.
Vi vet att vi måste minska utsläppen av växthusgaser med mer än 50 procent till 2030 och nå netto noll-utsläpp vid mitten av seklet om vi ska ha en rimlig chans att stabilisera klimatet och undvika stormar, översvämningar, torka och andra väderrelaterade katastrofer. Det innebär – vilket vi också vet – att vi drastiskt måste minska användningen av fossila bränslen. Kol, olja och fossilgas som inte redan utvunnits behöver ligga kvar i marken.
Det kommer inte att ske. De stora fossilbolagen säger öppet att de tänker fortsätta exploatera sina fyndigheter.
Vid det här laget har 29 klimatkonferenser hållits i FN:s regi utan att parterna har lyckats enas om verkliga begränsningar av utsläppen. Det närmaste man kommit är Parisavtalet med dess målsättning att hålla temperaturökningen ”väl under två grader och sträva efter att begränsa den till 1,5 grader”. I praktiken är 1,5-gradersmålet redan kört och sannolikheten för att vi ska klara av att hålla ökningen av medeltemperaturen vid två grader minskar snabbt.
Förenta nationernas klimatkonferenser känns allt mer som meningslöst spel för gallerierna. Hade parterna verkligen velat komma överens om verkningsfulla utsläppsminskningar hade man inte behövt 29 COP-möten på drygt 30 år – det hade räckt med ett, som den brittiska författaren och klimatjournalisten George Monbiot påpekar. Han påminner om att det bara behövdes ett möte för att världens länder skulle enas om Montrealprotokollet för att fasa ut kemikalierna som förstör atmosfärens ozonlager.
Kemiindustrin motsatte sig naturligtvis Montrealprotokollet, men tvingades ge sig. Fossilindustrin verkar dock inte redo att kasta in handduken. I mer än 30 år har den lyckats bromsa meningsfulla åtgärder för att begränsa utsläppen. Nu pågår en omställning av världens energiproduktion mot allt mer förnybart – men den här omställningen sker inte snabbt nog. Och regeringarna i de flesta av världens länder fortsätter mer eller mindre öppet att subventionera fossilbränslen. Det verkar allt tydligare som att den nuvarande världsordningen inte är kapabel att rädda oss undan en skenande uppvärmning.
Det är kanske där, i den folkliga vreden mot makten och i gräsrotssolidariteten snarare än i en världsregering, som mänsklighetens räddning finns.
Kan en världsregering med diktatorisk makt göra det?
Ja, menar den svenske filosofen Torbjörn Tännsjö i en ny bok med titeln Från despoti till demokrati – hur en världsregering kan rädda mänskligheten. Varför lyckas vi inte stoppa utsläppen? frågar sig Tännsjö och svarar själv: därför att problemet är av global karaktär och världen är uppdelad i suveräna nationalstater. Dessa staters regeringar är fångade i ett kollektivt beslutsproblem som kallas allmänningens tragedi.
”Allmänningens tragedi” innebär att det som är bäst ur individens synvinkel oftast är dåligt för kollektivet. Vi ska här inte fördjupa oss i en debatt om detta verkligen stämmer utan bara konstatera att regeringarna i världens länder hittills inte lyckats samla sig till kollektiva åtgärder för att på allvar ta itu med klimatkrisen. Frågan är naturligtvis om de här regeringarna vore villiga att överlåta en del av sin makt och suveränitet till en världsregering, som – enligt Tännsjö – skulle vara en ”upplyst despoti” med den uttryckliga uppgiften att genomföra omställningen från en världsekonomi baserad på fossila bränslen till en som bygger på förnybar energi. Vidare skulle denna tänkta världsregering ha i uppgift att säkra den biologiska mångfalden på jorden och förhindra kärnvapenkonflikter.
När världsregeringen räddat klimatet, mångfalden och freden skulle den lämna plats för ett globalt demokratiskt politiskt system. Tännsjö ägnar en god del av sin bok åt resonemang om hur en sådan demokratisering skulle förverkligas i praktiken. Det är intressant – men frågan är hur mycket hans idéer har med verkligheten att göra.
Tanken att regeringarna i världens stater – inte minst USA, Kina, Indien och Ryssland – frivilligt skulle överlämna makten till en världsregering och få status som provinser eller kommuner i en världsfederation känns ärligt talat ganska långsökt. Det är likaså svårt att föreställa sig att någon form av internationell kupp för att installera en världsregering skulle ske – ett annat alternativ som Tännsjö föreslår. Att en despotisk regering efter fullgjort uppdrag frivilligt skulle träda tillbaka och överlåta makten till ett demokratiskt världsparlament känns inte heller särskilt sannolikt.
Naturligtvis vet vi inte hur framtiden kommer att gestalta sig. Själv jag tror att många och djupa förändringar väntar ju mer klimatkrisen skärps under de närmaste decennierna; kanske kommer världens befolkning att till sist kräva ett kollektivt styre som räddar vad som räddas kan, som Tännsjö hoppas i sin bok.
Men en total samhällskollaps verkar tyvärr än mer sannolik. Jordens medeltemperatur är nu 1,3 grad högre än under förindustriell tid, och vi ser redan nu hur samhällsordningen och det ekonomiska systemet knakar under påfrestningarna från extrema väderhändelser. Lerkokorna som kastades på det spanska kungaparet när de i början av november besökte de översvämningsdrabbade områdena i Valencia visar på en växande folklig vrede mot makthavare som inte förmår skydda medborgarna och samhället från följderna av den globala upphettningen. Samtidigt har människor från andra delar av Spanien skyndat till för att hjälpa sina översvämningsdrabbade landsmän att hantera den katastrof som drabbat dem.
Det är kanske där, i den folkliga vreden mot makten och i gräsrotssolidariteten snarare än i en världsregering, som mänsklighetens räddning finns. En aspekt som Torbjörn Tännsjö tyvärr inte alls diskuterar i sin bok.
Kolumnen publicerad i Ny Tid 12/24 den 2.12.2024