Orubblig civilisationskritik

av Henrik Jansson

Bruno K. Öijers senaste diktsamling visar att den lyriska originaliteten är intakt, skriver Henrik Jansson.

 

När jag i min ungdom började drömma om att bli författare var den svenska poeten Bruno K. Öijer en av inspirationskällorna.

Inte för att jag skulle ha läst så mycket av honom, inte då ännu, men han var redan från början en mytisk gestalt. Hade debuterat ung, som 22-åring med Sång för anarkismen (1973) och tidigt tagit också scenen i besittning.

Inom gruppen Vesuvius – som han i senare intervjuer kategoriserat som ”prepunk” – skrek han och hans kamrater fram sina dikter, och dessutom texter av anarkisterna Bakunin­ och Kropotkin. Han var också den drivande kraften bakom stenciltidskriften The Guru Papers (1972–75), som blev en förebild för den finlandssvenska publikationen Fågel Fenix (1975–77). 

Femtio år senare, i den nu utgivna diktsamlingen Växla ringar med mörkret ser Öijer – i en av de mer nostalgiska texterna – också tillbaka på den vilda Guru Papers-tiden: ”jag undrar vad väggarna minns av oss / minns dom att vi drack billigt vin / och rökte hasch nätterna igenom / (…) / minns dom att vi räddade poesin i landet / när den höll på att torka ut / och dö av tristess”.

 

Under pauserna tillkommer läsare 

Men vägen till den nya samlingen har inte varit spikrak. Efter att ha gett ut hela åtta titlar åren 1973-81 stannade Öijer upp, och lät den postmoderna poesianstormingen rusa förbi. 

I titeldikten skriver han nu att han på det sunkiga hotellrum där han 1981 skrev dikter ”inte ställt klockan efter tidsandan”. De texterna har sedan aldrig publicerats, men det var då han växlade ringar med mörkret ”och varit trogen sen dess”.

Återkomsten skedde inte förrän 1990 med Medan Giftet Verkar, men då togs han inom poesikretsar emot som en länge saknad frälsare. I och med den trilogi som fullföljdes med verken Det Förlorade Ordet och Dimman Av Allt hittade en ny, större publik hans dikter, samtidigt som han via scenframträdandena fick den rockstjärnestatus som sedermera bara förstärkts. 

Han har då också under de senaste decennierna kunnat hålla långa pauser mellan utgivningarna utan risk för att bli bortglömd. Det hann förflyta hela tio år mellan föregående volym Och natten viskade Annabel Lee och den aktuella Växla ringar-utgåvan, men läsarkretsen och intresset för honom har inte tunnats ut, snarare tvärtom. Också de svenska kritikerna ser det som en litterär händelse att den här 72-åringen nu kommit med nytt material.

Och givetvis har programfirman som vanligt i samband med boksläppen bokat in en lång Sverigeturné. Publik lär inte ska saknas.

 

I svärta och ljus

Det är klart att Öijers scenkarisma och mörka image med svart hatt och solglasögon – liksom hans förmåga att på scenen förvandla texterna till partitur – har en stor betydelse för hans position. Men om inte dikterna levde också som sådana skulle den personliga utstrålningen inte räcka långt.

I och med den nya boken bevisar han i alla händelser att också den lyriska originaliteten är intakt. Poesin är kraftfull, tankeväckande och orubbligt civilisationskritisk. Samtidigt som den är vackrare, både i svärta och ljus mer vibrerande känslig, än kanske någonsin tidigare.

I och med den nya boken bevisar han i alla händelser att också den lyriska originaliteten är intakt. Poesin är kraftfull, tankeväckande och orubbligt civilisationskritisk. Samtidigt som den är vackrare, både i svärta och ljus mer vibrerande känslig, än kanske någonsin tidigare.

Öijer kan använda nästan vilka slitna ord och bilder som helst, och kasta in dem i nya och överraskande sammanhang så att de plötsligt blir fräscha och intressanta. Och till råga på allt får han det att verka så enkelt.

 

miraklet
när ett barn föds
och en varg
och en fågel
och ett strå av gräs
du blåser på dammet
det eviga dammet från dom
som bara går förbi
 ser åt ett annat håll
och förmörkar
förmörkar.

 

Han blandar mörka och demoniska stråk med melankoliska och romantiska känslolägen, och bygger ibland till och med upp idylliska stämningar – bara för att i slutraderna avslöja det ihåliga och spruckna i dem.

För Öijers skönhet är inte idyll.

 

Som bäst i de långa dikterna

Som bäst är han när han låter dikterna växa till långa flöden, där verkligheten vidgas och i sig upptar drömmar och fantasier. Den poetiska blicken fångar då en exakt konkretion men ser samtidigt djupare, så att ett löv inte alltid bara är ett löv utan kanske också ett minne, en hel historia, en associationsrik dröm.

Då uppstår det vi i brist på bättre termer kunde kalla en lyrisk magi, som kan ge läsaren ett samtidigt tillträde till flera olika verkligheter.

De kortare dikterna når sedan inte alltid upp till samma nivå, det är som om Öijer skulle behöva en del rader för att verkligen hitta fram till textens hjärta. Så kanske här nu finns en del kortdikter som inte känns helt nödvändiga, men som trots allt i slutändan inte kan tynga helhetens flykt.

 

”Min älskling är den du vill vara”

Och hur folkkär han än blivit omhuldar han fortsättningsvis sin outsiderroll. Borgerligheten får hans förakt, kulturvänstern har i hans ögon alltid varit för dogmatisk, och religionen är det bäst att hålla sig långt borta från – ”en talgoxes lilla hjärta / väger tyngre än Bibeln”.

Mer hemmastadd känner han sig på den undangömda lönnkrog dit han leds av en gåtfull gestalt med ett tänt stearinljus i handen: ”därinne ligger cigarettröken tät / och spriten flödar / serpentinerna kastas / trasslar in sej överallt / Elvis och Mozart sitter vid samma piano / och sjunger I’m So Lonesome I Could Cry”.

För ”människor är vackrast / när deras glorior hamnat på sned”.

Och den avslutande dikten ”Kärlek Och Ett Immigt Fönster” växer sedan till samlingens starkaste och mest berörande stund. Poeten besjunger här en älskling som är unik, med en rad beundransvärda egenskaper – som att hon ”får nätterna att blomma” och inte ens behöver ”skryta om sånt”.

Men vem denna älskling är framkommer inte förrän i diktens sista rader.

”vi lever med såren inom oss / snart är själva tillvaron / bara en skugga av sej själv / men snöflingor virvlar / dansar under gatlyktan / min älskling är den du vill vara / men inte kan / hon måste varit förbi här i natt / och ritat ett hjärta i imman / på mitt fönster”.

Så klingar slutackordet ut i en mättad öijersk ton – lite mystik, lite mörker, lite ljus och en rimlig dos hopp.

 

Bruno K. Öijer:
Växla ringar med mörkret.
Wahlström & Widstrand, 2024.

Lämna en kommentar