Vem är jag, vem är du och vem är jag för dig – dessa frågor är centrala i Agneta Enckells senaste diktsamling obeskrivligheten. Valter Holmström har läst en bok som letar sig mot psykoanalysens tankevärld.
var frågornas ljus
hör frågornas skrin
hör tranornas rop mot kvällshimlen
Obeskrivligheten är den tredje och avslutande delen i Agneta Enckells trilogi, där den första boken inte ett ord (jag är naken) var dedikerad till Enckells man och den andra (med eget namn, utan namn, ditt namn) till hennes son. Detta avslut är tillägnat hennes föräldrar och är skrivet från barnets perspektiv, med barnets frågvisa blick på världen.
Bekant men ändå främmande
Barndomen är – antar vi åtminstone – mera intensiv och skör än det vuxna livet och har därmed blivit något av ett favoritämne för poeter. Till exempel Tomas Tranströmer inleder sin självbiografi Minnena ser mig med en liknelse om livet som en komet där barndomen utgör kometens huvud och resten av livet släpar efter som kometens svans. I samma tappning skriver William Wordsworth att ”barnet är far till människan” –och så vidare.
Enckells verk kan läsas som ett poetiskt utforskande av samma poetiska landskap, men genom att mera specifikt närma sig själva relationen till föräldrarna som löper som en grundspänning genom barnets halvfärdiga värld.
Det är också själva tillägnandet, dedikationen, som ramar in dikterna i obeskrivligheten. Verket är skrivet för Enckells föräldrar – likt en gåva –men finns även till för läsaren. Det ger texten en dubbelhet, en rörelse både mot det privata och offentliga. Att läsa den känns som att kliva in i någons barndomsminnen, beslöjat, halvt overkligt och hemligt. Tilltalet i dikterna är oftast ett du, men innehållet av detta du är öppet, statt i förändring. Man känner igen sig samtidigt som man är en främling, något som är träffande för Enckells poesi överlag.
Det förträngdas återkomst
I barnets öppna och sårbara tillstånd, kunde man psykoanalytiskt påstå, blir Vem Är Jag den mest akuta frågan. Den frågan finns inbäddad i varje tilltal till föräldern (och i även i varje tilltal därefter, för frågan lever med oss hela vårt liv). Vem är jag och vem är du och vem är jag för dig. Enckells text kryllar också av frågor.
är du en byggnad nedsänkt i vatten
är du ett ord som försvinner mellan raderna
(en obeskrivlig rörelse över tröskeln)
Är du Den som aldrig slutat att vänta
(om barnet är Blicken, om Barnets blick är Begäret)
varje andetag är verklighet
v a r ä r d u v a r ä r d u v a r ä r d u
Ropar du från Det ena rummet till det Andra
Frågorna, i kombination med dikternas hänvisningar till begär, skam, obeskrivlighet och den andras ogenomtränglighet för tankarna ännu djupare in i psykoanalysens tankevärld och speciellt till Julia Kristeva som ofta setts som en tänkare som haft inflytande på Enckells diktning. Kristeva ser i poesin ett möjligt uppror, en revolution mot språkets och självets fasta former. I poetiskt språk sker ett återvändande av något förträngt, menar Kristeva, av något levande och okontrollerbart som härstammar från tiden då vi ännu aktivt formades som språkliga varelser. När vi som vuxna allt mer håller på att sväljas av det ordnande språket, det symboliska, förtränger vi denna aspekt – men vi kan aldrig bli kvitt den helt, vår egen levande ofärdighet.
Poesin har på så vis i sig själv redan en koppling till barndomen, för genom att bryta mot den språkliga ordningen återuppväcker den minnet av formandet, det ännu inte färdiga subjektet. Den påminner oss om att vi som varelser finns till som en process, inte som ett stabilt varande utan som en alltjämt levande fråga. Enckells text faller väl in i denna beskrivning av det poetiska.
Textformen för Enckells bok är det fragmentariska – några få rader på sidan fångar upp en förtätad stämning, en surrealistisk strålning som barndomens omöjliga landskap avger. Enckell sprider ut sina dikter på lakoniska sidor, några ord, fraser, något kursiverat, vissa meningar i parenteser, majuskler och minuskler om vartannat i 13 sammanhängande helheter. Det är svårt att tyda något enhetligt mönster, och det behövs kanske inte heller. Enckell, som ofta kopplats ihop med poeter som Ann Jäderlund och Katarina Frostenson, skriver med ett språk som liknar ett språk i upplösning och tillblivelse.
Jag får känslan att vandra genom Zonen i Stalker eller doppa mig i den fragmentariska strömmen av minnen i Spegeln. Och det är just en ström som bildas i verket; en och en funderar dikterna fint, men speciellt när man läser dikterna tillsammans skapar de ett laddat tillstånd.
Obeskrivligheten är full av trösklar, rörelser, rum, hus, begär, vatten, frågor, cyklande (baklänges), skam, skog, glöd, ord. Porlandet, svävandet och drömmandet som också träder fram på sidorna påminner om Andrej Tarkovskijs stämningar som även de ofta är fästa vid barndomen och tillvarons outgrundligheter. Jag får känslan att vandra genom Zonen i Stalker eller doppa mig i den fragmentariska strömmen av minnen i Spegeln. Och det är just en ström som bildas i verket; en och en funderar dikterna fint, men speciellt när man läser dikterna tillsammans skapar de ett laddat tillstånd.
Att skriva om barndomen kan lätt bli svulstigt. Då vi söker en form av ursprunglighet i barndomen söker vi ofta något som alltid har varit förlorat, något som vi kanske aldrig i egentlig mening haft, en efterhandskonstruktion som kommer ur våra nostalgiska begär. Men Enckells bok faller inte i den fällan; obeskrivligheten, speciellt som en del av en trilogi, är både intim och öppen. Sedd som helhet är det Enckell själv som är den fasta punkten i trilogin, alltid i en levande relation till någon annan nära människa. Verken uttrycker alla således en form av kärlek. Och i det förhållandet framträder något som inte kan beskrivas.
Agneta Enckell:
obeskrivligheten.
Förlaget, 2024.