2027 kan världen få ett nytt land – för första gången på över 15 år. Det här är den blodiga historien om metaller för hundratals miljarder, gruvjätten Rio Tinto och ögruppen Bougainvilles väg till att bli FN:s 194:e medlemsstat.
Enligt en myt som ibland berättas på den paradisiska Stillahavsön Bougainville var det hit den bibliske kung Salomos män kom för att hämta guld för att bygga det första templet i Jerusalem med. Några av männen blev kvar för att vakta de återstående rikedomarna på ön, till den dag då Gud ger klartecken att använda dem för att återuppbygga templet.
Och vaktar, det gör deras ättlingar, folket på Bougainville, än idag, hävdar vissa i den starkt troende befolkningen.
Att det har varit ett tufft jobb kan många intyga.
Den gamle rebelledaren Sam Kauona matar kattungarna med kokos som han gröper direkt ur en nöt medan han berättar om det som i folkmun kallas ”krisen”. Samtidigt har himlen öppnat sig, monsunregnet vräker ner.
– Det var tio år av blodigt krig. Det var framgångar och motgångar. Ibland förlorade vi kontrollen, ibland återtog vi den. Men i slutändan besegrade vi dem, minns han.
1988 var Bougainville en krutdurk och många tyckte att det hade blivit dags att köra ut de som sågs som inkräktare som var ute efter rikedomarna.
Gruvan som krutdurk
Bougainville, en autonom region i de östra delarna av det vidsträckta Papua Nya Guinea, är fortfarande till stor del täckt av orörd regnskog. Men det finns revor i den gröna mattan, den största är Pangunagruvan, några tiotals kilometer från Sam Kauonas hus vid havet. Bougainville är nämligen, precis som myten antyder, fyllt av rikedomar. Pangunagruvan var på 1980-talet en av världens största koppar- och guldgruvor och än idag ruvar marken på metaller värda uppskattningsvis 45 miljarder euro. När Papua Nya Guinea 1975 fick sin självständighet blev gruvan, som hade öppnat några år tidigare, en naturlig grundbult i statsfinanserna. En stor del av vinsterna försvann också ner i den brittisk-australiska gruvjätten Rio Tintos fickor, samtidigt som gruvdriften ledde till omfattande miljöförstöring. På Bougainville pyrde missnöjet, speciellt bland de traditionella markägarna i Panguna-distriktet som bara fick småpengar i kompensation för markintrånget. Samtidigt ökade de sociala spänningarna när många från andra delar av Papua Nya Guinea flyttade in för att jobba i gruvnäringen.
1988 var Bougainville en krutdurk och många tyckte att det hade blivit dags att köra ut de som sågs som inkräktare som var ute efter rikedomarna. En grupp militanta landägare i Panguna, ledda av Francis Ona, en av gruvbolagets egna lantmätare, inledde en sabotagekampanj mot gruvan, som några månader senare tvingades stänga. Våldet spred sig och för att rädda sin främsta intäktskälla satte centralmakten i Papua Nya Guinea hårt mot hårt, uppbackade av Rio Tinto och Australien.
Grundade gerillaarmé
Sam Kauona var vid den här tiden en ung löjtnant i Papua Nya Guineas armé, stationerad i huvudstaden Port Moresby. I januari 1989 fick han order om att förbereda ammunition för en militär intervention på Bougainville.
– Det kändes inte bra. De här vapnen skulle användas mot mitt eget folk, säger han.
Istället för att lasta ammunition tog han flyget hem till Bougainville och sökte upp Francis Ona. Därefter bestämde han sig för att lämna sitt jobb och istället grunda en gerilla-armé, Bougainville Revolutionary Army (BRA), tillsammans med Ona och hans män.
De papuanska styrkorna använde våldsamma metoder i jakt på BRA-medlemmar. På ön Pokpok, strax utanför huvudön, brändes byarna, precis som på många andra ställen. Peter Garuai, idag byäldste på Pokpok, minns hur släkten fick fly upp i bergen. Hans bror Benedict försvann, sannolikt blev han skjuten av papuanska styrkor. Kroppen har aldrig återfunnits, ett särskilt trauma i en kultur som lägger stor vikt vid att den döde återförs till sin klans jord.
– Varken hans ande eller vi i familjen kan komma till ro förrän han är begravd, säger han.
Från kaos till omröstning
När våldet inte hjälpte försattes Bougainville i en blockad som helt isolerade ögruppen från omvärlden under en stor del av 90-talet. Blockaden tvingade fram uppfinningsrikedom. I scener ur den prisbelönta dokumentärfilmen Coconut Revolution från 2001 skildras hur fordon har konverterats till att drivas med kokosnötsolja och el skapas med hembyggda vattenkraftverk. Men uppfinningsrikedomen räckte inte långt, de flesta av de 15 000 som tros ha dött under krisen dog i följderna av den akuta bristen på såväl sjukvård som förnödenheter.
– Jag minns en havande kvinna som skrek efter hjälp att föda. Men vi kunde inte göra något, det var stridsfronter överallt. Så hon och barnet dog. Det var ett förtvivlat ögonblick att behöva bevittna, minns Peter Garuai.
Men krisen splittrade också Bougainville. Olika språkgrupper, kriminella gäng och andra fraktioner skapade ett laglöst kaos på öarna. Beväpnade grupper som var affilierade med BRA plundrade byar och mördade öbor som av en eller annan anledning sågs som motståndare och förrädare. Samtidigt bildades en intern motståndsgerilla – the resistance – som stred mot BRA och som stöttades av Papua Nya Guinea.
Först 1998 slöts fred. Tre år senare undertecknades ett fördrag som innebar att regionen fick autonom status och att en icke-bindande folkomröstning om självständighet skulle hållas. Det skedde 2019 och Peter Garuai, som förutom att han är byäldste även är en populär musiker, skrev den officiella folkomröstningssången, ”The Referendum Song”.
”This is your final countdown/Let’s unite and carry on” sjunger han i låten och han minns karnevalsstämningen som rådde.
– När folkomröstningen hölls kändes det som att se det förlovade landet, med självständigheten så nära, säger han.
Papua stretar emot
98 procent av befolkningen röstade för självständighet 2019 och nu står Bougainville på tröskeln till att bli ett eget land, i så fall FN:s 194:e fullvärdiga medlem. Parterna har kommit överens om att avgöra Bougainvilles framtid senast 2027. Ett stort hinder återstår ändå. I ett konferensrum i Bougainvilles huvudstad Buka sitter Ezekiel Massatt med bekymrad uppsyn. Han är minister med ansvar för självständighetsprocessen i Bougainvilles autonoma regering och nyligen hemkommen från ytterligare ett möte med den papuanska centralmakten. Lika frustrerande som vanligt, konstaterar han. Mötet handlade om formalia för när -Papua Nya Guineas parlament ska ratificera folkomröstningsresultatet, något som efter fem år fortfarande inte har gjorts.
– Den nationella regeringen klarar inte riktigt att uttala ordet självständighet, de kan nog inte ens stava det, säger han syrligt.
I det nationella parlamentet är frågan mycket känslig. Släpper man Bougainville riskerar fler provinser att vilja följa efter. Men i Bougainville är självständigheten inget att kompromissa med.
– Jag tänker inte komma tillbaka och berätta för folket att vi har blivit blåsta. Det får den nationella regeringen komma och göra i så fall.
Samtidigt skickar han en varning.
– Om de stoppar självständigheten kommer nästa kris inte att begränsas till bara Bougainville. Vårt unga folk kommer att fråga sig – om vi lade ner vapnen och undertecknade fredsavtalet och det ändå blev såhär, varför är det bara vi som ska fortsätta att lida? Kanske borde ni också lida.
Miljö vs. självständighet
Få på Bougainville ser idag en framtid där regionen fortsätter som en del av Papua Nya Guinea. Broar är brända, självständighet är det enda alternativet. Samtidigt har flera experter ifrågasatt hur en ögrupp med bara 300 000 invånare och en mycket svag lokal ekonomi ska kunna klara sig på egen hand. För de allra flesta invånare finns svaret på den frågan i marken. Salomos koppar och guld måste grävas upp.
På botten av den numera stängda gruvans enorma dagbrott står Michelle Peni Kaumonu på ett pickup-flak och tittar ut över det som delvis tillhör hennes släkt. Hon är representant för Pangunas traditionella landägare. Det var i den nu äldre generationen av landägare som upproret mot gruvan först startade.
– Om vi bara kan få igång gruvan igen så kommer det hjälpa oss mycket. Då kan Bougainville utvecklas, säger hon.
Landägarna har ett eget ekonomiskt incitament för att gruvan ska öppna igen eftersom de då kommer att få kompensation. Enligt Kaumonu är de flesta landägare idag för att gruvan återöppnar, även om det finns nackdelar.
– Gruvan kommer att förstöra miljön, så är det. Men vi får försöka öppna den på ett sätt där den gör minsta möjliga skada.
”Gruvan förstör oss själva”
Det har inte gjorts någon opinionsundersökning i Bougainville om hur många som vill finansiera självständigheten med en återöppnad gruva. Men av ett drygt 40-tal personer som intervjuades i arbetet med det här reportaget var en överväldigande majoritet för en återöppning. En av dem är Sam Kauona:
– Tidigare drevs ju gruvan under ett avtal som tecknades mellan ett australiskt gruvföretag och den australiska kolonialadministrationen. Allt sköttes av utlänningar. Men en ny gruvlag på plats så tillhör mineralerna åter markägarna och folket på Bougainville.
Men det finns också de som fortfarande ser på gruvnäringen med avsky. I en hydda nära stranden vid byn Tubeana bor skådespelaren och musikern Nick Dukoro. Han lever i ett med naturen, somnar om nätterna till ljudet av grodors kväkande. Men mycket har förstörts sedan han växte upp på 1960-talet.
– Då simmade valarna i havet, det fanns rikligt med tonfisk, och eftermiddagshimlen var fylld av flyghundar. Mycket av det är redan borta, säger han.
Dukoro tillhör en klan vars heliga platser förstördes av gruvdriften.
– Gruvan har redan orsakat så mycket social förstörelse, sådant som aldrig går att läka.
– De som vill öppna gruvan är bara lata. De ser inte alla andra möjligheter vi har. Öppnar vi gruvan igen förstör vi oss själva.
Bougainville
Centralort: Buka.
Befolkning: 300 000.
Språk: Engelska och kreolspråket tok pisin. Dessutom ett 30-tal mindre språk.
Religion: Kristendom, 70 procent katoliker.
Yta: 9 384 km²
Historia:
- 1768 namngav den franske upptäcktsresanden Louis-Antoine de Bougainville huvudön.
- 1885 blev Bougainville en del av kolonin Tyska Nya Guinea.
- 1914, i samband med första världskrigets utbrott, ockuperade Australien Tyska Nya Guinea, inklusive Bougainville.
- 1972 öppnade Pangunagruvan.
- 1975 utropade Papua Nya Guinea självständighet från Australien. Bougainville kom att tillhöra det nya landet.
- 1988 utbröt Bougainvillekrisen. Papua Nya Guinea försatte Bougainville i en flera år lång blockad som skapade akut brist på såväl sjukvård som förnödenheter.
- 1998 utropades fred och 2001 undertecknades ett fredsfördrag som innebar att Bougainville fick autonom status och att en folkomröstning om självständighet skulle hållas.
- 2019 hölls omröstningen, 97,7 procent röstade för självständighet.
Foto: Torbjörn Wester