Kim Stanley Robinson har profilerat sig som en sci-fi-författare med ett vänsterperspektiv. I romanen Framtidsministeriet står klimatkrisens utmaningar i centrum. Trots vissa litterära brister har den mycket att lära oss, skriver Lars Sund.
I våras hemsöktes Indien återigen av en rekordlång värmebölja med temperaturer som närmade sig 50 grader på många håll, bland annat i huvudstaden Delhi. Rapporteringen media fick mig att tänka på upptakten till den amerikanska science fiction-författaren Kim Stanley Robinsons roman The Ministry for the Future. Läsaren får möta amerikanen Frank May, biståndsarbetare i en namnlös indisk stad som i början av år 2025 drabbas av en långvarig och svår värmebölja. Hettan leder till att strömförsörjningen, räddningstjänsten och sjukvården slutar fungera – hela samhället kollapsar, människorna tvingas försöka klara sig på egen hand. Till slut vet Frank ingen annan råd än att ta sig ner till en sjö i en av stadens parker för att söka svalka i vattnet. Många andra har fått samma idé. Sjöns vatten är också uppvärmt, men kanske är det ändå lite svalare än luften. Frank tillbringar natten sittande i det varma vattnet tillsammans med hundratals andra människor.
När en ny het dag äntligen gryr upptäcker Frank att han är den enda överlevande bland dem som sökt sig till sjön. Alla andra runt omkring honom har dött av hettan.
Jag kommer fortfarande ihåg kvävningskänslan som drabbade mig när jag först läste det här inledningskapitlet i The Ministry for the Future – så suggestiv är skildringen av den fruktansvärda värmeböljan. Jag fick lov att ta en paus från läsningen innan jag orkade fortsätta.
Stora anspråk
Kim Stanley Robinson är ett av de centrala namnen i dagens science fiction. Han fick sitt publika och litterära genombrott med sin Red Mars-trilogi på 1980-talet; i trilogin skildrar han hur människor reser till Mars och med hjälp av avancerad så kallad geoengineering gör den röda planeten beboelig. I flera av sina senare böcker, som 2312 (2012) och New York 2140 (2017), skildrar Robinson klimatförändringarna och deras konsekvenser. De här verken kan inordnas i en litterär genre som analogt med science fiction har börjat kallas climate fiction eller cli-fi. The Ministry for the Future (2020) kan redan räknas till klassikerna inom cli-fi.
Nu finns romanen på svenska under titeln Framtidsministeriet. Det är en rejäl tegelsten på drygt 600 sidor i en tyvärr inte helt klanderfri översättning – jag återkommer till den. Robinson gör ett försök att gestalta hur klimatkrisen kan tänkas utveckla sig från medlet av 2020-talet fram till omkring 2050. Sin framtidsfantasi gestaltar han i en mångstämmig text, där berättelsens huvudspår ständigt bryts av mestadels anonyma röster som faller den allvetande berättaren i talet med sina historier. Den berättande texten bryts av essäistiska utvikningar i vitt skilda ämnen, som dock alla har anknytning till berättelsens huvudspår. Robinson är mångordig, men går inte vilse i sina ordmassor, tappar aldrig tråden. Han är en skicklig författare när det gäller komposition och handlag med sina teman.
Javisst är Framtidsministeriet en mycket pretentiös berättelse. De stora anspråken understryks paradoxalt nog av det i grunden konstlösa språket – Robinson är definitivt ingen poet. Människoskildringen är också tämligen tunn. Å andra sidan är just dessa drag – de stora anspråken på att förklara världen, enkelt språk, människor som mest liknar klippdockor – typiska för science fiction-genren. Robinson är ingen Margaret Atwood eller Doris Lessing, som ju båda gästspelat inom sci-fi med romaner som litterärt höjer sig högt över genomsnittet.
Till skillnad från många av sina kolleger bland science fiction-författarna står Kim Stanley Robinson politiskt tydligt till vänster.
Experimentlaboratorium
Romantitelns Framtidsministerium är ett organ som i enlighet med Parisavtalet 2015 upprättas för att ”prioritera världens kommande generationer, vars rättigheter, såsom de definieras i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, ska vara lika giltiga som våra egna”. Framtidsministeriet – namnet myntades förstås av en rubriksätterare i media – etableras i Zürich och inleder sin verksamhet i januari 2025. Chef blir Mary Murphy, jurist och tidigare irländsk utrikesminister.
Det är ett smart drag av Robinson att föra in detta Framtidsministerium i kärnan av berättelsen. Framtidsministeriet blir ett slags experimentlaboratorium, där författaren kan testa olika sätt att tackla den rådande klimatkrisen. Under romanens 2030-tal fortsätter koldioxidhalten i atmosfären att stiga trots alla vackra ord och löften om utsläppsminskningar. Regeringarna vidtar inte tillräckliga åtgärder för att vända utvecklingen, samtidigt som den fortfarande mäktiga fossilindustrin gör allt som står i dess makt för att bromsa utsläppsbegränsningarna.
Effekterna av upphettningen blir allt fler och allt svårare: värmeböljor, torka, skogsbränder, översvämningar och förödande stormar. Arktis blir isfritt sommaren 2032. Avsmältningen av glaciärerna i Antarktis och på Grönland riskerar att leda till höjningar av havsnivån. Brist på vatten och livsmedel leder till regionala krig. Miljontals människor tvingas fly, en del av dem hamnar i Schweiz, den här romanens centrala spelplats.
Kapitalismens slut?
På det hela taget känns framtidsscenarierna som Robinson målar upp otäckt sannolika. Just så här kan utvecklingen under de närmaste decennierna mycket väl komma att se ut. Kanske försöker indierna, som i romanen, med hjälp av flyg sprida partiklar i troposfärens övre lager för att blockera en del av solljuset och hålla temperaturen nere; i Antarktis drar forskarna igång ett väldigt projekt för att pumpa upp smältvatten som samlas under glaciärerna, där det fungerar som smörjmedel och gör att isen glider snabbare mot havet och smälter, vilket skulle leda till en kraftig höjning av oceanernas vattennivåer. Men även om den massiva dräneringen av smältvatten i Antarktis åtminstone tillfälligt lyckas är geoengineering ingen definitiv lösning, det är Robinson tydlig med. Mänskligheten måste sluta använda fossila bränslen som primär drivkraft. Ekonomin är avgörande om vi ska kunna minska utsläppen och så småningom sänka koldioxidhalten i atmosfären.
Till skillnad från många av sina kolleger bland science fiction-författarna står Kim Stanley Robinson politiskt tydligt till vänster (Framtidsministeriet är tillägnad den nyligen avlidna marxistiska tänkaren Fredric Jameson, en otvetydig ideologisk markering). Marknaden kommer inte att lösa klimatkrisen och samtidigt har kapitalismen i vår föreställningsvärld lyckats etablera sig som den enda tänkbara ekonomiska ordningen. ”I vår tid är det lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut” är ett yttrande som brukar tillskrivas Jameson, och Robinson har nog haft det i tankarna när han skrev sin roman. Hans ambition är att visa att kapitalismens slut faktiskt är en möjlighet, nej, en nödvändighet om vi ska rädda både jorden och mänskligheten.
Skildringen av hur Mary Murphy och hennes medarbetare i Framtidsministeriet skapar ekonomiska redskap för att tvinga ner utsläppen av växthusgaser och lyckas få dem att fungera trots initial tvekan och direkt motstånd från många håll är romanens viktigaste berättartråd. Jag tänker inte gå in på detaljer, men kan försäkra att redogörelsen för hur man uppfinner och implementerar en ny kryptovaluta (carbon coin) och därigenom faktiskt lyckas stimulera människor att minska sina utsläpp inte alls är så tråkig som det i förstone kan låta. Mary Murphy är en sofistikerad nätverkare som envist och skickligt lobbar för sitt projekt och inte ger sig trots initialt motstånd från alla håll. Den som läst sin Kim Stanley Robinson känner nog känna igen henne från andra romaner.
Massiv men lättläst
I ett annat av romanens spår får läsaren följa den traumatiserade Frank May som inte lyckas bli kvitt sina minnen från katastrofen han genomlevde i Indien. Han söker sig till en terroriströrelse som med våldsamma medel försöker vända utvecklingen, men blir bryskt avvisad. Beväpnad med en pistol försöker han kidnappa Mary Murphy i Zürich, en patetisk handling som mynnar ut i ett långt samtal över en kopp te i Marys lägenhet; Frank berättar om vad han genomlevt och kräver handling: ”Det viktigaste är att se till att det inte händer igen. Värmeböljan och sådant i samma kaliber.”
”Det är vi alla överens om”, svarar Mary.
”Då måste du göra mer”, säger Frank, han är röd i ansiktet och talar med kvävd röst.
Han försvinner från Marys lägenhet, men denna första konfrontation kommer så småningom att leda till Mary och Frank på nytt träffas. Han förblir en tragisk figur, vars liv definieras av hans konkreta upplevelse av klimatkrisen i Indien.
Oavsett litterära tillkortakommanden och längden är Framtidsministeriet en roman värd att läsa för alla som intresserar sig för klimatet och vår framtid. Trots det massiva formatet är romanen allt annat än svårläst. Det finns mycket mörker i Framtidsministeriet, men till slut syns ett ljus i klimattunneln – så mycket törs man väl säga utan att förstöra för mycket för er som tänkt läsa boken.
Försoning och ett gryende hopp kastar ett blek skimmer över de avslutande kapitlen i Framtidsministeriet.
Till sist ett par påpekanden om översättningen: Nika Abiri har tyvärr låtit alltför många anglicismer slinka genom i sin svenska, vilket är både onödigt och irriterande. Och hon borde ha tagit hjälp från sakkunnigt håll när det gäller teknisk och militär terminologi. Nu lyckas hon i ett av kapitlen blanda ihop amerikanska flottan och marinkåren, som är två skilda vapengrenar, för att ta ett exempel på missar i översättningen.
Kim Stanley Robinson:
Framtidsministeriet.
Översättning: Nika Abiri.
Ordfront förlag, 2024.
Foto: Wikimedia Commons
