Festivalen DocPoint ger ett tvärsnitt av dokumentärfilmens bredd. Mio Lindman stångas med filmer som vill förstå fascister och risken att en främmande kultur får fungera som en projektionsyta.
Aktivism, drama, experiment, samhällsutblick, essä; utbudet på filmfestivalen DocPoint i Helsingfors påminner en på ett glädjande sätt om den samtida dokumentärens brokighet. Att det finns vitalitet i valet av filmer tycker jag också har blivit tydligt under de senaste åren. I år svek publiken dessutom inte. Kring 20000 personer besökte visningarna, rekord efter pandemin. DocPoint är en bred festival som också vågar satsa på det smala.
Kämpa tillsammans
Höjdpunkten under festivalen har jag redan skrivit om, Of Caravan and the Dogs är en omskakande inblick i förintandet av den fria pressen i Putins Ryssland. En annan film med omedelbar samhällsrelevans är Union, en skildring av försök att organisera arbetarna på ett Amazon-lager på Staten Island, New York. Stephen Maing och Brett Story lyckas på ett lågmält sätt beskriva människor som ägnar sig åt arbetskamp som på pappret tycks dömd att misslyckas, Amazon motarbetar frenetiskt facklig organisering. Men folk är förbannade. Det är den låga lönen, men också algoritmstyrningen och hur oerhört lätt det är att få sparken.
Här finns verkligen en välbehövlig påminnelse om samarbetets potential. Vilket också är själva kärnan i organiserandet: tillsammans kan vi kräva löneförhöjning, det fungerar inte genom individuella förhandlingar. Ingenting är enkelt och det finns konflikter också inom gruppen som vill dra igång ett fack.
Jag uppskattar bland annat hur filmen håller sig till just kampen, utan att försöka smeta dit något onödigt genom att exempelvis försöka lyfta fram ett säljande galleri av personer. Det här är alldaglig och skrovligt, med tjafs på zoom-möten och frusna möten ute i havsbrisen. Arbetskonflikter på film är tyvärr ett alltför ovanligt ämne, men Union visar att det går utmärkt att samla ihop en fulltalig publik i en stor biografsal i Helsingfors. När oligarkerna tar över USA är Union ett uttryck för att det ändå finns motstånd. I filmens inledning ser vi nämligen Jeff Bezos på väg upp i rymden på en liten utfärd, för att sedan genast svänga uppmärksamheten till arbetstagare som i vissa fall är så fattiga att de sover i sina bilar.
Att Union både börjar och slutar med fraktfartyg lastade med containrar är också ett bra sätt att förankra filmen i bredare frågor om den globala ekonomin och klimatkrisen. Den som har ögonen med sig ser namnet på ett av fartygen som tuffar förbi: CAPITAL.
Skevt om fascister
Nästan fullsatt är det också när jag liksom säkert alla andra med huvudet fullt av doomscrollandets tomhet går och ser Homegrown, Michael Premos dokumentär om den högerextrema Proud Boys-rörelsen. Att rörelsen är nyfascistisk är de flesta bedömare överens om. Själva beskriver de sig som “western chauvinists”.
I filmen personifieras den av tre sinsemellan ganska olika män. Chris ska snart bli pappa men det är oklart vem som är hans käraste bebis, gevären i garaget eller barnet på kommande i partnerns mage (en partner som i filmen representeras av mannens idoga telefonsamtal till henne). Thad har latino-bakgrund och av någon märklig orsak lierar han sig med en Black Lives Matters-aktivist i ett totalförvirrat sätt att ge sken av att Proud Boys inte är rasister. Han blir förgrymmad på henne när hon inte vill tro på att Trump inte är rasist. Slutligen har vi Randy, som har erfarenhet av att kriga i den amerikanska armén. Det drar ihop sig till januari 2021 och i långa utdragna scener röjer männen på Washingtons gator och skrålar om antifa, antifa (som de har på hjärnan) och sedan är det dags att ansluta sig till människohopen utanför Capitolium.
Som tittare undrar jag i det skedet vad i helvete jag håller på med som sitter i min mjuka stol och tittar på det här. Det slår mig med allt starkare kraft att Premos skildring präglas av den ytterst slitna utgångspunkt som bidragit till att normalisera fascistiska rörelser i samhället. Nämligen: dessa grupper begapas med outsinlig fascination som draperas med en klädsam bekymrad rynka. Fascisterna blir något att “förstå” och förståelsebegreppet fylls av flummigt psykologiskt gods. Inte är det ju klart vad som ska förstås, men nånting-nånting, man vill ju komma åt “polariseringen”. Detta då medan karavanen, eller snarare, fackeltåget, marscherar vidare.
Homegrown är på många sätt en välgjord film utan pekpinnar och visst ger den en “inblick”. Men min oro handlar om att detta med inblickar blir ett slags självgratulerande gest; där sitter vi i ett popcornstinkande rum och försöker “förstå”.
Försvinnanden
Jag ser två filmer som har japanskt tema. Johatsu: Into Thin Air (regi: Andreas Hartman och Arata Mori) djupdyker i ett säreget fenomen som kunde bjuda in till snaskigheter: i Japan är det möjligt att försvinna genom att det bland annat finns företag som hjälper till med att radera ut spåren. Men ärendet är inte sensationalism. Dokumentären är till sin form ganska traditionell men dess styrka är ett konkret berättande som följer med personer i besynnerliga situationer, bland annat Saita, en effektiv men ändå empatisk kvinna som arbetar med “nattstädningar” under vilka en person plötsligt bryter upp från sitt normala liv. Allt omges av sorg, att lämna ett liv och starta från en egenskapad nollpunkt. Mycket handlar om olika föreställningar om heder, att försvinna är bättre än att dras ner i smutsen av en ohanterbar livssituation (exempelvis ekonomiska svårigheter).
Hartman och Mori ska ha beröm för att de behandlar personerna som är med i filmen med respekt. En medelålders man saknar sina barn som han lämnat när han övergav allt för länge sedan efter att ha misslyckats med sitt företag. Johatsu: Into Thin Air kretsar på många sätt kring just misslyckanden i en kultur som inte tolererar dem. Att detta var en av de mest sedda filmerna under festivalen skvallrar om att det är ett ämne som är aktuellt för många av oss.
Johatsu är en helgjuten film där till och med musiken bidrar till helheten på ett slående sätt. Detta är faktiskt anmärkningsvärt med tanke på det hiskeliga pianoklink som förstör också fina dokumentärer. Mika Takeharas prekussionsbaserade rytmer uttrycker en ambivalent skala av känslor.
Jan Ijäs Two Forests kan sägas ta vid där Johatsu slutar. För också här, i en meditativ och associationsrik essäfilm, är det frågan om försvinnanden, men i en slutgiltig form. Med andra ord, döden. För egen hand, av ålderdom, mord, att hantera andras död. Den av Rebecca Clamp upplästa texten beskriver landets ytterst dystra självmordsstatistik. Men detta är inte en film om siffror. Kameran rör sig milt i Aokigahara-skogen, känd bland annat för att många tagit sina liv där. Titelns andra skog ligger på berget Kamuriki, som är förknippad med legenden ubasute, som handlar om att äldre människor dödas medelst ättestupa på berget.
Ijäs, som både har regisserat och skrivit manus, skärskådar lugnt ett hyperkapitalistiskt samhälle med en åldrande befolkning och en synnerligen ambivalent inställning till vad det betyder att bli gammal. Framför allt är det en visuell berättelse där platserna ges utrymme. De två skogarna, en karaokebar som specialiserat sig på ett äldre klientel, trädgården där en man byggt en telefonkiosk för att kunna “ringa” till sin döda fru (folk började besöka platsen efter Fukushima-katastrofen).
Jag är ändå kluven vad gäller Two Forests. Visst är det en immersiv upplevelse att se den och de japanska miljöerna är oemotståndliga. Det essäistiska tilltalet uppskattar jag också, och indelningen i kapitel fungerar utmärkt. Men finns här en tendens att fetischera det japanska? Att behandla Japan som ett knippe kulturella särdrag där det bisarra möter det sorgliga och där de kontemplativa scenerna sedan ger fritt spelrum för våra projektioner? I vissa fall behöver man se en film flera gånger för att kunna reda ut sina tankar. Hur det än är med den saken, det här är en egensinnig film med en regissör som har full kontroll över mediets olika dimensioner. Och essäfilmen, jag är glad att den ges plats på DocPoint.
Alarm-ism
Ett essäistiskt grepp har också Preemptive Listening. Aura Satz för ihop röster och musik som tillsammans med rörliga bilder utforskar ett på alla sätt överraskande och spännande tema: sirenen. Sirener får oss naturligtvis att (förutom den homeriska berättelsen) att tänka på utryckningsfordon eller meddelanden om exempelvis en bombräd. I filmen landar vi så småningom i reflektion kring sirenen som ett påkallande av den katastrof vi alla redan befinner oss i genom klimatförändringen. Preemptive Listering frammanar sirener som väcker oss till lyhördhet och ansvar. En lång räcka miljöer (från Lappland till Jerusalem) som är utrustade med sirener utforskas och det är slående hur hårt digitala drone-bilder blandas med mjuka scener från en djungel. Det är verkligen en originell film, men tyvärr dras helheten ner av att de talade delarna är lite för påträngande och inte så välfungerande alla gånger. Däremot är de musikaliska inslagen, som driver hela filmen, mestadels både suggestiva och njutbara.
Union var faktiskt inte den enda film under DocPoint som behandlade arbetskonflikter. Jag såg även 11 Underground som utspelar sig i en stad i Spanien, Almadèn, där den dominerande arbetsgivaren, kvicksilvergruvan, försvunnit. En ny framtid har ännu inte tagit form och invånarna ger uttryck för missmod och ilska över brist på utsikter. Chico Pereira (som för närvarande bor i Finland) återvänder till sin hemort för att där som ett filmprojekt återskapa strejken som ägde rum i gruvan i mitten av åttiotalet. Gruvarbetarna höll ut i elva dagar och detta ska filmteamet också göra. Stadens invånare engageras av projektet, som vävs samman med hopplösheten i nuet. Också en del av dem som agerar i rollerna som gruvarbetare förvandlas till ett slags aktivister.
11 Underground är en fin beskrivning av hur en arbetskonflikt i det förflutna har en genklang i nuet. Strejken är något som folk minns: förutom att försöka åstadkomma konkreta förändringar påminde den också om möjligheten att gripa in i samhällsskeenden. Som konstnärlig helhet är det kanske inte så märkvärdigt men själva berättelsen är engagerande och varmt förmedlad och egentligen skulle jag ha önskat ett ännu djupare perspektiv på Almadèn och dess invånare, för det här är angelägna saker.
