Nora Hämäläinens förra bok, Är Trump postmodern? (2019), var en kulturbildningsmässig bragd. Det är förstås svårt att reda ut kausala samband, men den raljanta och i grunden felaktiga kritiken av de tänkare som brukar kallas postmoderna har nästan helt tystnat i svenskspråkig offentlighet.
Boken utmärktes av saklighet och pedagogiskt tålamod, men också av en synnerligen sympatisk författarröst. Även om Granhäcken. En essä om ensamheter är en väldigt annorlunda bok känner man igen den rösten.
Hämäläinen avfärdar tidigt tanken att vi lever i en tid där ensamhet är ett särskilt stort problem. Hon ger rätt lite argument för denna ståndpunkt, och man kanske hade kunnat vänta sig en grundligare diskussion kring detta. Det råder ingen brist på röster som hävdar att ensamheten är mera utbredd, mera destruktiv idag med sociala medier och skärmar som ständigt erbjuder ett bekvämare alternativ till umgänge. Men det är inte den boken Hämäläinen har velat skriva. I stället ville hon ”bara vandra mållöst, fundera metodlöst”. Det är givetvis en författares rätt, och det är en rimlig beskrivning av vad en essä är. Helt lätt är det dock inte för läsaren att hänga med på färden.
Hämäläinen växlar mellan tre genrer: hon undersöker ensamheter i skönlitterära verk, hon samtalar med olika typer av forskning, och hon berättar om sitt eget liv och den plats ensamhet har haft och har i det. Det är kanske inte tänkt som olika genrer, med de självbiografiska delarna är bitvis rätt skönlitterära och helt klart de som stannar kvar hos läsaren. De övriga delarna är tydligt präglade av akademiskt arbete, och någonstans i glipan mellan dessa två sätt att skriva uppstår i mig frågan om bokens intention. Ett ärende kunde beskrivas som att avstigmatisera ensamheten; men här verkar också finnas ett slags genuint självbiografiskt intresse att genom skrivandet utforska det egna livet. Personligen hade jag gärna sett att Hämäläinen hade gått all in på detta område. Nu känns det som en del av detta borde ha strukits av en sträng redaktör, då det är oklart vad som riktigt klargörs i vissa av dessa passager.
Hämäläinen konstaterar att ensamhet är ett tema i stort sett all skönlitteratur. Det gör att ”urval” blir en omöjlig kategori. Men här kanske en viss metodiskhet ändå hade varit av värde. Varför just dessa beskrivningar av ensamhet? Finns det en vedertagen bild av ensamhet som just dessa författarskap (Sara Lidman, framför allt) kompletterar? Hade andra val gett andra perspektiv?
Men kanske det hela handlar om underrubriken: boken hade fungerat bättre som essäer om ensamheter än som en sammanhållen framställning. För det är som underrubriken säger, ensamhet är inte en sak utan många.
Nora Hämäläinen:
Granhäcken.
Förlaget, 2024.
