Tack vare de tidigare Ny Tid-chefredaktörerna Fredrik Sonck och Nora Hämäläinen har den borgerliga draken Hufvudstadsbladets kultursidor blivit ett av Svenskfinlands intressantaste forum för klassdiskussion. Hbl har flera gånger lyft fram klassfrågan, ofta insiktsfullt, och bidragit till ett välkommet samtal kring klassens betydelse i Finland och det moderna västerländska samhället. En eloge ska också gå till forskargruppen vid Åbo Akademi som för tillfället arbetar med forskningsprojektet Klasskamp på svenska i Finland.
Det som slagit mig då jag tagit del av dessa och andra diskussioner om klass och arbete är hur sällan vi i dag hör någon tala om ”arbetarklass”, än mindre själva identifiera sig som arbetarklass. ”Prekariatet” är i stället ett ord som används som identitetsmarkör. Det är ett på många sätt bra och användbart nyord, som beskriver verkligheten för en växande del av arbetskraften.
Prekariatet är också ett behändigt ord därför att det beskriver en omständighet snarare än en tillhörighet. Det går bra att höra till prekariatet utan att beskriva sig själv som arbetarklass. ”Behändigt”, därför att det i dag finns en avoghet mot ordet arbetarklass. Det luktar kommunism och dogmatism, det smakar klasskamp och revolution i ett avseende som många arbetstagare i dag ställer sig främmande till. Mycket hellre tillhör en medelklassen. ”We’re all middle-class now”, sa Labour-veteranen John Prescott 1997, under Tony Blairs, Bill Clintons och Paavo Lipponens era, en tid då gränsen mellan socialdemokratin och nyliberalismen var så eterisk att den hotade att helt upplösas om en så mycket som blåste på den. ”Arbetarklass”, ”socialism” och ”marxism” var begrepp som städades bort ur den socialdemokratiska vokabulären som anakronistiska och lite pinsamma.
Sonck har gjort ett tappert försök att ringa in den moderna arbetarklassen genom att binda den till kapital: den som sitter på besparingar på över hundratusen euro kunde enligt Sonck räkna sig till medelklassen, medan de som ligger under den gränsen skulle tillhöra arbetarklassen. Det är en pragmatisk, men knappast särdeles hjälpsam indelning, eftersom den undviker de strukturella klassificeringarna.
Medelklassen är egentligen något av en nyliberal konstruktion som effektivt har styrt bort en ansenlig andel av befolkningen från det politiska deltagandet, om vi med politik avser grundläggande förändringar i samhället, snarare än åtgärdande av specifika frågor. Medelklass signalerar en viss bekvämlighet, ett tillstånd av uppnått välstånd och en viss sofistikering och civilisation, i kontrast till en nidbild av en mindre bildad arbetarklass. Ur ett marxistiskt perspektiv är den här utvecklingen problematisk, eftersom det är svårt att få till stånd en samhällsomvälvning ur en självpåtagen tillfredsställdhetsnorm.
På samma sätt som ekologisk konsumtionskultur står i vägen för politiska lösningar på klimatproblemet, blir begreppet medelklass ett hinder för en arbetande befolkning att förbättra sina liv. Kanske vore det bättre att spola hela begreppet medelklass?
Litteratur är kunskap och kunskap är makt, var kontentan av det vidsynta perspektiv på skönlitteraturen som Vasa Littfest 2017 erbjöd sina besökare.
Med ”Freaks” som sitt tema anslog Vasa Littfest en karnevalistisk ton. Och trots att programmet under lördag kvällen kulminerade i blod och sex – Fakiren Orthae stack fingrarna i rävsaxar och krossade en glödlampa i handen, medan Lady Laverna som uppträdde med en rodnadsframkallande burleskshow – så var det istället begreppet ”makt” som med en nästan arrogant självklarhet intog mittpunkten av de litterära diskussionerna i Littfestens program.
Under rubriken ”Freaks förr och nu” diskuterade författarna Leena Parkkinen, Karolina Ramqvist och Pajtim Statovci under ledning av Karin Tötterman, och begreppet ”freak” störtade intet ont anande in i en sociologisk aikidouppvisning där det dekonstruerades till en hårsmån ifrån total utplåning. Statovci värmde upp med konstaterandet att ”freak” traditionellt använts som en synonym för personer som inte möter förståelse i samhället.
– Nu lever vi i en tid då vi ifrågasätter vad identitet är, och vilka de egenskaper är som gör en människa till ett freak, och vem som tar sig rätten att definiera det. Och i den bemärkelsen verkar samhället gå framåt, säger Statovci.
Leena Parkkinen, som i sitt författarskap fokuserat på olika former av utanförskap, bland annat skildrat siamesiska tvillingar och två mäns kärlekshistoria i Åbolands skärgård, konstaterade att författarskap traditionellt utövats av medelklassen, och ofta av en vit medelklassman. Visserligen kan författaren gå utanför sig själv och ta sig an att skildra normavvikelse, men kommer ändå att göra det utgående från sin egen position och sin förståelse.
– Finland är ett så nytt land, och har en så bred historia utanför den historia som vi lär oss i skolan. Bland annat de homosexuellas historia har inte skrivits ner utan gömts undan och marginaliserats.
”Litteratur är också makt”, konstaterade hon i en av festivalens minnesvärda oneliners.
– Den stora drömmen för min generation av sexuella minoriteter har varit att få vara normala, och vi har kämpat för saker som att få gifta oss och få barn. Tidigare generationer kämpade för rätten att få vara synliga och vara en radikal minoritet som utmanade ett normativt ideal. Vi vill vara helt vanliga människor, säger Leena Parkkinen.
Mer än representation
Om litteratur är makt, vari består då den makten? Är det fråga om något större än en fråga om representation inom ett system av relativt respekterad underhållning? Frågan behandlades vidare i diskussionen ”Hjärnan som freak” där författarna Claes Andersson och Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), samt hjärnforskaren Minna Huotilainen intervjuades av filosofen Nora Hämäläinen.
UKON förde fram litteraturen som en metod som gör det mänskliga tänkandet omänskligt, det vill säga tillåter människan som art att förankra sitt tänkande i världen utanför sig själv. Vårt tänkande resulterar i texter och redskap, och vi kan föra vidare vår kunskap till följande generation. I sista hand är det detta som möjliggör den ackumulation av vetenskap är förutsättningen för det framåtskridande som vi trots allt kan urskilja i mänsklighetens historia.
– Jag tänker mig att den mänskliga tekniken, all forskning är ”farmakon”, det grekiska ordet som betyder både gift och botemedel. Vi kan se stora förbättringar och framsteg, men vi gör oss också helt beroende av en teknologi som skapar klimatförändring och andra allvarliga problem, som gör att världen går åt helvete, säger UKON.
Kunskap är makt, men när vi en gång uppnått den blir vi beroende av den. När problemen med våra skapelser blir tydliga finns det inget sätt för oss att frigöra oss från dem och gå tillbaka.
Psykiatrikern och författaren Claes Andersson lyfte fram mytologi, religion och sagor som ett annat exempel på sådan kunskap.
– Det är en otrolig mängd överförbar kunskap och visdom som finns i skönlitteraturen och i sagorna, som alla finns närvarande i vårt språk idag. Det sägs inom psykiatrin att det som Sigmund Freud hade rätt i, det hade han stulit från den grekiska mytologin. Allt det andra hade han hittat på och det var helt fel. Till exempel i pjäsen Fadren visar August Strindberg hur en människa görs vansinnig och bryts ner, genom att han behandlas som ett omyndigt barn, folk talar om honom i tredje person fast han sitter i samma rum, ända till den punkt att han hamnar i tvångströja. Allt det här har senare beskrivits i schizofreniforskningen med en vetenskaplig terminologi, men det är exakt samma sak, säger Andersson.
Ord är handling
Enligt Minna Huotilainen visar hjärnforskningen tydligt att ord är början till handling, när vi talar om en sak så förbereder sig hjärnan redan för att ta itu med den saken. Därför är det av väldigt stor betydelse vilka ord vi väljer att använda då vi talar om någon företeelse.
– Att tala är att förbereda sig för handling, säger Huotilainen.
Det är givetvis en påminnelse om varför olika former av hatretorik är något att ta på stort allvar i samähllet. Men som Nora Hämäläinen påpekade är det också en påminnelse om hur litteratur, och tillgången till den, är en vital form av makt som det är en jämställdhetsfråga att medborgaren har tillgång till.
– De ord vi väljer beskriver att vi förhåller oss till världen på ett visst sätt. Ord är redan ett stadium av handling, och ett rikt språk betyder att våra handlingsmöjligheter i förhållande till världen är större. Därför är det viktigt att till exempel barn ges tillgång ett rikt språk, genom att de får läsa litteratur. Det är en fråga om rättigheter, säger Hämäläinen.
Eller som Andersson formulerade sig i en annan slagkraftig oneliner, ”språket är tankens mikroskop”.
Den tvåspråkiga litteraturfestivalen Vasa Littfest arrangerades den 17–19 mars på Vasa Stadsbibliotek. Festivalens konstnärliga ledare var Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo.
Nora Hämäläinen.När Europa stänger sina gränser och människor drunknar i Medelhavet är det många, i likhet med mig, som både är moraliskt upprörda över Europas agerande och fullständigt passiva. Det finns också de som är lika upprörda, men som även gör något: skriver brev till statsministern, skriver insändare, går på demonstrationer, jobbar som volontärer på flyktingförläggningar. Ändå kan de uppleva att de gör för lite, att de inte lyckas omsätta sin indignation i meningsfull, effektiv handling. Problemet är att det ärende som man upplever som personligt angeläget och nära, av geografiska och strukturella skäl är både avlägset och ogripbart. Det finns förstås moralister som nu säger att det bara handlar om att jag och mina gelikar egentligen inte bryr oss tillräckligt för att göra något. Det är kanske sant. Men även för dem som verkligen bryr sig kvarstår det som jag skulle vilja kalla översättningsproblemet: hur översätter man omsorg om dem som är fjärran till handlingar, som till sin natur ändå nästan alltid är nära.
Det här är förstås inte ett nytt problem. Peter Unger menar i sin bok Living High and Letting Die (1996) att vi egentligen är moraliskt skyldiga att rädda barn i tredje världen genom att donera pengar till organisationer som Unicef, snart nog på samma sätt som vi är skyldiga att rädda ett småbarn som har trillat vattnet, om vi går förbi det på vägen till jobbet. I vanliga fall tänker vi oss att vi har ett särskilt moraliskt ansvar att hjälpa och rädda dem som på något sätt är nära oss, medan vi har mindre eller inget ansvar för sådant som händer långt borta.
Det här menar Unger alltså är helt fel, och går igenom en rad tankeexperiment för att visa att skillnaderna mellan att rädda nära och rädda fjärran är försumliga i moraliskt hänseende. Till exempel är det ett faktum att vi genom moderna hjälporganisationer, på avstånd, säkert kan rädda tiotals barn till en kostnad som för oss är helt obetydlig, så avståndet minskar inte vår förmåga att göra skillnad, och så vidare. Våra vardagliga intuitioner om ansvar är alltså felaktiga. För att leva ett anständigt, moraliskt ansvarsfullt liv räcker det inte att vi följer gängse normer för hjälpsamhet och osjälviskhet, utan det krävs att vi kontinuerligt donerar så mycket pengar som vi kan undvara till säkra och välrenommerade hjälporganisationer.
Ungers resonemang är inspirerat av utilitaristen Peter Singer, som är känd för sin tanke om en expanderande cirkel av moraliskt hänsyn, som ursprungligen bara omfattade våra närmaste, men som kommit att innefatta såväl mer avlägsna människor, som djur. För Singer och Unger är tanken om expanderande hänsyn inte bara ett historiskt faktum: att vi har börjat se oss som ansvariga för och känna empati för en större skara varelser. Den expanderande cirkeln är framför allt ett moraliskt imperativ som öppnar sig för oss om vi noggrant tänker igenom våra moraliska ståndpunkter, i stället för att bara förlita oss på förenklande moraliska konventioner.
Unger ärver utilitarismens extremt krävande hållning till moral. Om en god handling är den som maximerar välbefinnande eller minimerar lidande i världen, och om det är vår moraliska plikt att alltid maximera välbefinnande och minimera lidande, kan i princip alla våra vardagliga handlingar ifrågasättas på moraliska grunder. Hur kan jag motivera att jag till exempel låter klippa mitt hår i stället för att ge min 50-lapp till Röda korset, eller till en tiggare? Hur kan jag berättiga det att mina barn går på dyra danslektioner, när pengarna kunde gå till livsviktiga mediciner för någon annans barn. Hur kan jag motivera att jag jobbar med akademisk filosofi, när jag kunde ägna mitt liv åt någon hjälporganisation. (Eller kanske borde jag som hade bra betyg ha blivit läkare eller människorättsjurist, till exempel.) I sin nakna form står utilitarismen i strid med vilket som helst normalt mänskligt liv, med arbete, intressen, och omsorg om nära och kära. Förutom ofta absurda och omöjliga kalkyler kräver den, om man inte stävjar den med tilläggsklausuler av olika slag, en helgonlik självuppoffring av individen.
Att vi är mottagliga för den här typen av resonemang har delvis religiösa orsaker. Katolikerna är väl förtrogna med tanken om en tudelning av människans moraliska uppdrag: å ena sidan har vi den vanliga vägen av produktion och reproduktion som är utstakad för de flesta av oss, å andra sidan finns det en högre väg av självförsakelse som är ägnad få utvalda, vars goda gärningar kommer oss alla till godo. Kännetecknande för protestantismen är däremot tanken att alla ska gå den högre vägen, om en sådan finns, och att vi ska tjäna gud och göra rätt i våra vardagliga sysslor. Det protestantiska, liksom det utilitaristiska, synsättet kräver av alla det som krävs av de bästa.
Det här utilitaristisk-protestantiska synsättet förvärrar översättningsproblemet, eftersom det utesluter att vår omsorg på ett tillfredsställande sätt kunde översättas till små regelbundna penningbidrag eller en donerad kasse med barnkläder. Äkta omsorg och godhet tycks här kräva att vi inte kan leva vårt vanliga liv som européer, att vi borde åsidosätta det och göra allt i vår makt för att hjälpa och rädda.
Ungers resonemang om vår skyldighet att rädda döende barn strävar till en typ av balans mellan ett normalt liv och ett strikt krav att hjälpa. Lösningen heter till exempel Unicef eller Oxfam: vi kan leva ett nästan normalt liv och ändå göra rätt så länge vi donerar en tillräckligt stor del av våra inkomster. Men det är svårt att inte slås av hur godtyckligt just det här påbudet är. Varför inte i stället försöka påverka politiskt, kräva strukturella förändringar globalt? Varför inte göra gott på andra sätt i stället? Eller varför inte tänka att vi inte kan göra rätt i strikt bemärkelse i en värld med radikal ojämlikhet mellan människor? Svaret är förstås att vi behöver en sträng men hanterlig lösning på dilemmat, konkreta handlingar som är möjliga och begripliga för människor.
Men jag undrar om det inte vore begripligare och praktiskt mera effektivt att avstå från att likställa nära och fjärran människor. Vi må alla vara lika värda, men ur handlandets och hjälpandets synvinkel är nära och fjärran olika. Vi behöver kanske inte en striktare och mer självuppoffrande moral. Snarare behöver vi fler vardagliga praktiker som låter omsorg omsättas i handling, utan att ställa olika former av omsorg mot varandra. Den kritiska frågan är inte: är vi beredda att ge vårt allt?, utan snarare: hur ser vår vardag ut? Finns det plats i den för små och stora handlingar som suddar ut gränsen mellan nära och fjärran? Hur bjuder man till exempel in en nyanländ flyktingfamilj till sitt hem, om man i vanliga fall inte ens bjuder in sina vänner?
Nora Hämäläinen.Eftersom vi lever i en demokrati är de offentliga orden också grunden för vår samhällsordning. Det är just därför som förändringarna av våra medier har så stor betydelse för oss, skriver Nora Hämäläinen.
För Hannah Arendt (1906-1975) var människan mest människa i sägandet, i det fria ordet som möter andras fria ord. Det slit som upprätthåller människans liv och även det arbete som bygger den mänskliga världen och tillverkar dess föremål är nödvändiga medel för att skapa förutsättningar för det verkliga handlandet, som är politiskt. För varje ny människa som föds kommer något nytt in i världen: något nytt som realiseras i att hennes ord möter de andras ord. Den högsta formen av mänskligt liv är det politiska.
Den moderna livsformen innebär för Arendt ett steg tillbaka från den högsta formen av mänsklighet, in i ett privat liv av konsumtion, produktion och reproduktion. Det moderna är livet är förfallet för det levs inte på torget.
Jag tänker inte uppehålla mig vid allt det som är besynnerligt, häpnadsväckande och svårt i Arendts tänkande, utan bara ta fasta på det som vi alla, eller många av oss, är snabba att omfatta: den oerhörda vikten av att ha en röst, hitta en röst, få en röst och att använda den. Att inte vara bunden vid slitet för brödfödan, utan kunna gå ut på torget och utbyta viktiga ord med varandra.
Eftersom vi lever i en demokrati är de offentliga orden också grunden för vår samhällsordning. Det är just därför som förändringarna av våra medier har så stor betydelse för oss. Det som ställs om för oss är ordens infrastruktur.
På 00-talet talade man om den stora tidningsdöden och förutsåg en kollaps av det offentliga rummet. Somliga menar att en sådan kollaps redan har skett, då inga medier längre är ”samlande” på det sättet som Helsingin Sanomat och Yle 1 och 2 var för 20 år sedan. Men de flesta skulle säga att vi har nya offentliga rum. De är dessutom fantastiska på det sättet att vi alla själva kan vara med och lämna avtryck.
Någon gång i januari var det flera av mina Facebookvänner som hade länkat till en intervju i El Pais (in English) med den eminenta sociologen Zygmunt Bauman. Någon av dem hade lyft fram, som något särskilt bra, det han sa om sociala medier:
”De flesta mänskor använder sociala medier, inte för att förenas, inte för att öppna sina horisonter, utan tvärtom, för att avskärma sig till en bekvämlighetszon där de enda ljud de hör är ekon av sina egna röster, och det enda de ser är reflektioner av sitt eget ansikte. Sociala medier är mycket användbara, de ger glädje, men de är en fälla.”
Det fanns förvisso mycket tänkvärt i intervjun som helhet, men just den här tanken slog mig som helt sagolikt fel. Det är i och för sig inte första gången jag upplever just det här i förhållande till Bauman, att han i offentligheten dukar upp förbluffande plattityder som insikter. Plattityder, vill säga, i förhållande till sin position som en av vår tids främsta samhällstänkare. Från någon i den ställningen väntar jag mig något som inte var och varannan har sagt i flera år. I det här fallet var det en plattityd som kan behålla lite av sin sanning när man hör den över kaffeautomaten, men som, när den kommer från oraklet självt, plötsligt visar sig i hela sin osanning.
Det är klart att sociala medier är platser för åsiktsgemenskaper, där man alltid kan få mer av det man vill ha och mindre av det man inte vill ha. Man kan söka bekräftelse och få bekräftelse. Men det här är inte hela bilden. Varje användare av Facebook har via mediet kontakt med mänskor som man inte själv har valt: klasskamrater, kolleger, grannar, lagkompisar, föräldrar till barndomsvänner, föräldrar till barnens klasskamrater, kusiner, och genom alla dem också indirekt deras vänner, kolleger, etc. Facebook bekräftar inte att alla tänker lika, utan till exempel att din barndomskompis föräldrar är rasister och att din rumskompis på jobbet är abortmotståndare. Du lär dig dessutom inte bara att människor står för andra ståndpunkter än dina egna, utan får också ta del av hur de argumenterar för dem, vilka nyhetsinlägg de länkar till, vad de raljerar över och vad de gillar.
Det går bra att välja bort uppdateringar från personer man inte vill höra av, men det att man inte vill höra av någon, till exempel en kusin eller en före detta kollega, är redan ganska drastiskt. Och då menar jag inte att det är drastiskt att ta avstånd, utan att något drastiskt redan har hänt, att det har såtts split mellan mig och någon jag känner. Inom några månader har jag hör allt flera säga att de har börjat blockera vissa kontakter på sociala medier på grund av åsikter som de upplever som motbjudande, oftast i fråga om flyktingar och invandring. Skulle de ha tagit avstånd från de här människorna även utan sociala medier?
Sociala medier ger oss inte skyddade kretsar, utan skapar tvärtom sociala rum där politiska synpunkter serveras vardagligt, frekvent, utan förbehåll, och utan att tänka på vilka som ser och hör. Det här är något slående och ganska nytt.
Jag växte själv upp på 80- och 90-talen med att flera vuxna i min omgivning inte talade om vilket parti de röstar på. Kanske inte så mycket för att det skulle ha varit hemligt, utan mer för principens skull. Valhemlighet var en del av demokratin: inte bara det att man får rösta hur man vill, utan också att man får göra det i fred.
Tidigare fanns det också något som alla väluppfostrade mänskor visste, och det var att man inte talar politik eller religion i sociala sammanhang: vid sandlådan, fotbollsplanen, middagsbjudningen, skolbasaren. För politik, liksom religion, kan vara farligt. För bara några generationer sedan var det också hos oss på liv och död. Det är sådant som kan väcka känslor av djup avsky och främlingskap. Men det som väcker känslor är inte det att din granne är konservativ kristen och röstar på Samlingspartiet medan du är grön, vänster och ateist. Det är inte svårt att respektera en person som man vet har en annan syn på världen. Men det är svårt att respektera en person vars annorlunda syn ständigt slängs i ansiktet på en, som om man var en likasinnad. Dialog över politiska och åskådningsmässiga gränser kräver respekt och ordnade former. Det kräver att man är medveten om när man talar offentligt och när man talar privat, när man talar med åskådningsmässiga vänner och när man talar med andra.
Skulle då tiga ändå vara guld?
I flera årtionden har vi lärt oss prata: om våra upplevelser, om orättvisor, om sex, om löner, om övergrepp, om storföretagens skatteplanering. Vi skall alla vara Pippi och inte Annika, och vi ska helst vara det hela tiden. (Så har hela mitt liv sett ut, jag har aldrig lärt mig något annat.)
Jag säger inte att vi borde avstå från någon del av det fria ordet, sluta gå ut på torget och verbalt förvara det vi tror på. Men jag tror att våra medier har fått oss att tappa greppet om vad som möjliggör offentligt tal: att det omges av platser där vi inte är motståndare till varandra.
Den grekiska poeten Hesiodos (omkring 700-600 f. Kr.) förmanar i Verk och dagar sin bror Perses för att låta sig förföras av den Eris som lockar till tvister mellan människor, och uppmanar honom i stället att följa den andra Eris, som lockar dem att tävla i flit och skicklighet. Att bruka sin jord är det riktiga och djupast meningsfulla, medan bruk av ordet är farligt.
”Perses, ta mot mitt råd och minns det: låt ej den andra
skadeglatt locka dig bort från arbetet så att du hellre
står där med gapande mun och lyssnar till trätor på torget.”
En del av bakgrunden är att Perses funderar på att göra en rättstvist av frågan om arvsskiftet efter brödernas far. Hesiodos har alltså även personliga skäl att försöka få honom på andra tankar. Men tanken om ordets farlighet kvarstår och den bör ställas bredvid Arendts tanke om det politiska.N
Nora Hämäläinen är filosof
(Hesiodos Verk och Dagar är tolkad av Ingvar Björkesson. Natur och Kultur 2003.)
Vid årsskiftet fyller Ny Tid 70 år. Tidningens brokiga historia uppmärksammas mer högtidligt i februari i samband med utgivningen jubileumsskrift, men vi ger här nedan en kort översikt över Ny Tids olika faser under åren som gått, genom nedslag i jubileumsnumren. Se papperstidningen för bilder på de gamla tidningarna.
1. Folktidningen grundades 1944, som svenskspråkigt organ för DFFF, Demokratiska förbundet för Finlands folk (i praktiken kommunistpartiet). Det första egentliga numret utkom 10 januari 1945, med Cay Sundström som huvudredaktör, men han efterträddes redan under 1945 av Allan Asplund. 1947 skapade Folktidningen en smärre skandal inom Finlands vänsterrörelse då planerna på en gemensam svenskspråkig vänstertidning röstades ner av socialdemokraterna. Resultatet var att en grupp socialdemokrater, med Arbetarbladets avskedade chefredaktör Atos Wirtanen i spetsen, lämnade partiet, grundade Socialistiska enhetspartiet, och började ge ut Ny Tid tillsammans med DFFF – med Wirtanen som ny chefredaktör. Mellan 1947 och 1957 utkom Ny Tid 5-6 dagar i veckan. Bland medarbetarna noterades bland annat Asplund, Ragni Karlsson, Bertel Stenius, Jörn Donner, och Georg Backlund. 1947-48 publicerades chefredaktör Wirtanensflickvän Tove Janssons första Muminserier i Ny Tid. Serien lades dock ner efter en läsarstorm mot de förhatliga borgerliga seriestripparna. Här intill syns ett av de första numren från år 1948.
2. I årsskiftet 1964-65 firades tjugoårsjubileum. Då hade Ny Tid redan i fem år varit veckotidning, och chefredaktör var den långvariga redaktionssekreteraren Mikael Romberg. Trots övergången till veckovis utgivning, har tidningen behållit sitt dagstidningsaktiga utseende. Bland nyheter, rapporter från DFFF:s kongresser och kommunistiska brandtal, hittar man även sportrutor, korsord, kolumnen Hemma och ute, en spalt för barn, filmrecensioner (bland annat Dr. Strangelove hyllas), sporadiska moderutor för kvinnor, samt Tjingis Ajtmatovs roman Dzhamilja som följetong. En osignerad ledare beklagar tidningens svåra ekonomiska position, så allt har inte förändrats. Ledaren konstaterar även att övergången till veckovis utgivning har medfört större upplaga och tjockare tidning, men även ospecificerade ”nackdelar”.Ett fotoreportage visar hur ”Folktidningen” blir till. Förutom chefredaktören kan noteras långvariga redaktören och senare redaktionssekreteraren Christina Nordgren, samt en korrekturläsare, ombrytare, ”klichégraffa”, ett tiotal tryckeriarbetare, samt ”flinka postflickor”.
3. Ny Tids30-årsjubileum uppmärksammas stort i det sista numret för 1974, bland annat med det satiriska ”Borgarbladet”, där SFP får sig en ordentlig känga. En åtta sidor lång bilaga skriven av den nyss avgångna chefredaktören Romberg ger en diger bild av redaktionens historia. Nye chefredaktören är långvariga medarbetaren Georg Backlund. Bland medarbetarna nämns bland annat kulturredaktören Tatiana Sundgren, Börje Mattsson och Ilkka-Christian Björklund. På ett fotografi stoltserar tidningen med sin nye, unge redaktionssekreterare Peter Lodenius. Unga medarbetare bland de studerande är bland annat Johan Storgårds, Leif Salmén, Jan Otto Andersson, Johan Willner och Nils Torvalds. De dagsnyhetsaktiga inslagen är färre, och ”oseriösa” rutor och kolumner har noggrant städats bort. Inget pyssel och mode här, inte. Gubbar, grabbar, fabriker, kongresser och någon enstaka vilsen hippie fyller sidorna. Layouten är renare och den röda färgen har gjort intrång på de svartvita sidorna. Det som inte nämns i den historiska överblicken är att taistoiterna 1973 lämnade redaktionen för att grunda sin egen tidning Enhet, för vilken bland annat ovan nämnda Torvalds fungerade som chefredaktör under en kort tid.
4. Luftigare, bildrikare, lättare, mer humoristiskt, mer splittrat är intrycket av 1984 års årgång av Ny Tid. Tidningen känns inte längre som ett tungt partispråkrör, utan chefredaktör Johan ”Seppi” von Bonsdorff och redaktionssekreterare Peter Lodenius låter ämnesfloran blomma fritt. Det är många gedigna utrikesreportage, med fokus på Östeuropa (för vilket Ny Tid även fick journalistpris på 80-talet), samt stort uppslagna rapporter från kongresser och facktillställningar. Kommunalpolitik, bland annat bråket kring Holger Wickströms position inom Karis stad, får mycket utrymme. Men också kulturen vinner mark, bland annat rockfestivaler och konserter bevakas flitigt av Matts Kullman och Trygve Söderling, som är en av tidningens flitigaste redaktörer. Agneta Enckell och Birgitta Boucht märks också bland skribenterna. Lodenius Överblickar har gjort entré, liksom Sista ordet. Ombrytaren gottar sig storligen i möjligheten att variera typsnitt.
5. När Ny Tid ger ut sitt 50-årsjubileumsnummer i slutet av 1994 sker det mot bakgrund av stora omvälvningar. 1990 upplöses Finlands kommunistparti, och Ny Tid blir en partipolitiskt obunden tidning. Vänsterförbundets ordförande Claes Andersson både skriver och skrivs om i blaskan. Peter Lodenius har nu varit chefredaktör i nio år, Tapani Ritamäki är redaktionssekreterare, Juhani Olavinen ombryter och Lena Malm fotograferar. Om intrycket 1984 var lättare, är 1994 ett år då texten är kung. Långa reportage om både inrikes- och utrikesfrågor, kultur, politik och filosofi fyller tidningen, ibland avbrutna av anarkistiskt ombrutna fotoreportage. Mikko Zenger, Tiina Kirkas, Ulrika Milles och Martti Puukko skriver på fyrmanhand ungefär häften av alla texter 1994. Malms proffsiga fotografi ger tidningen ett visuellt lyft.
6. Efter 50 år och 5 chefredaktörer inleds år 2000 en period då dörren till chefreds kontor går betydligt oftare. Mellan 2000 och 2010 har Ny Tid fem ordinarie chefredaktörer, och räknar man tillfälliga ersättare är det hela tio chefredaktörsbyten. Efter Peter Lodenius blir Theresa Norrmén 2000 tidningens första kvinnliga chefredaktör, och hon efterträds 2002 av Jan-Erik Andelin, som 2004 lämnar över åt Patsy Nakell, som i sin tur 2009 ger över år Nora Hämäläinen. Av olika orsaker träder mellan varven också Peter Lodenius, Solveig Arle, My Lindelöf och Fredrik Sonck in på chefredaktörsposten. År 2004 ser man mycket som är bekant ännu 2014. Grunden till den nuvarande layouten läggs av grafikern och serietecknaren Kaisa Leka. Nu är det fyrfärg, och borta är det ställvis ”plåttriga” utseende som präglat Ny Tid egentligen från start. Lekas layout hämtar ett lugn och ett visst statiskt utseende. Diskussionen kring 9/11-attacken och kriget mot terrorismen präglar mycket av tidningen. Det är mycket islam och Mellanöstern, liksom USA och biståndsarbete. Inrikespolitiken har nu fått sätta sig i baksätet, och kultur och filosofi får en allt mer framträdande roll. Bland ”nya” medarbetare 2004 noteras bland annat Sara Ehnholm-Hielm, Janco Karlsson, Eva Biaudet, Lasse Garoff, Bianca Gräsbeck, Johanna Holmström, Filip Saxén och Joel Backström.
