Peter Lodenius hade ett särskilt sätt att dra in nya människor i kretsen kring Ny Tid. Det kunde handla om att han träffade intressanta människor på någon av sina många resor, eller visade ett översvallande stöd och intresse för unga människor som skickade ett första tafatt alster till Ny Tid. Det var på det senare sättet som jag började skriva för Ny Tid och därmed överhuvudtaget började skriva något annat än de trevande akademiska texter som hörde till mina doktorandstudier.
På hösten 2007 gick jag på en kurs i essäskrivande. Slutresultatet, en essä om Klaus Härös filmer, skickade jag till Ny Tid, och fick svaret att de gärna publicerar den. När jag kom för att hämta mina exemplar av tidningen var Peter på redaktionen, pysslade kring de nyanlända tidningsbuntarna och fick mig att känna mig välkommen och relevant. Solveig Arle, som då var redaktionssekreterare och på många sätt Peters mantelbärare, undrade kort efter det om jag ville recensera barnböcker. Det gjorde jag gärna.
Peter var inte längre chefredaktör då, men alltid aktiv och ofta på plats. Det var han som föreslog mig till ägarbolaget Tigertexts styrelse. Förslaget gick inte igenom, men jag kom med i understödsföreningen Tigerns styrelse i stället och blev en av de aktiva kring tidningen. Följande år sökte jag det lediganslagna jobbet som chefredaktör, och fick det, till min och kanske många andras förvåning.
Flera år tidigare, 2001, skrev jag en recension av von Wrights självbiografi, men den gången räknas inte eftersom texten kom till på ett så underligt sätt. Min dåvarande sambo Janne hade blivit indragen i kretsen kring Ny Tid, även han av Peter. Via Janne fick jag uppdraget att recensera boken, men insisterade att vi skulle göra det tillsammans. Samarbetet gick i praktiken ut på att jag läste boken och dikterade recensionen för honom. Han skrev och skickade, utan min vetskap, in texten med bara mitt namn under.
När jag såg texten i tryck var jag paralyserad av skam och fasa. Det verkar fullständigt befängt i efterhand, men jag minns känslan tydligt. Vår emeritusprofessor berömde texten på filosofistudenternas julfest och jag försökte förklara att vi hade skrivit den tillsammans med Janne. Janne bet ifrån, sa att jag ska tacka och le.
Jag hade lätt för att skriva i skolan, men några år av universitetsstudier hade gett mig en paralyserande skrivkramp. Jag lärde mig egentligen inte skriva förrän jag blev delaktig i Ny Tid.
Det handlade inte bara om att redaktionen välkomnade nya skribenter. Det fanns en atmosfär av förtroende för nya, unga, oprövade människors texter och tankar, som var Peters varaktiga arv. Och den atmosfären lever kvar, även nu när Peter inte längre är med oss.
Nora Hämäläinen
är filosof och var ny tids chefredaktör 2009–2011
