Vatten är ett ledmotiv genom Martina Moliis-Mellbergs poetskap. I debuten A (2015) behandlas den franska marinofficeren, oceanografen och dykaren Jacques-Yves Cousteau som vill leva i havet. Titeln på uppföljaren 7 (2017) hänvisar till de sju haven. I Falk (2021) spolas den illa åtgångna huvudkaraktären, liksom Odysseus, upp på stranden, även om bokens huvudsakliga element är luften. Titeln pisces szn (2021) hänvisar till fiskarnas tecken men handlar i huvudsak om kärlek. Efter att tillsammans med illustratören Sanna Mander givit ut den rimmade barnboken I mitt lilla huvud (2023) kom föreliggande medusa ut 2024.
En medusa är med viss förenkling det vetenskapliga namnet för en manet, vilken bokens formgivning i vitt och blått, gjord av Linn Henrichson, ger vid handen. Här handlar det alltså inte om den klassiska grekiska gestalten, även om det upp och nervända huvudet på Medusa på många sätt överensstämmer med beskrivningarna av maneter i boken: ”munnen placerad på undersidan/tentaklerna i krans runt kroppen”.
Det närmast vetenskapligt preciserade språket som Moliis-Mellberg valt att använda i beskrivningarna av olika typer av nässeldjur och medusor skär dock snabbt bort det grekiska oket. Raderna i boken kan gestalta medusornas tentakler, oftast tre men i undantagsfall fyra och två eller en relativt lång rad per sida (avvikelsen består i en sida med åtta rader). På förlaget Schildts & Söderströms hemsida frågar man sig som säljpitch vad som händer när det naturvetenskapliga språket möter det poetiska. Och det är en bra fråga. Länge undrar jag nämligen vad jag läser, det är en slags antipoesi i sin beskrivande klarhet. Men så skriver poeten i olika typer av rim och lägger på ett rytmiskt raster emellanåt, sådär som människor lite till mans tänker att poesi ska vara.
nässeldjur ensamma djur i ur och skur snart din tur
välvd eller flikig eller veckad
nässeldjur i en havsnära struktur
ögonmanet bägarmanet tror att du vet
blåmaneter bränner inte men sluter sig vid fara
De två första raderna står på en sida, de tre sista på nästa. I mycket påminner texten om barnbokens rytmiska ljud och rimmande meningar men här ger det ett märkligt intryck, vilket inte alls behöver vara dåligt. I texten finns inskrivna mänskliga emotioner i medusornas världar, inte minst sexuella, men också känslor av ångest och självhat, vilket snarare öppnar mot den poetiska schablonen än mot ett genuint uttryck i gränszonen mellan vetenskap och poesi.
Slutligen ska det skrivas att medusa trots allt är en prosalyrisk bok om maneter, bara det är djupt originellt.
orgelkorallen och det rödfärgade skelettet
växer i samma men mer sällsynta tång
kroppen hårdnar hjärtat rodnar i en upprepning som rör sig sidled
Martina Moliis-Mellberg:
medusa.
Schildts & Söderströms: 2024.
