Europa befinner sig i ett skruvstäd mellan Ryssland och USA – kalla krigets geopolitiska ställningar har vänts upp-och-ner. De säkerhetsgarantier som ett Natomedlemskap skulle föra med sig visar sig vara värda en pipa snus då Donald Trump vänder militäralliansen ryggen och ställer in sig hos Vladimir Putin.
Europa har allt för länge förlitat sig på USA:s militära och ekonomiska makt i internationella frågor. Ännu för ett decennium sedan eller så pågick en allvarlig debatt om ett gemensamt EU-försvar, men i och med Natos expansion rann ärendet ut i sanden. När Vänsterförbundet med långa tänder välsignade Finlands inträde i Nato sa dåvarande partiordförande Li Andersson att Natomotståndarna får se sig själva i spegeln – ett gemensamt EU-försvar skulle ha varit ett alternativ till den transatlantiska militärpakten, men det var få som på allvar drev den frågan.
Nu får vi istället göra det av tvång.
EU är en organisation som kännetecknats av kompromissbetonad byråkrati snarare än av robust handling.Nu måste ändå Europa lära sig agera tillsammans både handfast och snabbt.
EU är en organisation som kännetecknats av kompromissbetonad byråkrati snarare än av robust handling. Denna försiktighet och eftertanke – en viss tröghet – har sina förtjänster. När maskineriet en gång rullar på, rullar det ganska stadigt mot det utstakade målet utan tvära kast. Nu måste ändå Europa lära sig agera tillsammans både handfast och snabbt. Det är nödvändigt både för att rädda Ukraina och för att trygga själva Europas säkerhet och ekonomiska stabilitet i en situation där vår kontinent pressas mellan två supermakter.
Tysklands nästa förbundskansler heter Friedrich Merz, och han har beskrivits som en ambitiös, envis politiker som gärna tar en ledarroll och inte skyr konflikter. Som Anna-Lena Laurén skriver i Hufvudstadsbladet, kommer Merz med största sannolikhet att ta över Angela Merkels mantel som europeisk ledare, en mantel som företrädaren Olaf Scholz hellre lät ligga i malpåse.
En stark och fungerande Berlin-Paris-axel är nödvändig i dessa tider, men också EU som institution måste finna enighet i de stora frågorna och leva upp till sin potential. EU omtalas ofta som historiens mest lyckade fredsprojekt, och vi européer kallas nu upp till bevis. Dels måste vi kunna lägga nationella intressen åt sidan och frikoppla inrikespolitiskt käbbel från de gemensamma europeiska frågorna. Dels måste EU på något sätt kunna hantera de antidemokratiska krafter som på senare år börjat lägga käppar i hjulen. EU kan inte hållas gisslan av Ungerns Fidesz eller Italiens Fratelli d’Italia.
EU måste återupptäcka sin roll inte bara som ekonomisk – och måhända militär – union, utan också som freds- och människorättskämpe. Försvaret av de europeiska idealen – som väl kan sägas bygga på den franska revolutionens motto ”frihet, jämlikhet och broderskap” – måste tas till heders inte bara i festtal utan i praktiken. Det gäller inte bara kampen för Ukrainas frihet, utan måste också gälla Gaza, och även vår inställning till flyktingsituationen och lismandet för Turkiets Erdoğan och Ungerns Orbán. Europa är inte bara en världsdel, det är en idé.
1 kommentar
Ordet ”säkerhetsgarantier” förekommer ingenstans i Natostadgan eller i andra Natopapper, och artikel 5 har ju nog aldrig varit mer värd än en pipa snus, om ens det. Läser man paragrafen noga är det klart att den inte förpliktigar någon till något – det har på sin höjd handlat om en moralisk plikt. USA:s intresse för att sticka ut nacken vid en konflikt varierar en aning med olika administrationer, några ”garantier” har det nog aldrig handlat om där heller, och den nuvarande administrationens ”America First”-linje är inget nytt, om man bortser från upprördheten som folk tycks vara benägna att jaga upp sig till när det gäller allt vad ”the orange man” gör.
Sedan borde vi kanske inte sukta så starkt efter tyskt eller franskt militärt ”ledarskap”, utan att slå fast vad det i praktiken skulle betyda, förutom att länderna ”äntligen” skulle lyckas med den europeiska dominans Frankrike siktat på sedan Napoleonkrigen, och Tyskland sedan första världskriget. Nu lyfter även drottning Ursula mycket opportunt bort EU-ländernas skuldtak för att möjliggöra ösandet av en biljon euro på vapen – det kan inte vara annat än ett illa dolt federalistiskt projekt, eftersom ”räddningen” efter den nästan med säkerhet påföljande inflationen kommer att heta ”beskattningsrätt”. Visst röstade jag i tiderna på EU, eftersom det då handlade om fri handel och fri rörlighet. Dagens soppa skulle jag garanterat inte rösta för.