För ett år sedan var åsikterna om en Eurovisionbojkott högljudda på grund av Israels medverkan. I år är det märkbart tystare. Visst vidhåller många att landet ska portas, men när allt tyder på att det inte sker – hur många av dem som valde bort tävlingen förra året gör det igen i år? Nu när självaste KAJ deltar? När det kan bli Finland mot Finland? När ett finlandssvenskt band är segerfavorit?
Det är lätt att bojkotta när man har lite att förlora på det. Det är lätt när man inte behöver fatta ett beslut. Det är lätt när det är lätt.
I höstas bad Facebook mig att uppdatera mina användaruppgifter. Varning på varning varje gång jag gick in på plattformen, men tag i det tog jag inte och låst blev kontot. För att återställa det krävdes att jag kontaktade Meta.
Det gjorde jag inte. Till 20 procent beror det på att jag är Gen Z och kontakt av det slaget tar emot. 30 procent för att det enda jag gör där är att kolla evenemang och födelsedagar.
Den återstående anledningen är att företaget vid det här laget hade meddelat att de slopar moderering och faktakontroll, ändrar reglerna för hatretorik och trakasserier – till det sämre – och inte hjälpte det att Zuckerberg hoppade omkring i armkrok med Trump under dennes invigningsceremoni.
Lätt “bojkott” för mig med andra ord. Jag behövde inte fatta ett beslut, bara låta bli att göra något alls.
Tur det. Trots prat om att lämna Meta har de flesta (inklusive jag själv) svårt att ta steget. Hur det ser ut på Facebook vet jag inte, men Instagram – den Metaplattform som min generation har svårast att lämna – har blivit tystare än någonsin. Några har lämnat, men de flesta är kvar med låg profil.
Kanske beror det på diskussionerna om hur effektiva bojkotter i slutändan är. De är ett sätt för folket att göra sin röst hörd i kapitalismen, vår konsumentmakt som motvikt till dem som styr. Men det är oklart hur stor inverkan bojkotter i slutändan har. Den ekonomiska effekten kan dröja eller utebli helt, särskilt om inte “alla” är med. Alltså blir det en symbolisk handling: att vägra villkoren. Vänder man på det är det nästan hyckleri att inte agera mot det man anser vara fel – att vara en tyst medpassagerare.
Och oj, vad tyst det är. Oj, vad vi väntar. Förståeligt nog. Rädsla för att stänga ut sig från nätverken, uppdateringar och diskussioner väger tungt. Halva jordens befolkning är på Meta. Att hoppa av uppfattas som ett allt eller inget-beslut. Ett omöjligt beslut men ändå möjligt.
Det vi behöver är en ersättare som verkligen kan hävda sig, heter det. När det började gå utför med X sprang många trots allt bort – eftersom Bluesky fanns. Att byta WhatsApp mot Signal eller Telegram känns hanterbart. Facebook och Instagram är svårare – där har vi allt: information, vänner, minnen och perifera kontakter vi inte vill släppa.
Jag skulle gärna ifrågasätta om vi verkligen behöver fler sociala nätverk. Säga att det är dags att återta kontrollen över vår uppmärksamhet, vårt privatliv och hur vi umgås. Men tyvärr tror jag att det är naivt. Privatpersoner har det svårt nog, men företagare, konstnärer, till och med aktivister. Hur nå ut utan?
Det verkar inte gå. Under de senaste veckorna har de trumpska utspelen (Grönland, Ukraina, strafftullarna…) lett till bojkottuppmaningar i Kanada och Europa. Och var hittar vi dessa grupper? Jo, på Facebook. Vilket känns… ironiskt.
Men säg att de inte skulle valt Facebook, säg att alla som motsätter sig Meta sökte sig till alternativa plattformar? Visst, det skulle vara en markering, men med sina egna risker. Faran är att diskussionerna blir allt mer homogena och att polariseringen växer bland dem som är kvar.
Eurovisionbojkotten förra året, där de som motsatte sig Israels medverkan valde att inte titta, gav dem som inte såg Israels folkmord av palestinier som ett problem och istället ansåg Israel som ett offer, fritt spelrum när det skulle röstas. Resultatet blev att Finland gav Israel 12 poäng. (Om det är en direkt orsak-verkan-situation vet jag inte, men ironiskt är också det.)
Jag går i cirklar för jag vet inte vad som är bättre: att titta på Eurovisionen, vara på sociala medier och beklaga sig, eller att helt avstå? Att skapa sin egen grupp, luta sig tillbaka på ett ”lika barn leka bäst”-sätt, ekokammare till trots? Jag har inga svar, men hoppas någon annan har det. För den rådande inkognitonärvaron känns som det värsta av allt.
