Det är länge sedan man såg ett konkret regionöverskridande samarbete på svenska inom Vänsterförbundet. Nu har sex kandidater från hela Svenskfinland publicerat en gemensam pamflett som man hoppas ska locka SFP-röstare vänsterut.
Det finns andra alternativ – till och med bättre sådana – för att trygga den svenska servicen i Finland än att rösta på Svenska folkpartiet. Det var i korthet budskapet då sex svenskspråkiga kandidater för Vänsterförbundet idag offentliggjorde pamfletten Ett politiskt alternativ för Svenskfinland.
De sex kandidaterna och textförfattarna representerar olika delar av landet – Kimitoön, Åbo, Borgå, Helsingfors och Vasa – och levererar i pamfletten en bredsida mot SFP:s högerpolitik, samtidigt som de lägger fram sina argument för att vänstern kan tjäna det svenska i Finland lika bra som, om inte bättre än, SFP. Skriften är inte officiellt utgiven av Vänsterförbundet, utan är de enskilda kandidaternas vision av en finlandssvensk vänsterframtid. Inte heller är det partiets mest kända svenskspråkiga kandidater som står bakom publikationen – namn som Li Andersson, Mia Haglund och Silvia Modig lyser med sin frånvaro. De mest namnstarka av författarna är antagligen Johan Ekman (Åbo), känd som samhällsforskare vid Åbo Akademi, samt Elina Sagne-Ollikainen (Helsingfors), kanske mest uppmärksammad som SFP-avhoppare. De övriga som står bakom pamfletten är forskaren Otto Bruun (Kimitoön), organisationsarbetaren Frank Lundgren (Borgå), doktoranden Lotta Staffans (Helsingfors) och gymnasiestuderanden Tiki Torrkulla (Vasa). Även om flera av dem kandiderar för första gången kandiderar för första gången, är de flesta redan välkända namn inom vänsterkretsarna, och många av dem har lång erfarenhet antingen inom partiet eller med medborgaraktivism.
Under lanseringstillfället på Bar Typo i Textens hus, som snabbt blivit ett vattenhål för vänsterfolk i Helsingfors, är kontentan av de samlade kandidaternas uttalanden att man inte kan förvänta sig att den svenska servicen kan upprätthållas i en verklighet där den offentliga sektorn ständigt krymps och välfärdsstaten nedmonteras. Under presstillfället kan man skönja en tydlig frustration över att SFP försöker sig på att ta med den ena handen och ge med den andra.
– Det kostar mer att ordna fungerande service på svenska än på finska eftersom det finlandssvenska befolkningunderlaget är så litet. Det behövs alltså finlandssvenska särlösningar, men man kan inte förvänta sig att det till finns pengar för de här särlösningarna till exempel i hälsovården om välfärdsområdena inte har resurser att ens upprätthålla den grundlagsstadgade vården på finska, säger Johan Ekman.
Det är enligt de samlade vänsterkandidaterna skenheligt att SFP å ena sidan säger sig värna om svenskspråkig vård, utbildning och kultur, samtidigt som partiet i regeringsställning är med och skär ner i vården, utbildningen och kulturen.
– Jag föddes på Lojo BB, säger Elina Sagne-Olliksinen, och hänvisar till det västnyländska förlossningssjukhuset som under denna regeringsperiod lagts ner på grund av HUS-sammanslutningens nedskärningskrav.
– Det är en tragedi att Lojo BB läggs ner, och Vänsterförbundet röstade i HUS styrelse mot en nedläggning. SFP har i hårda ordalag kritiserat HUS styrelse för nedläggningen av Lojo BB, men det blir skenheligt då partiet på samma gång skär ner i välfärdsområdenas finansiering, fortsätter Lotta Staffans.
I sin text i pamfletten skriver Staffans om hur de nyländska SFP-politikerna Henrik Wickström och Otto Andersson “riktade ovanligt stark kritik mot SDP och De Gröna” inför omröstningen i HUS styrelse. Staffans skriver: “Utifrån såg det här ut som en mycket märklig teater. Regeringspartiet SFP försökte helt avsäga sig sitt eget ansvar i frågan och få det att se ut som om HUS fattar dåliga beslut oberoende av omständigheterna, det vill säga bristande statsfinanser.”
Hufvudsdtadsbladets reporter anmärker på presskonferensen att SFP gärna lyfter upp hur ofta det svenska språket och den svenska servicen nämns i regeringsprogrammet. Otto Bruun kontrar med att konstatera att det är lite samma sak som att man hela tiden måste poängtera att man är emot rasism då man sitter med i en regering som för en rasistisk politik.
– Vackra ord i ett regeringsprogram garanterar inte att den förda politiken är bra för den svenskspråkiga servicen.
I sin artikel med rubriken “Vänsterpolitik bättre än SFP för svenskspråkig service” skriver Lundgren: “Regeringens ovilja att ge mer pengar åt välfärdsområden nedmonterar hela den offentliga sektorn och hotar svenskspråkig service. När välfärdsområdenas ekonomi ska balanseras till slutet av år 2026 finns det inte tid eller resurser att utveckla särlösningar och att omorganisera servicestrukturer. Svenskan glöms ofta bort när servicestigar byggs upp och klientdatasystem uppdateras. När högern sätter ekonomin över allt annat finns det inte utrymme att tänka på det svenska språket.”
Johan Ekman, Otto Bruun och Lotta Staffans tar strid mot högerregeringens och SFP:s mantra om att det inte skulle finnas alternativ till den nedskärningspolitik som förs. Det är enligt dem till exempel ett helt ideologiskt val att nu föreslå att arvsskatten slopas – och staten blir av med över en miljard euro i skatteintäkter – trots att så gott som alla ekonomer är överens om att arvsskatten är ett av de allra bästa sätten att motverka förmögenhetsklyftor. Samtidigt föreslår man skattelättnader för höginkomsttagare, samtidigt som man skär ner på grundläggande service.
Alternativen har framförts många gånger. Att ge välfärdsområdena egen beskattningsrätt är ett alternativ, att slopa skattelättnaderna för olistade företag, att införa en så kallad miljonärsskatt och höja kapitalskatten är några andra.
Hufvudstadsbladets fotograf arrangerar kandidaterna. Tiki Torrkulla saknades på presskonferensen.
Inget av innehållet i pamfletten är nytt för den som redan från tidigare är insatt i vänsterns retorik och politik. Snarare är dess syfte att fiska röster bland svenskspråkiga vänstersinnade som av slentrian röstar på SFP. Tiki Torrkulla skriver i sin text om hur svenskspråkiga redan från ung ålder genom SFP:s ungdomsorgan Svensk Ungdom indoktrineras i tanken om att det för svenskspråkiga inte finns något annat politiskt alternativ än SFP. Detta vill denna grupp av vänsterkandidater slå hål på.
– Jag uppmanar alla som brukar rösta på SFP att allvarligt fundera över om det verkligen finns nån orsak till att de inte kulle kunna rösta på ett annat parti – och sedan fundera över vilket parti de skulle kunna tänka sig att rösta på, säger Lundgren.
Under diskussionen på Typo kommer det tydligt fram att vänsterkandidaterna vill krossa uppfattningen om att SFP skulle ha utrymme för alla liberala världsåskådningar.
– SFP har alltid varit ett högerparti, men vill framställa sig själv som liberalt. Det vi ändå har sett genom historien är att då det kommer till kritan så är högerpartierna villiga att samarbeta med extremhögern och sälja ut sina liberala värderingar så länge de får genomföra sin ekonomiska högerpolitik, anmärker Lundgren.
I sin text noterar Tiki Torrkulla att många skolor har marknadsfört Svensk Ungdoms utbildning “Politikerskolan” utan att ens reflektera över att utbildningen är partipolitisk och således inte borde göras reklam för på skolornas officiella kanaler, som Wilma.
Elina Sagne-Ollikainen säger att hon var en av dem som växte upp på den svenskspråkiga landsbygden och lite blåögt gick med i SFP:s verksamhet utan att desto mer reflektera över partiets verkliga politik.
– Jag kunde helt enkelt inte begripa hur det var möjligt att partiet kunde gå med i regeringssamarbete med Sannfinländarna, och blev tvungen att konstatera att jag hade valt fel parti”.
Nu hoppas Sagne-Ollikainen att flera som tidigare röstat på SFP skulle rannsaka sig själva och fråga sig om partiets politik verkligen motsvarar deras värderingar.
Hbl påpekar att det har uppdagats fall där Vänsterförbundet inte nödvändigtvis har haft förståelse för vikten av svenska särlösningar. Otto Bruun erkänner att det på lokalplan har förekommit situationer då Vänsterförbundet inte har lyckats försvara de svenska särlösningarna tillräckligt väl, och att det på det planet finns utrymme för förbättring. Grundpoängen är enligt de samlade kandidaterna ändå att en stark välfärdsstat i slutändan är den enda verkliga garanten för fungerande service för svenskspråkiga – och andra minoriteter. Finns det inte pengar för att upprätthålla fungerande service på finska, finns det ännu mindre för svenskan.
– Dessutom är vi alla här förstagångskandidater för Vänsterförbundet och vi vill inte kommentera eller försvara beslut som har gjorts av andra politiker i historien, utan vi vill blicka framåt, säger Bruun.
Ingen av kandidaterna har tidigare ställt upp i val för Vänsterförbundet – eller, Frank Lundgren medger att han faktiskt gjort det i Pargas för 20 år sedan – och de ser det faktum att de alla nu valt att göra det som ett tecken på att det pågår en vänstervåg i Svenskfinland. Flera av dem berättar om hur de pågående nedskärningarna och den allt kärvare högerpolitiken fått dem att fatta beslutet att ställa upp för partiet. För Sagne-Ollikainens del var det SFP:s samarbete med Sannfinländarna som fick henne att byta parti, för Otto Bruuns del var det flytten till Dalsbruk och kampen för de lokala skolorna och den svenska närvården som fick honom att ta steget från medborgaraktivism till partipolitiken.
Ny Tid noterar under pressträffen att pamfletten inte är utgiven under Vänsterförbundets svenska landsstyrelses paraply. Landsstyrelsen är officiellt partiets svenskspråkiga samlingsorgan, men dess verksamhet har varit rätt osynlig under de senaste decennierna. I själva verket är pamfletten det första konkreta exemplet i mannaminne på ett svenskspråkigt initiativ inom Vänsterförbundet som samlar aktiva från alla hörn av landet. Vi frågar om det här kan vara början på ett mer bestående svenskpråkigt samarbete inom Vänsterförbundet. Kandidaterna svarar att pamfletten är de sex kandidaternas högst personliga projekt, och ett som satts ihop på kort varsel, och lovar inte att det blir någon fortsättning på samarbetet, även om alla är överens om att det skulle behövas en samlande kraft inom den svenskspråkiga vänstern.
För den svenskspråkiga verksamheten inom Vänsterförbundet kunde det vara välkommet om dessa uppenbart driftiga kandidater även ville axla ansvar inom landsstyrelsen, som utan tvekan skulle må gott av en energispruta. Landsstyrelsen arbetar förvisso i uppförsbacke i och med att partikansliet inte vill ersätta många euroslantar för den svenska verksamheten – men man behöver inte nödvändigtvis så mycket pengar för att hålla kontakt och samarbeta över regiongränserna, göra sin röst hörd i den offentliga debatten och samlas till gemensamma träffar. Här skulle det kanske främst behövas några eldsjälar med tid och energi att föra samman det finlandssvenska vänsterfältet.
Den idag publicerade pamfletten kan säkerligen starta en debatt om vänsteralternativ i Svenskfinland, men på lång sikt behövs ett fungerande samarbete och gemensamma ansträngningar om partiet på allvar ska försöka utmana SFP-hegemonin, speciellt på mindre svenskspråkiga orter, där små lokalorganisationer med ett tiotal medlemmar inte ensamma har muskler att hävda sig. De finlandssvenska rikspolitikerna har ofta fullt upp med att vinna över finskspråkiga väljare, men till exempel Finlands Svenska Socialdemokrater har visat att det går att samla svenskspråkiga gräsrotsaktivister och toppolitiker. Man kan visserligen kritisera politiker som Li Andersson, Silvia Modig, Veronika Honkasalo och Mia Haglund för att ibland behandla de svenskspråkiga väljarna och aktivisterna lite styvmoderligt, men å andra sidan har det inte heller funnits ett sammanhang för dem att på ett nationellt plan föra politik på svenska, då inget fungerande samarbete har existerat mellan de olika svenskspråkiga regionernas lokalorganisationer. Varför har det till exempel inte ordnats någon gemensam valturné med svenskspråkiga kandidater i kommunalvalet? Varför finns det inte en finlandssvensk vänsterpodd eller en TikTokkanal där de synliga politikerna skulle turas om att uppträda i? Sådant kräver inte mycket pengar, endast lite tid, energi och vilja.
Den gemensamma pamfletten är en god start, men om Vänsterförbundet menar allvar med att utmana SFP, behövs det också en fortsättning.
EDIT: Det var Otto Bruun som drog parallellen mellan regeringsprogrammets skrivelser om rasism och svensk service, inte Frank Lundgren, som det ursprungligen stod i artikeln. Vidare är det Elina Sagne-Ollikainen som är född på Lojo BB och inte Lotta Staffans. (Svårt med 6 personer som pratar på en gång.)
Foto: Janne Wass
