I Venezuela finns det nu fler politiska fångar än någon annanstans på kontinenten. Nicolás Maduros regering kallar dem ”terrorister”, ”kuppmakare” och ”lipsillar”. Ingen törs kämpa för dem – förutom deras närmaste och en liten grupp jurister.
Varje dag står Sara utanför fängelsemurarna fram till skymningen. Hon vill träffa sin son. Eller i alla fall få svar på varför han är fängslad.
Sedan presidentvalet den 28 juli 2024 har han och nästan två tusen andra venezuelaner fängslats på politiska grunder. Bland dem finns barn, journalister, politiska ledare och advokater till de fängslade. En del greps för att de protesterade mot valresultatet. Andra vet inte varför de greps – de arresterades utan arresteringsorder eller konkreta brottsmisstankar.
– De tog honom för att de kände för det, säger Sara om dagen då hennes 18-årige son fördes iväg.
Sara kommer från Valencia i centrala Venezuela, en stad med medelhavsklimat och ungefär två miljoner invånare. Här satsade oppositionen stort på att mobilisera väljare förra året och dess presidentkandidat, Edmundo González Urrutia, ledde överlägset i opinionsmätningarna. Venezuelas demokrati har befunnit sig i en nedåtgående spiral i decennier. Sedan Nicolás Maduro tog över makten 2013 har Venezuela präglats av kriser, repression och anklagelser om valfusk, samtidigt som sanktioner från USA och EU har paralyserat nationen. Massprotester har ersatts av massflykt från landet under de senaste tio åren. De politiska fångarna har ökat markant. Enligt människo-rättsorganisationen PROVEA har över 53 000 personer frihetsberövats av politiska skäl eller i samband med olagliga polisiära och militära åtgärder mellan 2013 och 2023. Det är inte ovanligt att politiska fångar får sitta år efter år i väntan på rättegång.
Många trodde att det fanns en reell chans till maktskifte förra året. Visserligen började det i samma anda som många gånger tidigare, när Venezuelas högsta domstol förbjöd oppositionsledaren María Corina Machado att ställa upp i valet. Men hennes 74-årige, lågmälde efterträdare lyckades med något ovanligt: att ena den splittrade oppositionen.
Natten är lång
När landets sittande president, Nicolás Maduro, sedan förklarade sig segrare på valnatten, var Valencia en av de städer som blossade upp i våldsamma protester. Demonstranter ropade ”valfusk!”, rev ner Maduros valaffischer och tände eld på dem. De brände ner sju polisstationer, ett statligt apotek och en staty av presidentens föregångare Hugo Chávez.
Sara menar att hennes son inte deltog i protesterna. Han arbetade som vanligt med att baka tårtor i familjens konditori. Efter två dagar, när protesterna börjat lägga sig, begav han sig ut för att tanka sin motorcykel.
– Han tappade sin keps på marken. När han stannade för att ta upp den omringades han av poliser. De täckte hans huvud med hans egen t-shirt. ”Natten är lång”, sa de och tog honom med sig, berättar Sara.
Varje gång när det börjar skymma om kvällen ser hon den scenen framför sig. Vägen hem är kantad av poliser som står och stirrar på henne. Ibland med kikare.
– Vem ska kämpa för min pojke om de fängslar mig också?
Gatorna blev allt tystare, butiker och restauranger stängde. Inom några veckor hade antalet politiska fångar i Venezuela ökat med mer än 700 procent mot förra året. Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (IACHR) kallade gripandena för ”statsterrorism” och kritiserade regimen för att ”använda terror i syfte att tysta befolkningen och behålla det auktoritära styret”.
Operation knack knack
En nattsvart mardröm kallar hon tiden efter den 28 juli. Det blev snart känt att konfrontationer mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor hade resulterat i flera döda. President Maduro uppmanade sina anhängare att ange oppositionella via en mobilapp. Han hånade demonstranter i direktsändning genom att sjunga: ”Tun tun, no seas llorón, tú te vas a Tocorón.” (”Knack, knack, var ingen lipsill, du ska till Tocorón”). Melodin var tagen från en venezuelansk julsång som handlar om oväntat besök.
”Operación tun tun” blev ett begrepp för massarresteringarna som följde. Maduro sa i ett tv-sänt tal den 2 augusti att regeringen höll på att förbereda två högsäkerhetsfängelser för att få plats med ”alla terrorister”. Det ena fängelset var Tocorón i delstaten Aragua. Det andra var Tocuyito, som ligger utanför Valencia.
Stämningen i Valencia och andra städer övergick från vrede till en överhängande oro, som gjorde att människor inte ville lämna sina hem. Gatorna blev allt tystare, butiker och restauranger stängde. Inom några veckor hade antalet politiska fångar i Venezuela ökat med mer än 700 procent mot förra året. Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (IACHR) kallade gripandena för ”statsterrorism” och kritiserade regimen för att ”använda terror i syfte att tysta befolkningen och behålla det auktoritära styret”.
Sara berättar att hennes son först fördes till en polisstation och sedan tillbringade flera dagar i häkte. Hon fick reda på var han befann sig av en slump.
– Det var tack vare en granne. Våra söner gick i samma klass och hennes son arbetar som polis. Han hade sett min son på polisstationen och ringt sin mamma i smyg. Hon kom förbi och berättade vad som hänt.
Skinn och ben
Det sägs att om man vill se en stats verkliga ansikte ska man besöka dess fängelser. Här koncentreras landets problem och brister, och maktens behandling av medborgarna blir uppenbar. Venezuela, där fyra av fem invånare lever i fattigdom trots att landet har världens största oljereserver, är inget undantag.
Människorättsorganisationer har länge varnat för svält i landets fängelser. Hungerstrejker under 2024 i 19 olika fängelser bekräftade kritiken av de humanitära förhållandena. Det ökända Tocuyito-fängelset har tidigare kritiserats för allvarlig trångboddhet och brist på vatten till de intagna – endast två glas om dagen, trots den obarmhärtiga värmen.
När Sara ser upp mot Tocuyito-fängelsets höga mur tänker hon att landets mest hårdkokta kriminella befinner sig därinne. Sedan tänker hon på sin spinkiga tonåring, som sitter mitt bland dem. Hon fruktar vad de kan göra mot honom – han, som ”som aldrig hamnat i trubbel och som mest tycker om att baka tårtor och spela videospel”. Hon berättar att han såg skrämd ut båda gångerna hon fick besöka honom.
– Han hade blivit så mager. Skinn och ben, säger hon.
Sonen har fortfarande varken fått ta del av formella anklagelser eller träffa en advokat. Enligt lag skulle han ha släppts på fri fot i september, då tidsfristen för utredning och åtal gick ut. I stället sitter han kvar utan att veta vad han väntar på.
Bakbundna advokater
Hans situation är långt ifrån unik. En stor del av dem som fängslades på politiska grunder efter valet har varken fått se en förundersökning, träffa en försvarare eller veta vad de är anklagade för. Det säger Alfredo Romero, ordförande för den venezuelanske juristorganisationen Foro Penal.
– Inga oberoende försvarare är tillåtna. Endast offentliga, som är bakbundna av regeringens instruktioner och hot. Representanter för staten har sagt att alla de gripna är terrorister, något som helt strider mot oskuldspresumtionen, säger han.
Foro Penal är den enda som idag arbetar aktivt med Venezuelas politiska fångar. Eftersom de inte får representera de frihetsberövade i rätten, arbetar de på de sätt de kan: förser familjerna med information, hjälper ibland till med logistik och anmäler fallen till Internationella brottmålsdomstolen och FN.
Romero vet att hans egna dagar i frihet kan vara räknade. En av hans medarbetare blev fängslad efter att ha begärt information om en politisk fånge. Romero arbetar till stor del i det fördolda och befinner sig ofta på hemlig plats. Han säger att mindre än fem procent av Venezuelas politiska fångar, inklusive de som fängslades för flera år sedan, har fått en dom. Han misstänker att de utsätts för tortyr och svält.
– Jag baserar det på vittnesmål från anhöriga och tidigare fångar, men det är svårt att bekräfta eftersom de fängslade aldrig är ensamma och kan tala fritt, säger han.
Sara har hört rykten om att fångarna blir slagna av fängelsepersonal. Hon har inte frågat sin son under besöken, för hon har sett hur rädd han är för vakterna bakom honom. De två gånger hon har fått tala med honom per telefon har han gett korta, undvikande svar på hennes frågor: ”Ja, jag mår bra.” ”Ja, jag får mat.”. Hon har en känsla av att någon står bredvid honom och dikterar vad han ska säga.
Blir svårt försörja sig
All oro gör att Sara har svårt att arbeta. Utan sonens hjälp på konditoriet har hon fått anställa extra personal. Hon vet inte hur länge hon har råd eller hur hon ska kunna försörja sina två yngre barn.
Sara och omkring hundra andra familjemedlemmar till politiska fångar i Tocuyito har gått ihop och bildat en anhöriggrupp, främst bestående av mödrar och hustrur. Kvinnor som lärt känna varandra medan de stod utanför fängelset i väntan på nyheter om vad som helst: en besökstid, ett rättegångsdatum, en oväntad frigivning.
För många av dem tar denna väntan så mycket tid att de inte kan arbeta. En del av dem har tidigare blivit försörjda av mannen i familjen och står utan inkomst sedan han fängslades. För dem som inte är lika lyckligt lottade som Sara, som bor nära fängelset, slukar dessutom resorna tid och pengar. Vissa sover på gatan eftersom de inte har råd att resa fram och tillbaka.
Många i gruppen klarar sig tack vare att medlemmarna hjälper varandra med mat och pengar till transport. De som bor nära Tocuyito lånar ut sina badrum och ibland sovplatser till dem som rest långväga. Framför allt tröstar de varandra.
– Jag hoppas på att vakna upp ur den här mardrömmen snart. Bara vakna och finna min son hemma i sitt rum, säger Sara.
Sara heter egentligen något annat. På grund av situationen i Venezuela har reportaget genomförts genom intervjuer via mobilappar och med hjälp av lokala journalister på plats.
Foto: Daniel Hernández
